Sammanfattning sommaren 2016

Så har några månader gått och en sammanfattning är på sin plats. Det känns svårare att blogga på samma sätt eftersom jag skriver om en egen person, med egna värderingar som ju inte har valt detta. Därav skralare uppdateringar. Det finns så mycket att inte skriva om. Men fortfarande finns det saker som du, Stella, kommer att vilja läsa om och le åt när du är tillräckligt stor för att kunna läsa dessa mina dagboksanteckningar i bloggform från dina första år i livet.

En sommar har passerat. Din femte sommar i livet. Om du skulle kunna skriva själv här om vad denna sommar har inneburit för dig så skulle du utan tvekan ha lagt fokus på att bada med armbågspuffar. För det har du gjort om och om igen hela sommaren. Denna sommar har varit solig och varm, flera veckors bra badväder. Och som vi har badat, till och med jag, den annars badskygga mamman.

Den andra stora höjdpunkten sommaren 2016: lära sig att sova i egen säng. Åh, så underbart läskigt. Och nu sker en nedräkning tills det går att ha pyjamasparty och kompisar som sover över. Det verkar mycket spännande och åtråvärt, fast fortfarande är det himla skönt att kunna komma in till sina föräldrar och kunna mysa när extra närhet behövs, dvs ungefär varannan morgon. Den som har lärt sig att sova i sin egen säng hela natten förtjänar en present, så nu har vi en ny familjemedlem i form av lilla Sara, en hund som kan både skälla och göra volter, men som till undertecknads stora glädje också har en stänga-av-knapp.

Pepp och funderingar

Den här underbara lilla personen är så peppad på sommar.

Mest peppad är hon på att simma med armpuffar. Något hon vägrat fram tills nu. Det blir spännande att se utvecklingen. För den här lilla personen har ju temperament och en envishet som räcker och blir över.

Det är så märkligt ibland, hur det plötsligt går att se en förändring hos ens barn, hur deras utseende förändras, något drag har plötsligt blivit mer vuxet, en ny min, eller något nytt har tillkommit. 

Förutom att bada i poolen och räkna ner till sommarlovet börjar på riktigt så kretsar livet för Stella just nu kring följande; hur långt hår olika personer har (jämföra och diskutera vem som har längst - suck), sjöjungfrur, att gemensamt bestämma kläder, tex synka att ha likadan klänning med en kompis (återigen -  suck), att stå på cykeln istället för att sitta på sadeln (suck och hjälp), att lära sig klockan och den första lösa tanden som antagligen lossnar någon gång denna vecka. Fick för övrigt en himla bra fråga häromdagen: "Vad gör egentligen tandfén med alla tänder? Varför samlar hon på barnens tänder? Varför betalar hon så mycket pengar för tänder?" Det tål att funderas på...

Bästkustenlängt

Vi räknar ner. På tisdag åker jag och Stella till Göteborg för att umgås med Stellas moster, min syster. Åh, vad vi längtar. Lika mycket båda två tror jag. Det är så roligt att hon har egna minnen nu, som kan kopplas till platser och städer. "Mamma, ska vi gå till Liseberg. Kommer du ihåg den där karusellen som jag gillar?" "Jag vill åka den långa rutschkanan i den där skogen". Säkert kommer vi att hinna både Liseberg och Pliktaparken i Slottsskogen.

Cyklar och magpirr

 Under de senaste veckorna har vi tränat intensivt på att cykla. Förra året var det lite för svårt och läskigt. Men i år funkade det utmärkt. Nu glider Stella fram som om hon aldrig gjort annat och äventyren är bara runt hörnen.

 Att bli veckans kompis på förskolan var lika spännande som läskigt. Stella är inte riktigt den uppmärksamhetstörstande teaterapa som jag var i ung ålder - uppmärksamhet kan vara lite läskigt, och att få hedersuppdraget veckans kompis medför en del uppmärksamhet. Men samtidigt kände hon sig stolt och konstaterade att hon är bra på att hjälpa andra.

Förra helgen var det dansuppvisning och avslutning på den dansträning som pågått hela terminen. Trots pirret (återigen, uppmärksamhet) över att dansa på en scen framför massor av okända människor så gick det strålande. En stolt tjej tog emot sitt diplom och konstaterade att hon gärna vill börja med en ny aktivitet för att hon är så bra på att träna.

Tranströmer och funderingar

Jag mår så mycket bättre nu. Orkar mer. Har kravlat mig upp och ut, vänt ansiktet mot solen, sträckt på mig och vecklat ut alla ömma kroppsdelar. Andas, springer, läser och skrattar mycket. Funderar en hel del, så som ofta sker när en händelse i kategorin livsavgörande läggs till vecken på min hands livslinje. För så blir min tid som utbränd - livsavgörande. Förhoppningsvis grunden till många positiva förändringar. En sån chans. För så känns det nu, det var tvunget att ske, jag var tvungen att krascha. Nu har jag hunnit skaffa lite distans och kan se klarare.

