Den 6:e januari 2011 var jag beräknad att föda. Den dagen fick jag många samtal och sms från vänner och bekanta som undrade hur jag mådde och om den lilla bebisen var på väg att komma snart. ”Nej då, det kommer att dröja minst en vecka till”, sa jag till alla som undrade. Till min sambo sa jag att det var dags att sätta ihop spjälsängen och det ägnade vi en del av denna dag åt. Redan när jag vaknat på morgonen, efter att för första gången på länge ha sovit riktigt bra, kände jag nåt speciellt, som ett litet pirr, att det var dags. Det talade jag inte om för någon och intalade mig själv att det var för att det var just detta datum idag, dagen vi väntat på. Ju längre tid som gick kände jag det mer och mer, något hände i kroppen, den förberedde sig. På kvällen hade jag värkar och jag tyckte att de var lite annorlunda så jag ringde till förlossningsavdelningen. ”Det kan dröja länge ännu” sa en trevlig kvinna, ”Ta en alvedon och lägg dig i badkaret så att du slappnar av och kan somna gott inatt och förbered dig på att det kan hålla på i någon vecka”. Jag gjorde så. Givetvis kunde jag inte somna efter det där badet. När min sambo somnat gick jag upp och la mig i soffan. Där andades jag igenom värkarna. Sedan tog jag en paus, tog ett äpple för att bli pigg och få energi, och satte mig vid datorn för att spela Mahjong. Jag hade svårt att koncentrera mig så jag gick tillbaka till soffan. Nu tog jag tid på värkarna och bestämde mig till sist att det var dags att väcka den blivande fadern. Det här var vid 5 på morgonen. Vid 8 kände jag att det var dags att åka in och hoppades att vi inte skulle bli hemskickade. Jag minns den där korridoren, från sjukhusets entre till hissen upp till förlossningen. Jag hade svårt att gå upprätt då, fick syn på en kvarglömd rullstol i mitten och tänkte ”Varför sätter jag mig inte där? Nej, man ska röra sig, då går det snabbare”. Jag ville verkligen inte vänta, bli hemskickad och åter igen vänta i flera dagar. När vi kommit in i ett rum strax efter 9 på morgonen den 7:e januari och blivit undersökt fick vi veta att allt var klart, jag var helt öppen och det var ”bara att köra på”. Jag kände mig så otroligt lättad. Så det gjorde jag, - körde på så gott det gick. Strax efter halv tolv hördes det där skriket, såg jag den där lilla klumpen, världens vackraste. Jag frågade min sambo ”Är det Stella?” och han svarade. Så föddes lilla Stella, den 7:e januari 2011. Imorgon blir du 1 år.
