Bamsehatt och citat

"Jag har fått den av min storebror. Min bamsehatt. Min storebror."
"Hejdå mamma jobba bugga. Ses sen. Jag åka russkana. Ingen förskola. Ingen lördag söndag. Inge dodi." (Bugga: plugga, dodi: godis)

Vab

Kaninen får höra en saga om olika djur. "Inte farlig lejon", berättar hon och stryker varsamt kaninens öron.

Idag är vi hemma. Stella har hostat och hostat hela natten, stackaren, och till sist började jag också hosta nästan likadant. Sov kanske 2 timmar så vid halv fem på morgonen bestämde jag att det var läge att ha en hemmadag eller två för att vila upp våra halsar. Stella verkar ändå pigg, har ingen feber och varken hostar eller snorar nu på dagen. Själv känner jag mig mindre ynklig än igår även om jag är ganska trött. Men det kanske är precis vad som behövs - en dag att bara bygga tågbanor och läsa böcker och inte tänka på så mycket annat än nuet...

Hosta, teater och stress

Igår var det hostigt och idag var det hostigt värre. Jag har haft ont i halsen och känt mig allmänt hängig större delen av dagen. Tur då att Stellas pappa var pigg och kunde vara ute och leka med henne hela förmiddagen medan jag pluggade och försökte krya på mig.

Stella sov knappt något på dagen och hostade desto mer så vi var tveksamma till om vi skulle kunna följa våra planer för eftermiddagen. Men hon var peppad, verkade pigg och sugen så vi bestämde oss för att göra ett försök och begav oss på Stellas första teaterföreställning. Det var första barnteatern för oss alla tre och vi var mycket nöjda. Stella satt uppslukad i de trettio minuter som föreställningen varade och vi också, förutom när vi iakttog henne. När föreställningen var slut delade skådespelarna ut en liten bok, en saga om pjäsen, som alla fick ta med sig hem. Vi bjöds även på fika samt fick med en affisch att sätta upp hemma. Det var så kul att höra alla barn, inte bara Stella, efteråt när de berättade om föreställningen. Stella var så nöjd med sin lilla bok och satt tyst hela vägen hem i bilen och läste i den. När vi lagade middag spelade hon själv upp en spännande scen från pjäsen och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Kanske en blivande skådespelartalang? Hon har iallafall en dramatisk ådra och intresse för rollspel.

Vi har haft en lugn helg. Jag har känt mig väldigt trött, hängig och stressad. För första gången sedan februari har jag känt att jag bara vill pausa. Skulle vilja ha en helg, eller bara en dag under helgen, då jag inte har texter som ska skrivas, böcker som ska läsas och uppgifter som göras klart. Bara tanken på att det alltid är något jag borde göra är så stressande. Börjar längta till sommaren, när jag avslutat min kurs och kan ha lite mer fritid. På förmiddagen kände jag mig så ynklig då jag satte mig framför datorn för att färdigställa en av tre uppgifter som jag håller på med. Efter en promenad med Stella och hennes pappa då jag fick klaga och gnälla lite så tog jag mig i kragen och gjorde klart det jag måste. Nu är klockan 20.30 och jag ska inte plugga mer för idag. Ska jag dricka en stor kopp te med honung och bara slappa så att jag orkar jobba imorgon.

Early birds

Vi inledde helgen med en tidig morgon och lite hosta samt ont i halsen. Stella hostar och jag har ont i halsen. Efter att ha badat, ätit frukost och sett på tre avsnitt av Benny (Stella älskar sin Benny-dvd, baserad på Barbro Lindgren böckerna om den lilla grisen) börjar vi fundera på vad vi ska göra nu.Kanske gå ut och leka, cykla eller gå till parken? Stella har så livlig fantasi nu och det är härligt att se hur den tar sig uttryck framförallt i olika rollekar. Nyss hällde hon vatten i glas och sa för sig själv att det är så gott med cola - skål. Vi brukar ofta leka att vi är olika djur, som ödlor, katter, ekorrar eller fladdermöss. Det är så kul att se hur hon själv kommer på och genomför sin imitation av ett visst djur.

Badbyxor och Benny på morgonen.

Dagen

 Den blå cykeln och dockan fick följa med ut på cykeltur.
 Efter sista lektionen idag hittade jag ett litet meddelande på whiteboarden:

En blå cykel

Igår fick Stella en blå cykel. En liten trehjuling med flak att lasta små kompisar, som kaninen och vovven på. Eftersom det regnade ute och jag inte var så kry så fick hon använda den inne istället. Succe. Men istället för att trampa på pedalerna (tror inte riktigt hon har koll ännu) så vill hon gå med cykeln vilket får mig att fundera på om vi skulle ha köpt en riktig cykel utan pedaler nu, som många verkar ha. Det här med cyklandet medför långa procedurer. Första ska hon välja ut kläder, en bra outfit att cykla i. Den kan bestå av för små galonbyxor, vårjacka, brorsans mössa och hjälm, för små skor på fel fot osv. Sedan ska medpassagerarna väljas ut. Slutligen bestäms cykelturens mål eller resväg; till vårdcentralen (oftast), till Leos lekland (ibland) eller kanske till förskolan, brorsans rum eller mormor och morfar. Hoppas att denna lek kan utvecklas till bra ensamlek i minst 30 min. Gärna på helgerna på morgonen.

