Morgonpromenad

Det är härligt väder idag så jag och Stella ger oss iväg på en promenad tidigt på morgonen. På vägen möter vi flera andra föräldrar med rosenkindade och väna bebisar som sömnigt plirar eller sött sussar i sina barnvagnar. Samtidigt pågår det min vagn någon typ av exorcism. Det kastas, sparkas och fräser upprört.
Jag: Öh, Stella, vad gör du?
Stella: Bläb, BBBBLJÄÄÄ! Näää.
Jag: Är inte du trött? Du såg väldigt trött ut innan vi gick.
Stella: Nej nej nej nej.
Jag: Okej. Men du får iallafall ligga ner i vagnen, annars måste jag stanna hela tiden.
En liten hand sticks ilsket upp från vagnen. Tumme. Pekfinger. Långfinger. Sedan kastas Stellas rumpa fram och tillbaka, från sida till sida medan hon försöker strypa en tyggiraff.
Jag: Alltså, om du inte lägger dig ner går jag hem nu. Vi får köpa en sån där sele och spänna fast dig med, det här går ju inte.
Stella: Ma ma, ma ma. Nej nej nej. NÄÄÄ!
Jag: Jo.
En liten hand sticks ilsket upp. Tumme. Pekfinger. Långfinger.
Stella: Mamma Bljäää.
Jag: Mamma bäst?
Stella: NÄÄÄ. Bjää.
Jag: Jaha. Blää? Men du måste ha en sele om du ska hålla på så där, det är farligt.
Samma söta lilla hand sticks ut, vrider demonstrativt runt halsen på giraffen och kastar ut den på gångvägen. Jag försöker rädda giraffen men träffas av en spottloska på handen.
Jag: Ja, du verkar ju iallafall frisk idag, det är ju bra.
Ytterligare en spottloska kommer flygande när jag ska hänga tillbaka giraffen.
Det är härligt när man kan börja kommunicera med sin bebis!