Det finns många, ibland kanske motstridiga, känslor hos en tvååring. På promenad i fredags berättade hon att Stina kramade henne. Hur kändes det, frågade jag och förväntade mig ett helt annat svar än det som kom. "Jag blev rädd" svarade denna komplexa och helt fantastiska lilla varelse. Sedan berättade hon att hon blir arg när pedagogerna säger att man ska kramas istället för att puttas. (För övrigt får vi noggranna redogörelser varje dag över vem som har puttat vem. Aldrig varför.) En stund senare gungar hon högt i lekparken, ropar "Mamma, kom, jag vill krama dig"... Hemma dirigerar hon så att pussar och kramar blir rättvist fördelade. Ibland ger hon order "Mamma, du ska pussa pappa nu".