Bara Sara

Jag var lite rädd för att tappa bort mig själv när vi fick barn. Jag vet hurdan jag är som person – jag går upp i saker, superintensivt. Får jag ett längre vikariat så existerar nästan inget annat. Jag lever jobb, drömmer jobb, planerar och reflekterar. Hittar jag en bra skiva så lyssnar jag sönder den i två veckor, lär mig texterna och analyserar dem.

När jag var gravid läste jag som en tok om varje vecka i graviditeten. Jag köpte böcker. Jag drömde, planerade och väntade. Ärligt talat så hade jag ibland lite svårt att koncentrera mig på annat än det som hände inom mig.

Så kom Stella och hon var sjuk. Som tur var kunde jag inte googla och läsa forum på sjukhuset. Men jag förhörde noga sjuksköterskor och läkare om olika saker. När vi fick permission och åkte hem satt jag uppe vid datorn sent och läste olika uppsatser och rapporter om barn som haft sond. Allergi – intensiv inläsning och forum. Samma sak gällande förstoppning. Ännu värre gällande kolik.

Nu har jag landat i detta att vara förälder. Jag ska snart börja arbeta och komma bort från den här bubblan där det mesta handlar om barn och föräldraskap. Givetvis har jag haft egen tid och gjort annat. Men det känns som att ett liv som liknar det för ett år sedan börjar igen, fast ändå nytt. Jag kommer att vara bara Sara igen. Och det får mig att fundera. Jag känner mig lite som när jag skulle börja gymnasiet. Vad ska jag ha på mig första dagen på jobbet? Kommer mina kollegor att gilla mig? Vad var det nu man talade om på fikarasterna? Hur kommer det att gå för mig att börja ett nytt superspännande jobb när jag inte kan gå upp i det totalt, när jag inte vill gå upp i det totalt?

Ikväll ska jag, förhoppningsvis, gå ut med en kompis. Dricka vin, klä upp sig och gå ut. Det var ett tag sedan. Flera år sedan känns det som. Och det gör mig också barnsligt glad och lite pirrig. Att bara vara Sara. Att prata med vänner, om vänner, om förhållanden, om jobb, om musik, om vad som helst. Inte så mycket om barn. Det behövs. 

It runs in the family

Åh vad jag har blivit familjekär sedan Stella kom! Såklart att jag älskade min familj innan, men det förändrades liksom när jag själv fick barn. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt hur och varför. Hursomhelst känns det superviktigt att hon ska ha en stabil grund och "veta var hon kommer ifrån". Jag hoppas att Stellas mormor, morfar och farmor kommer att finnas i hennes liv länge och att hon kommer att ha nära relationer med dem.

Idag har Stella fått hänga med både sin fina moster, som är på kärt besök, och sin fina morbror. Just nu kan jag inte låta bli att fantisera om att de i sin tur ska få barn som växer upp och blir supertighta, Stella och hennes kusiner. Vet inte riktigt hur det ska gå till då jag och min syster bor i olika länder men drömma kan man ju alltid...

Morgonpromenad

Det är härligt väder idag så jag och Stella ger oss iväg på en promenad tidigt på morgonen. På vägen möter vi flera andra föräldrar med rosenkindade och väna bebisar som sömnigt plirar eller sött sussar i sina barnvagnar. Samtidigt pågår det min vagn någon typ av exorcism. Det kastas, sparkas och fräser upprört.
Jag: Öh, Stella, vad gör du?
Stella: Bläb, BBBBLJÄÄÄ! Näää.
Jag: Är inte du trött? Du såg väldigt trött ut innan vi gick.
Stella: Nej nej nej nej.
Jag: Okej. Men du får iallafall ligga ner i vagnen, annars måste jag stanna hela tiden.
En liten hand sticks ilsket upp från vagnen. Tumme. Pekfinger. Långfinger. Sedan kastas Stellas rumpa fram och tillbaka, från sida till sida medan hon försöker strypa en tyggiraff.
Jag: Alltså, om du inte lägger dig ner går jag hem nu. Vi får köpa en sån där sele och spänna fast dig med, det här går ju inte.
Stella: Ma ma, ma ma. Nej nej nej. NÄÄÄ!
Jag: Jo.
En liten hand sticks ilsket upp. Tumme. Pekfinger. Långfinger.
Stella: Mamma Bljäää.
Jag: Mamma bäst?
Stella: NÄÄÄ. Bjää.
Jag: Jaha. Blää? Men du måste ha en sele om du ska hålla på så där, det är farligt.
Samma söta lilla hand sticks ut, vrider demonstrativt runt halsen på giraffen och kastar ut den på gångvägen. Jag försöker rädda giraffen men träffas av en spottloska på handen.
Jag: Ja, du verkar ju iallafall frisk idag, det är ju bra.
Ytterligare en spottloska kommer flygande när jag ska hänga tillbaka giraffen.
Det är härligt när man kan börja kommunicera med sin bebis!