Några vårdagar i april

Tillbringade fredag till söndag i Tallinn. Kom hem sent på söndag-kväll. Saknade min sovande Stella så mycket att jag ville väcka henne. På måndag morgon bestämde hon sig att sova extra länge så till sist väckte jag henne, ivrig som en barnunge på julafton. Pussade på henne, pratade och kramades i en knapp ynklig halvtimme innan jag måste åka till jobbet. Kom dit trött och osugen på att jobba. Fick höra att en av mina två kollegor var sjuka och att ingen vikarie fanns att tillgå. Lovade att lösa det. Drack en stor kopp kaffe och försökte komma på lösningar. Vi fick förmiddagen att funka. Till lunch gick den andra av mina två kollegor hem, också sjuk. Ensam kvar, lika trött, med pulserande huvudvärk, väldigt ont i ryggen, värk i hela kroppen potentiell feber och en tilltagande oro över eventuella bakterier jag kunnat smittas med på flyget, samlade jag ihop de tre klassernas elever till en film. Huttrade i jacka och halsduk medan de såg film. När filmen var slut skickade jag hem dem, släpade mig till bussen och drack en dubbel espresso som hann kicka in lagom till hämtning på förskolan. Mådde bättre. Njöt av att hänga med Stella. Hon verkar större, pratar mer, ser annorlunda ut och har utvecklats massor på 3 dagar - det kan väl inte vara möjligt? Somnade tidigt på kvällen. Vaknade tidigt på morgonen. Samma huvudvärk, ont i kroppen, riktigt ont i ryggen och huvudvärk. Hällde i mig en dubbel espresso och planerade samt genomförde lektioner med lite mer innehåll och genomgångar än film. Släpade mig ut från klassrummet för att hämta något uppiggande. Mötte kollegor som hotade att skicka hem mig pga mitt ynkliga yttre. Gick med på det för att ändra mig på två minuter. Åt lite. Tog på mig halsduken och jackan igen, fixade eftermiddagens lektioner och drog direkt efter. Piggnade till på bussen, kanske koffeinet eller alvedon som kickade in. Åkte hem. Hade möte. Hängde med Stella. Pluggade, eller försökte tills jag insåg att det inte gick. Hade ont i ryggen. Bestämde mig för att inte jobba imorgon utan vila. Så fort jag bestämde det kändes det lite bättre. Ligger nu i soffan där jag har pluggat sedan Stella somnade kring kl 20. Nu ska jag kolla på House of cards och dricka te och samtidigt ha en varm vetekudde på ryggen. Sedan ska den här ynkliga tanten sova. Så här var det alltså några dagar i april 2013 när du, Stella, var 2 år och 4 månader.

Jag minns

Jag pluggar ju nu och under veckan har vi arbetat med skrivövningar. En av dessa var att skriva oavbrutet i 15 minuter till rubriken "Jag minns". Eftersom min text handlar om Stella så tänkte jag att jag kopierar in den här på bloggen också:

Jag minns när du föddes. Hur något jag trodde var så väldigt svårt egentligen var ganska enkelt. Hur jag fokuserade som jag aldrig tidigare gjort. Hur du till sist bara ploppade ut. Och känslan. Känslan. Hur jag kände varje centimeter av det som är du på ett helt nytt sätt. Hur du sedan låg där nedanför mig på utsidan. Och alla känslor då. Obeskrivliga känslor. Och den enda som gick att ta på, att ta in. Hur jag fokuserat på din insida i min insida under så lång tid och nu fick se din utsida. Ditt skal.

Jag försöker minnas den första tiden med dig och skräms av hur mycket som försvunnit. Inte bara på grund av trötthet. Antagligen för att jag gjort mitt yttersta för att ta in allt, bearbeta allt, fånga allt, återberätta allt, återuppleva allt. Helt omöjligt naturligtvis. Jag minns fler middagar och flera kvällar som jag och din pappa pratat om dessa minnen, försökt återuppleva dem och lägga dem; pusselbitar i vår gemensamma historia. Det som är Vi Föräldrar, det som håller oss samman. Så jag blir osäker på vad jag egentligen minns. Hur mycket.

