Den 6:e januari 2011...

Den 6:e januari 2011 var jag beräknad att föda. Den dagen fick jag många samtal och sms från vänner och bekanta som undrade hur jag mådde och om den lilla bebisen var på väg att komma snart. ”Nej då, det kommer att dröja minst en vecka till”, sa jag till alla som undrade. Till min sambo sa jag att det var dags att sätta ihop spjälsängen och det ägnade vi en del av denna dag åt. Redan när jag vaknat på morgonen, efter att för första gången på länge ha sovit riktigt bra, kände jag nåt speciellt, som ett litet pirr, att det var dags. Det talade jag inte om för någon och intalade mig själv att det var för att det var just detta datum idag, dagen vi väntat på. Ju längre tid som gick kände jag det mer och mer, något hände i kroppen, den förberedde sig. På kvällen hade jag värkar och jag tyckte att de var lite annorlunda så jag ringde till förlossningsavdelningen. ”Det kan dröja länge ännu” sa en trevlig kvinna, ”Ta en alvedon och lägg dig i badkaret så att du slappnar av och kan somna gott inatt och förbered dig på att det kan hålla på i någon vecka”. Jag gjorde så. Givetvis kunde jag inte somna efter det där badet. När min sambo somnat gick jag upp och la mig i soffan. Där andades jag igenom värkarna. Sedan tog jag en paus, tog ett äpple för att bli pigg och få energi, och satte mig vid datorn för att spela Mahjong. Jag hade svårt att koncentrera mig så jag gick tillbaka till soffan. Nu tog jag tid på värkarna och bestämde mig till sist att det var dags att väcka den blivande fadern. Det här var vid 5 på morgonen. Vid 8 kände jag att det var dags att åka in och hoppades att vi inte skulle bli hemskickade. Jag minns den där korridoren, från sjukhusets entre till hissen upp till förlossningen. Jag hade svårt att gå upprätt då, fick syn på en kvarglömd rullstol i mitten och tänkte ”Varför sätter jag mig inte där? Nej, man ska röra sig, då går det snabbare”. Jag ville verkligen inte vänta, bli hemskickad och åter igen vänta i flera dagar. När vi kommit in i ett rum strax efter 9 på morgonen den 7:e januari och blivit undersökt fick vi veta att allt var klart, jag var helt öppen och det var ”bara att köra på”. Jag kände mig så otroligt lättad. Så det gjorde jag, - körde på så gott det gick. Strax efter halv tolv hördes det där skriket, såg jag den där lilla klumpen, världens vackraste. Jag frågade min sambo ”Är det Stella?” och han svarade. Så föddes lilla Stella, den 7:e januari 2011. Imorgon blir du 1 år.

Öppna!

Det är så spännande att se hur språket utvecklas hos små parvlar. Stella pratar hela dagarna nu även om vi inte alltid fattar vad det betyder. Mycket "dadadahä" och liknande. Helst diskuterar Stella lampor, bollar, klockor, hundar och sånt som är nänänä. Men nu börjar även mmm för mat komma oftare och oftare, samt puss, öppna och stänga. Och hon förstår i sin tur massor av vad vi säger - ibland känns det som att hon är en liten svamp just nu som suger upp allt. Öppna och stänga fattade hon direkt innebörden av och började genast kommendera mig att öppna skåp och ge henne grejer. Det känns härligt att kunna ha små konversationer med sin dotter på riktigt.

Stella: Öbba!
Jag: Ska jag öppna badrumsskåpet? Varsågod.
Stella: Dadahä. Däng!
Jag: Nu stängde du, öppna igen så kan mamma sätta in den rena handduken.
Stella: Nänä.
Jag: Kan du öpnna? Öppna Stella.
Stella: Öbba! Dä!
Jag: Tack. Vad duktig du är. Får mamma en puss?
Stella: Mmm.
Jag: Tack.
Stella: Öbba!
Jag: Dörren? Okej.
Stella: Däng!

And it goes on and on...

She is all about the carrots!

Tjena! Såhär fin näsa får bara såna som älskar morötter! Avis va?

Att äta

Funderar på om jag ska köra lite viktväktar-mat efter allt frossande under julen...

Topp fem att äta enligt Stella:

1. Bröd med smör. Helst käkar jag 2 rediga vetekakor till min kvällsgröt. Så himla gott.
2. En äppelhalva som jag får bita sönder själv.
3. Fruktpure. Fredagsmys!
4. Det mesta som pappa lagar. Karln är en mästerkock!
5. Papper, jag föredrar lite tyngre - typ kartong - med tuggmotstånd, härligt riv och en fadd eftersmak. När jag tuggat klart spottar jag ut, kramar massan till en liten boll och bjuder till någon i familjen eller lämnar bollarna på golvet så att jag kan tugga om dem nästa dag.