Idag - en jobbig dag

Vaknade vid halv åtta. Febriga Stella hade vaknat klockan fem och härjat med sin stackars pappa hela morgonen tills han fick ge henne alvedon.
Åt snabb frukost med gnällig Stella bredvid. Undersökte munnen, men inga tänder ännu. Ringde Bvc och bad om råd då det är fjärde feberdagen.
Gick på promenad i regnet och sen sov stackars Stella i vagnen med regnet smattrande utanför. När hon vaknade var hon glad en liten stund tills efter lunchen. Bar henne, sjöng, försökte fresta med bitringar och kalla nappar. Skrikfest innan Stella somnade på eftermiddagen.
Vi tröttnade på att sura hemma så vi åkte till apoteket och passade på att reafynda lite på stan med en feberfri men småsur bebis. Lagade middag och åt middag till ännu en skrikfest. Bar omkring på Stella innan hon till sist däckade alldeles slut och svettig i sängen. Deppade en stund. Tycker så synd om stackaren, vill liksom ta allt det onda så hon slipper. Gjorde té och satte mig vid datorn. Här sitter jag nu och tänker att jag ska lägga mig tidigt, senast elva, så jag orkar med tjafs inatt och uppgång vid fem.

Att äta är gott.

När man börjar känna sig grinig är det dags för käk.

Jag brukar använda alla sinnen och försöka identifiera de olika smakerna.

Det är så gott med mat!

Jag blir helt färdig efter ett stort mål.

Ja, det känns nästan som matkoma!

Men om jag badar så piggnar jag till, givetvis med fingerfood under tiden.

Så - nu är jag redo att fortsätta jobba!

Känner mig inte gnällig längre, snarare fylld av energi.

Om beslut

När man får barn finns det helt plötsligt så otroligt många ställningstaganden att göra och de ska gärna vara väldigt genomtänkta så att man kan argumentera för sin sak. Hur ska man dela upp föräldraledigheten? Allt som rör amning. När ska barnet börja på förskola? Allt som rör mat. Allt som rör sömn. Mycket som rör ens egen livsstil. Jag har kommit på mig själv med att förklara mig för människor jag aldrig träffat, ge 10 minuters argumentation kring varför min dotter fick ersättning istället för att ammas. Många föräldrar jag träffat står nästan i ständig beredskap att förklara sig: ”Ja, hon sover ju inte hela natten, men vi tycker att det är lika bra att...” ”Alltså, jag ville amma honom i ett år, men sedan så...”. Det behöver inte ens gälla barnet utan kan vara något som rör ens egna livsstil. Jag påpekade själv alltid noga och med hög röst att jag inte ammade om jag tog ett glas vin. Jag skulle själv aldrig lägga mig i om någon valde att ta ett glas vin fast de ammade. Jag har hört mammor som försvarar sin rätt att dricka en kopp kaffe fast de ammar. Varför blir man så? Försvinner det efter ett tag och isåfall när? 

Jag minns hur förvirrande jag tyckte att de första veckorna som förälder var. Hur jag fick en klump i magen över alla praktiska beslut att fatta på sjukhuset. Skulle hon sova i vårt rum på natten eller skulle hon bäras in från ett annat rum för amning? Skulle jag fortsätta försöka amma fast det inte gick? Skulle Stella fortsätta ha sond eller träna att äta med flaska? Hela tiden fick jag höra att det är vi föräldrar som känner henne bäst och jag kände sådan ångest då, en sådan förvirring och tveksamhet, eftersom jag inte hade någon aning. Jag visste inte varför hon skrek. Jag visste inte hur länge jag skulle amma. Jag visste inte om det var värst att sova i olika rum eller att väckas av det andra barnet som delade rum med oss. Jag visste inte varför hon inte ville äta. Jag ville att någon stor, klok, mer vuxen än jag skulle tala om för mig hurdana beslut jag skulle fatta. Som när man var liten och mamma sa: ”Sara, tror du inte att det blir bäst om du gör såhär?”.

Den där förvirringen lättade. Nu vet jag ungefär hur jag tycker och när jag inte vet har jag andra att fråga, vars åsikter brukar vara vettiga. Men fortfarande funderar jag mycket över hur lätt man dömer andra. Å ena sidan är alla föräldrar bäst på just sina barn. Å andra sidan finns vissa regler. Man ska inte vara en hönsmamma. Man ska ge pappan lika mycket utrymme. Samtidigt ska det balanseras så att man inte framstår som en dålig mamma. Man ska ta sig egentid, men inte för mycket. Man ska gärna tycka att det är jobbigt att lämna sitt barn i några timmar. Man ska gå på aktiviteter men inte överstimulera, utan också låta barnet lära sig att leka själv med det som finns till hands. Man ska göra si eller så ska man göra så. Jag tänker att jag inte kan vara den enda som kände mig så förvirrad i början. Men hur kan då andra växla så från att vara osäker och förvirrad till att läxa upp andra om hur man ska ta hand om sitt barn och leva sitt liv?

5 värsta

Stellas 5 värsta just nu:

1. Feber, diarre och tandsprickning. Åh så jobbigt, jag blir galen!
2. Att bli lämnad ensam. Blir så sur när mamma eller pappa går iväg till ett annat rum.
3. Klä på sig. Väldigt irriterande! Fattar inte varför jag inte kan vara naken alltid?
4. Byta blöja. Åter igen, väldigt irriterande. Fattar inte varför jag inte kan få vara naken och varför man inte får stoppa sin fot i en brun blöja, det ser så spännande ut.
5. Pappas skäggstubb. Sticks och kliar.