Om beslut

När man får barn finns det helt plötsligt så otroligt många ställningstaganden att göra och de ska gärna vara väldigt genomtänkta så att man kan argumentera för sin sak. Hur ska man dela upp föräldraledigheten? Allt som rör amning. När ska barnet börja på förskola? Allt som rör mat. Allt som rör sömn. Mycket som rör ens egen livsstil. Jag har kommit på mig själv med att förklara mig för människor jag aldrig träffat, ge 10 minuters argumentation kring varför min dotter fick ersättning istället för att ammas. Många föräldrar jag träffat står nästan i ständig beredskap att förklara sig: ”Ja, hon sover ju inte hela natten, men vi tycker att det är lika bra att...” ”Alltså, jag ville amma honom i ett år, men sedan så...”. Det behöver inte ens gälla barnet utan kan vara något som rör ens egna livsstil. Jag påpekade själv alltid noga och med hög röst att jag inte ammade om jag tog ett glas vin. Jag skulle själv aldrig lägga mig i om någon valde att ta ett glas vin fast de ammade. Jag har hört mammor som försvarar sin rätt att dricka en kopp kaffe fast de ammar. Varför blir man så? Försvinner det efter ett tag och isåfall när? 

Jag minns hur förvirrande jag tyckte att de första veckorna som förälder var. Hur jag fick en klump i magen över alla praktiska beslut att fatta på sjukhuset. Skulle hon sova i vårt rum på natten eller skulle hon bäras in från ett annat rum för amning? Skulle jag fortsätta försöka amma fast det inte gick? Skulle Stella fortsätta ha sond eller träna att äta med flaska? Hela tiden fick jag höra att det är vi föräldrar som känner henne bäst och jag kände sådan ångest då, en sådan förvirring och tveksamhet, eftersom jag inte hade någon aning. Jag visste inte varför hon skrek. Jag visste inte hur länge jag skulle amma. Jag visste inte om det var värst att sova i olika rum eller att väckas av det andra barnet som delade rum med oss. Jag visste inte varför hon inte ville äta. Jag ville att någon stor, klok, mer vuxen än jag skulle tala om för mig hurdana beslut jag skulle fatta. Som när man var liten och mamma sa: ”Sara, tror du inte att det blir bäst om du gör såhär?”.

Den där förvirringen lättade. Nu vet jag ungefär hur jag tycker och när jag inte vet har jag andra att fråga, vars åsikter brukar vara vettiga. Men fortfarande funderar jag mycket över hur lätt man dömer andra. Å ena sidan är alla föräldrar bäst på just sina barn. Å andra sidan finns vissa regler. Man ska inte vara en hönsmamma. Man ska ge pappan lika mycket utrymme. Samtidigt ska det balanseras så att man inte framstår som en dålig mamma. Man ska ta sig egentid, men inte för mycket. Man ska gärna tycka att det är jobbigt att lämna sitt barn i några timmar. Man ska gå på aktiviteter men inte överstimulera, utan också låta barnet lära sig att leka själv med det som finns till hands. Man ska göra si eller så ska man göra så. Jag tänker att jag inte kan vara den enda som kände mig så förvirrad i början. Men hur kan då andra växla så från att vara osäker och förvirrad till att läxa upp andra om hur man ska ta hand om sitt barn och leva sitt liv?