En av de största fördelarna med att vara piggare, friskare, är att jag har så mycket lust. Jag vill skriva! Jag vill läsa! Jag vill uppleva! Jag har vissa verk, romaner eller poesi som jag återkommer till då och då. Det är så härligt att läsa något som 17-åring, sedan vid 25, 35 och så vidare. Hitta nya tolkningar, meningar etc. Igår återgick jag till Tranströmer. Det sker nästan varje vår. Tomas Tranströmer var någon jag läste som ung och fastnade för bildspråket, snygga formuleringar som jag ville kopiera och efterapa så som en 19-åring gör. Nu har jag andra favoritdikter av honom, läser på ett helt annat sätt.
´"Romanska bågar" är en av mina favoriter, jag tror den finns i något tidigare blogginlägg. Men kära Tranströmer förtjänar att citeras ofta, så här är den igen:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(Ur Från levande och döda)

Jag minns att den dikten kom till mig ofta när jag var föräldraledig och bar omkring på en liten bebis, i vilken valv efter valv öppnades. Nu kommer den till mig denna vår, när jag öppnar nya valv i mig själv och absolut inte känner mig färdig.

En annan dikt heter "Stenarna" och om jag inte minns fel så kommer den från Tranströmers första (?) diktsamling.

Stenarna som vi kastar hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva. 

(Ur 17 dikter)

Alltså! Den starka fallande rytmen, ljudet, bilderna, rörelsen, allt är så snyggt. Och innebörden, de två sista radernas vändpunkt, urladdningen och den hisnande meningen. När jag var yngre tyckte jag om allt det redan nämnda, vilket jag fortfarande gör, men jag funderade också mycket över den religiösa tematiken hos Tranströmer och även hos mig själv. Och nu, när jag läser den i år så tänker jag på min egen botten, mina handlingar och vad jag tror på.

April

Plötsligt är det april. Vi räknar ner till alla roliga saker som händer. I maj åker jag och Stella på "tjejresa" till Göteborg där vi ska mysa med hennes mormor och moster i några dagar. Vi längtar massor redan nu.

Våren har varit fylld av sjukdomar, både förkylningar, öroninflammationer och magsjuka. Vår 5-åring som har klarat sig lindrigt undan hittills gällande sånt har varit däckad och lite skör i några veckor. Därför har dagarna på förskolan varit extra korta denna vecka och jag och Stella har ägnat oss åt annat, som att cykla, ha picknick i vårsol, baka bullar och pyssla.

Det är fantastiskt att ha riktigt djupa samtal nu - om livet, döden, svartsjuka och relationer. Tänk vilken grund som läggs nu. Alla värderingar. Personlighet. Sätt att se på saker och handskas med olika situationer. Självkänsla. Trygghet. Sånt vi jobbar med varje dag, hela tiden. Och jag kommer hela tiden på mig själv med att njuta av alla ögonblick, alla just nu, för att jag vet hur snabbt det är över. Det är lätt att längta efter större barn, tänka på hur mycket enklare saker blir, praktiskt, när de är lite större. Eller minnas hur härligt det var med en liten bebis, eller knatte. Men nu, just nu...

Trött mammas uppdatering

Idag är en dag då jag är så otroligt trött. Stellas pappa har varit bortrest med jobbet i några dagar och vi har hängt hemma själva, jag och lilltjejen. Nu har jag ju varit sjukskriven i över ett år och börjar så sakta komma tillbaka och orkar mycket mer än förra året vid denna tid, men när min energi tar slut så blir jag helt knäckt. Och så är fallet idag.
Ibland grubblar jag över hur mycket det påverkar Stella, att ha en mamma som under lång tid inte orkar så mycket som förut, att försöka ta till sig det där märkliga med att mamma är sjuk men det syns inte på samma sätt som en förkylning eller magsjuka. Och vad är det för konstig sjukdom förresten, som bara pågår i en evighet? Ibland grubblar jag över det. Men nästan varje gång så skjuter jag undan det och bestämmer att det är som det är och grubblandet leder inte till något positivt. This too shall pass. Påverka det du kan och acceptera det som du inte kan påverka. En dag kommer då jag orkar, då jag klarar av och då jag presterar så som jag vill. This too shall pass.
I övrigt har vi ägnat våra tjejdagar, som Stella kallar dem, åt att äta god mat (varma mackor, sallad med charkisar samt spaghetti med köttfärssås med en kompis), åka bob, rensa förråd, måla, leka med barbie (helst dygnet runt), prata om livets alla våndor för en femåring och planera inför helgens kalas. Vilken helg vi har framför oss! På lördag börjar Stellas träning och på söndag har hon sitt livs första kalas med fem kompisar från förskolan. Rafflande spänning! Uppdatering kommer. Men först ska jag vila.

Femåringar is tha shit!

