i carry your heart with me

Kom att tänka på en av mina favoritdikter när jag promenerade från förskolan efter att ha lämnat en ledsen Stella. Jag älskar utformandet, med enbart gemener och avsaknaden av mellanslag. Syntaxen. Och språket. Natten efter att Stella fötts låg jag och tittade på henne och tänkte på näst sista stycket i denna dikt, om och om igen.

i carry your heart with me(i carry it in

my heart)i am never without it(anywhere

i go you go,my dear;and whatever is done

by only me is your doing,my darling)

                                                      i fear

no fate(for you are my fate,my sweet)i want

no world(for beautiful you are my world,my true)

and it’s you are whatever a moon has always meant

and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows

(here is the root of the root and the bud of the bud

and the sky of the sky of a tree called life;which grows

higher than soul can hope or mind can hide)

and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart(i carry it in my heart)

[i carry your heart with me(i carry it in]” from Complete Poems: 1904-1962 by E. E. Cummings

På promenad

Stella älskar att vara ute. Hon går gärna på promenad och vill då helst gå själv. Eller, gå och gå, det kanske hon inte gör så mycket. Det händer väl att några steg i vanligt promenadtempo tas men för det mesta ska det springas i riktigt hög fart. Gärna "nära att ramla på näsan och skrapa upp halva kroppen på asfalten-fart". Men de senaste veckorna har jag och Stella varit på promenader med vagnen på förmiddagarna då Stella har kunnat sitta i vagnen och filosofera, gärna med en blomma eller två i handen. De senaste två dagarna har jag till och med joggat med vagnen och det var succe, inte minst för att det var så peppande för mig att ha en ivrig påhejare som skriker av skratt och ropar "mera mera" så att man orkar hålla tempo.

Sista dagen

Idag är sista dagen på sommarlovet för mig och Stella. Ute känns det redan lite som höst. Imorgon börjar Stella på förskolan igen. Den här veckan kommer hon att gå 9-14 och vara ledig på fredag. Det blir ju som en inskolning ännu en gång. Dessutom är det andra barn som har riktig inskolning så min lilla Stella kommer inte att kunna ha en "egen" pedagog till hands under dagen. Just nu känns det jobbigt för mig. Jag har separationsångest och försöker tänka positivt och hoppas att veckan går bra. Stella är ute och leker bland blommor och bär och sjunger glatt utan att ha en aning om vad som försiggår i mitt huvud. Jag ska ta en lång promenad ikväll för att rensa huvudet och peppa mig själv så att det blir en bra överlämning imorgon. Och vem vet - det kanske går jättebra...

På stranden

Börja packa ihop och åka hem? Nähä´ru, knappast!

Stellas namnsdag

Mannen på bussen har trasiga skor. Det är någon slags sandal och på högerfoten har hela remmen lossnat. Det hänger en tejpbit, så jag antar att han har försökt laga den, men tejpen är smutsig och ihoptvinnad och fladdrar liksom till – på väg att lossna, varje gång bussen kränger till. 

Bussen är varm och luktar därefter. Jag hade tänkt luta mig mot barnvagnen och snosa lite på min dotters hår, men nu har hon bestämt sig för att den här mannen med trasiga skor är mer intressant, så jag sitter lite bortlutad och iakktar deras kontakt. Min dotter vinkar till mannen. Han vinkar tillbaka. Min dotter vinkar ännu en gång, lite hetsigare, samtidigt som hon säger ”Ey”. Mannen vinkar, skrattar och säger ”Hello, little friend”. Mannen vänder sig mot mig. ”How old?”, frågar han och pekar på min dotter. ”One and a half”, svarar jag. ”Ey bilen bilen”, säger min dotter och pekar upphetsat på en bil utanför. ”What´s that?” frågar mannen och pekar även han på bilen. ”Is car”. Min dotter tittar tveksamt på honom, vänder sig mot mig och ropar sedan ”en bil en bil!”. ”Bie? Is that car? You like cars?” Mannen skrattar och pekar på en annan bil. ”She loves cars” svarar jag. Min dotter har nu fäst blicken på mannens skor och ser mycket bekymrad ut. ”E skor ja?” frågar hon. Jag nickar och upprepar att det är skor, varpå hon nu upphetsat skriker ”Skor skor!”. Mannen kränger snabbt av sig ena sandalen och håller upp den mot oss medan han härmar min dotters tonfall och ropar ”skore”. Min dotter skrattar och håller fram handen mot den trasiga sandalen. ”Nej nej” säger jag varnande. Mannen sträcker fram sandalen och säger ”Yes, you can try it, but it´s to big for you. You are small boy. I am big man.” Jag skyndar mig att hålla fram min hand innan den trasiga sandalen byter ägare och säger till min dotter att hon inte får ta sandalen. Jag ser att hon är på väg att ta i med ett illvrål men bussen kränger precis till, stannar vid en hållplats, och hon glömmer bort att skrika och sträcker istället ut huvudet så långt som möjligt för att kunna se ut från bussen. ”You are nice boy”. Mannen tar på sig sin sandal och ler mot oss. ”What is your name?”. Jag nickar mot vagnen och säger ”Stella. It´s a girl and her name is Stella.” Mannen ser nu jätteglad och förvånad ut. ”Like the baby princess? Estella? But not a boy!” Jag svarar ”Stella, it´s similar but not the same as the baby princess.” Mannen frågar genast vad Stella betyder och jag svarar vant. Nästan varje gång vi träffar någon från ett land i Asien eller Afrika så frågar de vad våra namn betyder och berättar om sina egna. 