Att läsa

Jag ser med spänning fram emot hur läsandet utvecklas för Stella under 2012. Jag har köpt en del böcker men det är först nu under vintern och främst den senaste månaden som hon visat större intresse för dem än som tuggleksaker. (Men det kan ju bero på att hon har så utvecklad smak redan nu att det inte funkar med simpla sång eller pekböcker!) Nu bläddrar hon själv och läser särskilt två Alfonsböcker om och om igen. Några gånger har Stella suttit för sig själv i soffan eller i sitt rum och läst dessa själv med en liksom monoton läsröst. Det är så roligt att se. Hon är superkoncentrerad. Ibland slinker något ord som jag kan förstå emellan men det mesta är på hennes alldeles eget språk: "Dadahä...Å dadahä. Nä. Lampa. Dadahä. Dadadanä. Ovve. Ah.Dadadahä. Å dä. Bumba. Da."

Nedräkning

För mig börjar nu nedräkningen tills jag är föräldraledig igen. Imorgon inleds sista arbetsveckan på 4 dagar. Sedan ska jag och Stella hänga med varandra, titta på lampor, hundar, blommor och annat spännande fram till mars. Både skönt och lite läskigt. Och alldeles alldeles underbart som Askungen skulle ha sagt. Den senaste tiden har Stella varit ganska mammig och det känns bra att kunna finnas där för henne hela dagarna en tid framåt. Sen ser jag med spänning fram emot den gången då pappa är nummer ett och inte kan äta ifred för att en liten Stella står och sliter i hans ben och skriker "pappa pappa pappa". The end of an era!

Gott nytt år!

Tröttheten, beslutsfattanden och julklapparna

Det är ganska länge sedan jag var riktigt pigg. Energisk. Utvilad. Antar att det dröjer ytterligare ett tag. När jag är trött får jag svårt att fatta beslut, stora som små. Jag har några alternativ. Antingen bestämmer jag något impulsivt och låter stensäker på att det är exakt så jag vill ha det (t.ex i dialog med barnen på förskolan) eller så ber jag någon annan bestämmer för att jag inte orkar engagera mig i sådant som hade varit intressant om jag var piggare. Om mitt beslut gäller huruvida jag ska köpa något eller inte blir det ofta kaos. Julklappar till exempel. Jag ägnade ganska många kvällar åt att ordna med foton till kalendrar till familjen. Jag valde foton, valde bort, ändrade storlek, färg, vad som helst, mixtrade med bilderna och i vilken ordning de skulle vara. Sådär höll jag på halvt sovandes framför datorn tills jag bestämde att det fick vara nog och att det säkert blev bäst som det var just då. Några andra julklappar beställde jag i god tid, kände mig stolt och tappade givetvis bort dem i flytten. Jag minns att jag packade ner dem i en speciell kartong och tänkte att just här kommer jag att minnas att de är. Men jag var återigen ganska trött och har därför fortfarande inte hittat de där klapparna trots att jag sökt på alla möjliga platser. En julklapp till Stella beställde jag redan i november och när hon äntligen fick öppna den på julafton så hittade jag den ännu obetalda och väldigt försenade fakturan. Det blev lite dyrare än planerat. Återigen var det trötthet. Normalt är jag strukturerad och noga med att betala räkningar i god tid. Häromdagen bestämde jag mig för att unna mig lite nya kläder till mig själv. Jag hade tänkt att jag skulle köpa några schyssta tröjor att ha under vintern och en ny väska. Istället kom jag hem med två klänningar (jag tyckte att båda vore fina att ha på nyår men orkade inte stå i kö för att prova och orkade inte bestämma mig för en) och en t-shirt (Va? Varför?). Jaja. Nu ska jag vila en stund.

Godnatt min skatt.

Det är sen kväll och du sover. Du ser så trygg ut där du ligger. Armarna är uppsträckta och täcket bortkastat. Du snarkar lite och ibland suckar du till liksom av välbehag. Ofta när jag tittar till dig då du sover känner jag det där ilet i magen. Jag kan fortfarande inte helt ta till mig att du finns där, att du ligger där helt perfekt - på riktigt. Det är inte en dröm. Du är allt jag drömt om och ändå så annorlunda. Jag trodde att vi skulle likna varandra. Det gör vi. Samma ögon. En tjock kalufs. Envisa. Samtidigt håller jag på förstå vem du är, lära känna den du håller på att bli. Och du är inte alls som jag på många sätt. Det gör mig så lycklig. Pirrig. Det känns så fantastiskt obegripligt att du blir en liten egen individ, inte bara summan av vad vi har sagt att du får och inte får göra och hur du ska vara. Godnatt min skatt. Lilla trollunge.

Lokks just like a lady

En superstor och helt egen fjärrkontroll samt en boll! Vad mer kan man önska sig? Det skulle vara mammas partyväska då förstås... Jag har försökt köra hårt på att vi ska köpa pedagogiska och könsneutrala leksaker till Stella - klossar, bollar och instrument. Därför tycker Stella såklart att det bästa som finns är att gå omkring i klänning, iklädd glittriga handväskor och mammas smycken runt halsen. Ibland undrar jag över det där med gener kontra socialt arv... Hursomhelst. Vi har haft en härlig jul med massor av god mat, fantastiska julklappar och de allra finaste människorna. God jul!