5 år har hon blivit, gullungen. Som hon har längtat efter att bli "storbarn". Äntligen. Det är så mycket spännande som händer för en femåring. Det började med att Stella har fått arbeta i köket på förskolan hela förra veckan. Det får nämligen femåringar göra. Hon har lagat mat, hackat och sköljt, fixat och donat. Upplyst oss hemma om vikten av att äta spenat, om hur den godaste soppan görs och annat viktigt. Så nu blir det bråk hemma om inte Stella får "stå vid spisen". Nedgraderingar av typen att hjälpa till med att göra sallader mottages med fnysningar och nekanden. Femåringar är alldeles för bra för att dela gurka, och hör sen!

Mycket handlar om döden fortfarande. Det är ju något alldeles hisnande och väldigt abstrakt att hantera och bearbeta. I den flesta rollekar med barbiedockor så är det någon som har döda föräldrar eller så är det någon som blir sjuk och dör. Då blir det en begravning och vad händer egentligen på en sådan? Stella har en plats hon brukar gå till, i en vacker skogsgänta vid min familjs stuga, där vår hund Eddie ligger begravd. Det är något hon ofta pratar om och funderar över. Jag märker att det kräver lite mer eftertänksamhet att vara förälder ju större barnet blir. Hennes oroliga frågor om huruvida jag kommer att bli gammal och dö ifrån henne eller om hon själv kommer att dö kan inte bemötas på samma sätt, hon kräver djupare resonemang och har så många funderingar och tankar. Lilla plutt. Jag har naturligtvis lovat dyrt och heligt att jag alltid ska ta hand om henne, så länge jag kan.

Om några veckor så börjar Stellas första träning. Vi har lovat att hon skulle få börja med någon aktivitet när hon fyllt 5 år eftersom vi nu känner att hon orkar och behöver lite stimulans på lagom nivå. Så snart börjar varje lördag under våren med träning för Stella i form av dans och rörelse. Hon är väldigt glad och stolt över detta. Till veckan ska vi shoppa lite träningskläder har jag lovat. "Titta mamma, där är vårat träningsställe! Där tränar både du och jag!"; säger hon och pekar ivrigt när vi går förbi lokalen.

Under helgen var jag i Stockholm för att mysa med två kära vänner i några dagar. Då passade jag på att göra en tatuering, en stjärna på min vänstra handled. På något, kanske märkligt, sätt påminner det mig om när Stella föddes. Först lite smärta, sen adrenalin och slutligen en stjärna i livet för alltid. Världens finaste lilla Stella.

Vinterns första skidtur tog 45 minuter.

Vinterns första tatuering gick snabbare.

Vinterns sötaste Frost-Sven hinns knappt fotas!

Att mäta

Detta med ålder och längd är väldigt viktigt nu. Vem är äldst? Vem är yngst? Vem är längst? Vem kommer att bli längst? Otaliga frågor om huruvida Stella är längre eller eventuellt att kommer att bli längre än olika kompisar diskuteras oförtrutet dagarna i ända. Och hur många dagar äldre är hon än hen eller hen? Och hur gammal är hon när hen är så gammal? Det finns mycket att räkna ut och hålla reda på. Om Stella fick välja så skulle hon mäta sig varannan dag ungefär för att se om något har hänt. Hon har förstått att nästa sommar så kommer hon att vara längre än någonsin, vilken svindlande och magisk tanke!

Spöken, ormar, algebra och snö

Spöken och ormar är himla fascinerande. Helst vill Stella ha en alldeles egen orm här hemma. Jag är ganska rädd för ormar, vilket hon också är, men numera är hon så imponerad av sin egen modighet att hon sturskt hävdar att hon skulle ta hand om eventuella ormhusdjur så att jag inte behöver.

Det finns ett barnprogram om ett spöke som heter Lazlo som Stella tycker mycket om. Men på kvällen är de där spökena ändå lite läskiga, särskilt i mörka skrymslen och vrår. Därför kom jag på en ramsa som vi läser ibland när Stella inte vill sova själv i sitt rum ifall något spöke skulle dyka upp. Då säger vi såhär: "Abrakadabra simsalabim,s:et är ritat, spöket försvinn!" Samtidigt ritar vi ett stort s med handen. Det tyckte Stella var jättesmart och rolig och jag kände mig väldigt uppfinningsrik under några kvällar. Sedan frågade min dotter varför spöken är rädda för s, varpå jag fick försöka komma på ett svar som inte skulle skrämma upp henne ännu mer - inte helt enkelt. (Funderade först över att dra en vampyrer och vitlöksliknande referens men ändrade mig snabbt eftersom det hade lett till otaliga frågor.) Sedan funderade hon över huruvida spöken verkligen kan läsa s och andra bokstäver eller inte eftersom de kanske inte har gått i skolan eller haft föräldrar som kunde läsa, eller så har de glömt för de kan ju faktiskt vara flera hundra år. Svettigt värre ibland. Och ändå har hon inte börjat ställa frågor om rymden eller algebra ännu...

Förra helgen snöade det på riktigt. Vi gav oss ut efter frukosten, lika ivriga båda två, för att hinna med en massa roliga snölekar innan den smälte bort. Denna helg är den borta så det var smart gjort.