Mannen reser sig långsamt upp. Bussen kränger till och för en sekund tror jag att han ska ramla över barnvagnen. Men han glider bara iväg några decimeter över bussens golv och tappar nu högra sandalen helt. Bussens dörrar öppnas. Mannen vänder sig mot Stella och ler. ”By bye little star!” Han vinkar med sin högra sandal. Sedan tittar han på sandalen och stoppar raskt ner den i bussens skräppåse innan han linkar ut genom dörren. ”Everything breaks” hör jag honom säga innan dörrarna stängs och vi åker vidare.

Just nu...

... längtar jag efter en repris på den här kvällen snart.

Pjutta ja?

Det kommer nya ord hela tiden, de liksom bara ramlar fram dag för dag. Jag har inte tänkt på det , men ofta när Stella säger något så brukar jag bekräfta det hon säger och lägga till ett ´ja´. Det har lett till att hon nu säger t.ex "pippi ja" eller " ja bajsa ja". Hur gulligt som helst.

Häromdagen pruttade Stella, varpå jag och hennes pappa skrattade och sa "Oj, du pruttade"! Stella tittade och sa först gravallvarligt "Jag pjuttade mamma. Jag pjuttade". Det var ju ganska kul så vi skrattade ännu mer. Så då gapskrattade Stella och tjatade om att pjutta en lång stund. Nästa dag var det jag som råkade släppa väder (jamen alltså, vi har väl alla gjort det någon gång, lika bra att vara ärlig). Stella skrek "Mamma pjuttade. Du pjuttade mamma. Pjuttade ja!" Jag försökte leda över samtalet på annat och locka henne med att gunga (vi var i lekparken), men Stella gick fram, lyfte på min tröja och pekade in medan hon högt och tydligt upprepade "Pjuttade mamma. Du pjuttade ja!" Jag skämdes som en hund eftersom det naturligtvis var andra familjer i lekparken men som tur var låtsades de inte höra (?).

Morgon på stan

Vi åkte in till stan med Stellas pappa på morgonen och medan han gick till jobbet gick vi till lekparken för att sedan gå till café och fika. Härligt!

Den man är

När jag var tonåring önskade jag att jag skulle få barn när jag var ung (med vilket jag tänkte typ 20) och bli en hipp, cool mamma. En sån som alla ungar ville komma hem till. En sån som kunde ha kul med mitt barn när hen var 15 år. En sån som hade trendiga kläder och cool frisyr. Det kommer jag aldrig att bli har jag insett nu. Dels är jag för gammal (fast inombords har jag stannat vid 22år) och dels har jag blivit trygg i mig själv, vilket jag iochförsig numera tycker är väldigt coolt. Men det där med att bli trygg i sig själv innebär också att man vågar vara sig själv och inte behöver följa trender eller tycka som andra tycker för att man inte riktigt vet på vilka ben man själv står. Det tog lite tid för mig att hitta mig själv. Men det gjorde jag. Och nu njuter jag varje dag över att upptäcka Stella och att se henne lära känna sig själv, vad hon tycker, vem hon är. Jag hoppas att hon kommer att vara trygg i sig själv, behålla sitt härliga temperament och sin vilja, känna att hon kan allt som hon ger sig in för.

Korumpa!

Ptja. Ibland finns det inte så mycket att skriva.