Jag sluter ögonen och minns tyngden av dig i en babybjörn och de otaliga vandringarna mellan kök, hall och vardagsrum. Sedan tillbaka, om och om igen. Jämfört med nu var du väl lätt som en liten fågelunge, men jag minns verkligen tyngden. Hur axlarna värkte och hur jag svankade mer och mer medan jag sträckte skulderbladen och förbannade mig själv över den ännu oinköpta ergonomiska bärselen. När jag gick där fram och tillbaka och sänkte mitt huvud mot ditt lilla rufsiga huvud med förvånansvärt tjock och mörk kalufs. Jag minns inte hur du luktade. Jag önskar att jag gjorde det och var nära att ljuga nyss – en lista över lämpliga adjektiv dök upp i huvudet, men jag bestämde mig för att vara sanningsenlig. Jag kan inte minnas din lukt, men jag minns dina skrik.

Jag minns hur skräckslagen ditt kolik-skrik kunde få mig att känna. Maktlösheten. När jag blundar kan jag höra det. Jag minns hur det kändes som att det där skriket skar genom allt. Genom mig – rakt igenom. Genom tystnaden, den tystnad som är mörka, kalla vinternätter. Man hör ingenting utöver ljudet av smulor mot fotsulorna, knaster i elementen, små dova vibrationer i fönster och väggar från bilar eller blåst. De egna andetagen och gäspningarna. Nysningar som kvävs av rädsla för att väcka. Skriken. Jag minns hur jag hatade nätterna, avskydde dem och fruktade dem. Lättnaden när ljuset kom. Morgon. Känslan av att inte längre vara ensam. Lugnet.

Jag minns också din röst. Du låg på skötbordet. Tittade upp på mig med dina gröna ögon, mina gröna ögon. Du sa, på samma gång självklart, frågande och befallande ”mamma, mamma?, mamma!” och jag blev alldeles knäsvag.

Jag minns inte tröttheten, sådant försvinner, bara glider iväg som om det aldrig funnits fast man vet att det upptog allt. Men jag minns inte hur den kändes, bara att den alltid fanns där. Som en dov värk kan jag tänka mig. Relativ, antar jag.

Jag minns, och jag tror att jag alltid kommer att minnas hur jag långsamt skalade av lagren mot kärnan av fullständig samhörighet. Hur den långsamt kom till mig istället för på stört, som jag hade trott och hört. Ibland slår den mig i magen, den där känslan. Pang boom. När jag hör dörren öppnas på morgonen och du nyvaket kommer ut, letar min blick och springer mot mig, upp i min famn och lägger ditt huvud mot mig. Säger ”Jag är vaken. Jag vill ha yoghurt.” Då det är bara du och jag. Hur allt annat försvinner, menar jag, inte att vi är för oss själva just då. När våra blickar möts och du springer mot mig, jag böjer mig ner och fångar upp dig i exakt rätt sekund och kramar dig. Hur såna ögonblick inte har blivit vardagliga. Kanske inte blir det. Hur det känns lika hisnande varje gång. Varje dag. De enda gångerna som jag är helt närvarande, bara här och nu, bara tar in dig, luktar på dig, känner dig hos mig, hör din röst smattra på om vad som hänt på förskolan. Jag minns den känslan. Imorse, igår, för en vecka sedan, för ett år sedan. Och jag minns hur jag längtade efter den förut, innan du fanns.

Morgonlek

Helt i sin egen värld. Morgonlek med bilar. Frågar hur bilen låter och Stella tittar förvånat på mig. "Du kan, mamma" säger hon sedan.

Trotsåldern

Det går i perioder. Några veckor är det lite gnälligt och jobbigt, men ändå hanterbart. Sedan övergår den perioden i en extrem trots. Typ 2 veckor som gör att man räknar ner tiden till det eländiga barnet ska sova. Sedan kan det vara sådär hanterbart igen i några veckor eller så kommer favorittiden direkt - den man lever för. Då är allt fantastiskt härligt och roligt i max 2 veckor. Sömn och mat funkar perfekt. Hon skrattar och busar, pussas och kramas. Just nu är har vi precis börjat den värsta perioden igen. Lillchefen ska bestämma allt. Om man försöker prata med någon annan blir hon tokig och skriker högt. Jag har, inspirerad av Jesper Juul, försökt tänka mycket på mitt tonfall. Att låta bestämd men vänlig. Det har funkat bra. Igår, i frustration, försökte jag förklara för Stella att det inte är hon som bestämmer vem som ska prata med vem (läs: Stella ska få prata när hon vill och övriga ska vara tysta om inte hon pratar med dem). Ojoj, ska väl bara tänka att jag är den bästa föräldern för mitt barn, men ibland känner jag mig rätt kass. En annan strategi kan ju vara att drömma sig bort och planera lite barnfri tid någon gång, hägrande där framme. Och en till strategi är att fokusera på att detta är övergående och snart skrattar vi åt hur trotsåldern var. Och den viktigaste strategin - att längta efter de där härliga veckorna som alltid kommer.

Sluta titta mamma!