Språka med Stella

För en liten stund sedan kom Stella in till mig där jag stod i badrummet och hängde upp tvätt. "Äta"! sa hon och tittade uppfordrande på mig. Vad häftigt det är när barnen börjar erövra språket. Helt plötsligt kan hon tala om för mig med sina egna ord vad hon vill eller tänker på. Vilken känsla det måste vara.

Häromdagen lärde sig Stella tillsammans med sin pappa att säga ´jacka´och det riktigt strålade om henne när hon pekade på sin jacka och högtidligt ropade "jacka"! Sedan dess har hon vrålat om sin jacka varje gång hon vill gå ut. Själv kan jag tycka att ´ut´ vore enklare att säga men desto svårare desto roligare antar jag. Ett ord som är väldigt praktiskt är ´öppna´. Det kan man använda till mycket utöver sådant man vill öppna. Öppna: ta av mig byxorna. Öppna: sätt på mig tröjan. Öppna: tryck på den där knappen. Öppna: fyll den här med sand och gör sedan en kaka av den. Och min favorit; öppna pappa: ring till pappa.

Host host

Stackars Stella har hög feber och hosta. Helt plötsligt är hennes personlighet annorlunda - hon sitter i ens knä långa stunder, ligger tyst och stilla i sängen, tillsynes stirrande i tomma intet, vägrar att äta, samt pussas och myser betydligt mer än annars. Usch vad man blir ynklig när ens barn är sjuk...

Sköna maj

Vi strosar runt i Temple bar. Kollar i affärer. Planerar inför kvällen. Går förbi nån mysig pub eller mysigt café. Har det allmänt skönt och njuter av våren.

Tyvärr är det inte idag. För idag är vi hemma istället för i Dublin. Och idag snöade det på förmiddagen! Den 5:e maj... Nu försvinner ju snön direkt, men ändå. Man får drömma sig bort och låtsas att man är någon annanstans.

Vila

Efter en stressig och orolig tid så känns det som att vi får lite vila och går mot lugnare tider. Stella har varit väldigt harmonisk under veckan. Glad och snäll, nästan konstant småpratande eller skrattande och en liten nyfiken spelevink som roar sig själv för det mesta. Det gör såklart att ens eget humör förbättras avsevärt. Jag har snart avverkat alla utvecklingssamtal på jobbet och ser fram emot att inte ha så många sena dagar nästa vecka. Imorgon slutar jag tidigt och längtar som ett barn efter att få hämta mitt lilla charmtroll tidigt och hinna få flera timmar med båda barnen före middagen.

Ledighet och säkerhet.

Vad skönt det var med lite ledighet! Innan Stella gick och lade sig var hon ute på sin premiärtur på cykel. Oj vad jag cyklade försiktigt! Och jag litar inte på att hennes lilla stol sitter som den ska fastän jag dragit i alla skruvar och muttrar, slitit och böjt för att känna att allt sitter som det ska. Därför ska jag gå ut före alla andra imorgon och inspektera säkerheten en gång till före jag låter min lilla guldklimp åka längre än 25 meter. Sen börjar jag fundera över cykelhjälmar/lekhjälmar också. Hur säkra är de egentligen? Jag skulle ju gärna se att Stella hade någon typ av rymddräkt på sig så att ingen del av henne är exponerad och kan komma till skada eller riskera att strypas. Men det är ju bara jag (och antagligen hennes pappa också)... Hrm.

På promenad

På promenad.

Det är morgon

Det är morgon och alldeles tyst. Jag har fått sovmorgon och är ensam hemma. Stella och hennes pappa är ute på äventyr någonstans. Jag hoppas att de kommer snart. Jag dricker kaffe, kollar nyheter och surfar lite. Min kropp längtar efter att krama mina stora kärlekar. Ibland känner jag mig nästan rastlös när jag är hemma. Jag funderar på vad jag gjorde av all tid före Stella. Utan Stella. Vilka oceaner av tid.

Igår var jag hos en kompis på kvällen. Drack lite vin, åt ost och kex och pratade massor. Idag ska vi antagligen åka iväg till mina föräldrars stuga och njuta av det fina vädret. Imorgon kommer Noel och jag längtar. Så skönt med en ledig dag under veckan och inga måsten. Så. Nu har jag rapporterat färdigt. Nu ska jag ta med mig kaffekoppen ut i solen och njuta en liten stund till.

