Stella hjärta nycklar

Ser ni blicken? Den säger "Om du tar nycklarna ifrån mig så dödar jag dig!"

Vaddå, jag är ju ett fullfjädrat proffs!

Det är helt fantastiskt att se sitt barn börja gå. Helt plötsligt går hon bara. Lätt som en plätt. En dag 4 steg, nästa dag 6, tredje dagen 10 och nästa vecka småspringer hon fram som att det alltid varit så. Tänker på när jag var tonåring och smutsade ner mina nya skor så att jag kunde säga att jag de inte var sprillans nya längre ("Äh, de har skorna har jag köpt för lääängesen"). När Stella blixtrar förbi i snabb fart och jag fascinerat tittar och ropar på henne så tittar hon upp och ger mig en blick i förbifarten som ser ut som att "Vaddå, det har har jag ju varit proffs på länge, häng med nu"...

Poesi igen

När Stella var mindre läste jag för henne ur  Joe Frazier och 49 (24) dikter av Srdjan Valjarevic. Eftersom Joe Frazier avled häromdagen kom jag att tänka på denna diktsamling som jag äger i översättning  (originalet är skrivet på serbiska). Det är en av mina favoriter och jag hoppas att vi en dag om inte allt för lång tid kan läsa originalet. Att jag fastnade för den författaren är extra roligt eftersom jag långt senare träffade Stellas pappa som kommer från liknande, men ändå helt olika trakter.

Den här dikten är lång och funkade alldeles utmärkt för att lugna ner en kolikbebis på 6-8 veckor.

Clinch II

Det är inte för att göra mig märkvärdig
jag vill säga det här:
jag behövde aldrig gå i sjömanskostym när jag var liten.
Pappa rökte inte pipa. Mamma vankade för det mesta omkring med plastpapiljotter i håret,
på söndagkvällarna
i hallen i vår lägenhet fem trappor upp i vårat hyreshus.
Syrran stod och hängde med nån kille nere i porten.
Jag läste aldrig latin, var dålig i teckning,
hade svårt för att uttala en del ord på mitt eget modersmål.
Biologi, fysik, kemi, matematik. Inget fastnade.
Världshistorien hade jag bara ytligt hum om.
Tråkade något ut mig de första trettio raderna läste jag det inte.
Filosofi visste jag knappt vad det var. Inte ens schack lärde jag mig.
Men det var det här jag ville säga,
att ändå fast jag är som jag är har det min egen hand
får ner på pappret alltid fascinerat mig
att en sån som jag kan skriva och betrakta det som viktigt.
Någonstans tog jag mig den rätten.
Att till och med kalla det arbete.
Inte ens nu, då en grön larv kryper över
höger handled avbryter jag det jag vill skriva
med kulspetspennan i tre av högerhandens fingrar.
Det är arbete det.
Jag vet att jag är tafatt och fumlig och dålig på det mesta.
Men det är fumligheten som har tvingat mig att
föra handen över pappret
och ordna orden
som jag andas med som jag
drar in luft genom som genom ett tunt vasstrå.
Och först där, börjar mina studier.
Med fingerblommorna
börjar jag att sjunga
det kanske inte syns på mig:
men det knakar i
lederna, knäna, armbågarna,
nackkototna, axlarna
när jag sträcker på mig:

alltså måste det iallafall
vara nån vits med det här.