Den första tiden

En kollega till mig har precis fått barnbarn. Barnbarnet har inte riktigt lärt sig att äta ordentligt och har därför ännu inte fått åka hem efter en dryg vecka. Detta får mig att minnas första tiden med Stella. De här allra första dagarna efter att ens barn har fötts är kanske väldigt olika, men jag gissar att de flesta föräldrar känner sig liksom överväldigade och lite förvirrade av det mäktiga som är att få barn. Jag var helt slutkörd och väldigt energisk på samma gång de första dagarna. Men sedan var jag mest slutkörd, väldigt förvirrad och känslosam. Stella kunde inte äta. När min kollega berättar om hur hennes dotter ringde från sjukhuset och gråtandes sa att hon bara ville veta hur hon ska få sitt barn att amma, ett sätt som funkar utifrån de tusentals olika och välmenande råd man översköljs av, så kände jag mig så träffad att jag kastades tillbaka i tiden till januari 2011. I en månad kämpade jag för att amma Stella. Eller, inte bara jag, min sambo höll både här och där och peppade så gott han kunde, och ett antal olika sjuksköterskor försökte på olika sätt. Oj vad jag grät. Jag kände mig verkligen misslyckad för att jag inte kunde få henne att amma. Stella rasade i vikt och jag likaså. 17 kilo på knappt två veckor. Till sist var jag smalare än före jag blev gravid fast med två enorma och värkande bröst med mjölkstockning och hur mycket mat som helst som Stella fick via sond eftersom inget annat funkade. Vi fick hur många råd som helst. Vissa helt motstridiga. Vi fick inte i Stella mat annat än via sond hur mycket vi än försökte och när ingen annan på sjukhuset heller lyckades flaskmata henne efter många och långa försök så felsöktes och röntgades lilla Stella. Inget fel fanns i magen. Inget fel hittades i munnen av logopeden. Men till sist lyckades såklart vår envisa dotter att få i sig mat också, även om det tog lite tid. Det känns märkligt att tänka på att det är samma barn som tidigare idag åt fem skivor (!) falukorv, massor med potatis och grönsaker till middag.

När jag ser bilder på nyfödda bebisar eller hör historier om förlossningar så pirrar det i hela min kropp. Det liksom värker av tanken på att inte få vara med om det igen. Att föda. Samtidigt känns den första tiden som en ganska otäck dimma för mig. Vår bebisbubbla kom senare. Och när jag hör talas om andra som går igenom liknande så vill jag bara hjälpa till, trösta, finnas där. Jag önskar att de som ligger där i en sjukhussäng och kämpar, dag som natt, ska finna styrka i att det inte alltid komemr att vara så även om det är verkligheten just då. Att det förhoppningsvis är en bråkdel av tiden man har med sitt barn. Att det ordnar sig. Och att även fast man som nybliven mamma kan tappa bort sin egen vilja och magkänsla de där dagarna så kommer den tillbaka.

Föräldrastressen

Jag jobbade från halv åtta till tre utan rast, avslutade med 2 utvecklingssamtal och kastade mig på cykeln för att hinna vara med på våffelfika på Stellas förskola. Var näst sist där med andan i halsen. Föräldern som kom strax efter var minst lika andfått och jag kände faktiskt en svag odör av svett när den stackaren kom in. Varje eftermiddag när jag jobbar sent väller det in småspringande föräldrar som är rödkindade, andfådda, hesa och ursäktar sig. Stressen. Vi stressar för att hinna få några extra minuter med våra små telningar. Alltid försenade. Och ofta med någon ursäkt, något vi glömt, något vi har dåligt samvete över, något vi inte hann eller vill hinna. Har det alltid varit så? Samtliga av mina kollegor är äldre än jag och har arbetat länge, flertalet är över 50 år. De säger att föräldrar förut, för 10 år sedan och längre tillbaka, inte stressade som nu. Inte hämtade sina barn så sent. Inte jobbade så mycket. De oroar sig för hur barnen som går gymnasiet nu (och därmed gick förskolan för drygt 10 år sedan) ska påverkas av att samhället blivit så stressigt under deras uppväxt. De funderar över vad vi som pedagoger kan göra. Och jag vet inte. Själv har jag precis kommit tillbaka från 2 veckors sjukskrivning pga stress...

Glass, solsken, planteringsplaner, bollekar och bus med grannarna.