Små listor

Liten lista på förändringar som inte är så avlägsna längre:

- att  köpa riktiga vinterskor i typ storlek 22

- när vårt barn sover i eget rum

- att ha 1års kalas

- när vårt barn inte längre tillbringar hela dagarna med någon av oss föräldrar


Lista på förändringar jag ännu inte vant mig vid:

- att omnämna mina egna föräldrar mormor och morfar för Stella

- att gråta hejdlöst över hemskheter som drabbar barn, familjer eller gravida

- att när folk pratar frågar något om "min dotter" så menar de Stella, inte sina egna döttrar

- att jag faktiskt inte kan spara alla babykläder och gravidkläder om vi inte ska ha ett till barn

Hipp hurra

Idag är det ingen vanlig dag! Idag är det Stellas 10-månaders dag! Hurra, hurra, hurra! Det är väl en klyscha, men fy farao vad snabbt tiden går... Nu går hon, babblar för fullt, klättrar, äter det mesta (ja, hon gillar fisk också, både vit fisk och lax!) och förstår vad nej betyder. Snart får vi fira hennes första jul och sedan födelsedag.

Åh så gott det ska bli med läsk!

Smaka smaka lite kaka

Det är så skönt med helg då man får äta massor av goda grejer. Eller åtminstone tugga på massor av lockande förpackningar.

Det heter väl föräldraledighet, inte mammaledighet?

Eftersom jag inte fick så mycket sömn inatt var jag lite irriterad på morgonen och det fick mig att fundera allmänt på sådant som irriterar mig. Därför tänkte jag dela med mig av några irritationsmoment sedan vi fick barn (och med vi refererar jag till mig själv och barnets pappa). Jag valde att börja arbeta när Stella var 7 månader, dels eftersom vi ville dela på föräldraledigheten så lika som möjligt och dels för att min arbetssituation krävde det (en helt annan historia som jag grubblar mycket på). Att jag började arbeta så "tidigt" ansågs nog lite chockerande av många, vilket jag ändå var rätt förberedd på. Men det jag inte var förberedd på var att så många skulle fråga vem som tar hand om Stella när jag arbetar. För mig kändes det ganska självklart att människor borde anta att hennes pappa är föräldraledig då jag arbetar. Men många har frågat om det är mormor eller farmor som är med Stella på dagarna. När jag talat om att hennes pappa är föräldraledig har min sambos förträfflighet applåderats och höjts till skyarna (detta är främst av äldre kvinnor). "Men så fantastiskt!" Första gången jag fick frågan om vem som var hemma med Stella så var det av en äldre kvinna med invandrarbakgrund, så jag tänkte att det kanske är något hon är ovan vid och därför är det inte så konstigt. Men sedan hände det vid flera tillfällen och de som frågat har visserligen ofta varit äldre, men inte lastgamla. Och aldrig har en man frågat så. Enbart kvinnor. Märkligt...

Ditt ord är min lag

Fick vakna vid 4 imorse och gå upp vid 5.  Dessutom tyckte Stella att jag, när jag hålögd släpat mig upp, skulle bära runt på henne på en arm (som en liten drottning) så att hon kunde peka vart hon ville gå och säga vad hon ville se. "Ampa" betyder: gå till lampan nu, slöfock.
"Titta" betyder först stirra fascinerat, sedan slita, dra och till sist försöka äta. För mig gäller det under tiden att försöka hålla Stella i rätt position och inte släppa, annars kommer ett till uppfordrande "Titta".
"Oma" betyder: visa mig den största blomman nu och låt mig försöka slita sönder alla blombladen.
"Nänä" sagt i hotfull ton betyder: försök inte släppa ner mig på golvet för då kommer jag att skrika.
"Of" betyder vovve och när jag inte kunde trolla fram en vovve sådär vid halv sex blev hon lite besviken och fick trösta sig med att leka med en nalle istället.

Vikarie

Vilken tur att det finns vikarier som kan rycka in när man känner sig lite krasslig själv!

Föräldraledig

Jag är hemma sjuk från jobbet, idag och igår. Det känns lite som att gästspela som föräldraledig igen och jag längtar tillbaka som bara den. Sentimental som jag är känns hela föräldraledigheten, koliktiden och sjukhustiden som en rosa skimrande hägring där allt var mysigt och ingenting jobbigt (fast jag har jätteont i halsen, feber och värk i kroppen). Nä, vadå, jag grät väl aldrig och inte var jag så trött. Nej då.