Ensamlek i korta stunder

Det händer ju så väldigt mycket när man är mellan 1 och 2 år. Personligheten utvecklas och samtidigt massor av nya färdigheter. Hemma försöker vi träna på det här med ensamlek, vilket jag hittills inte kan påstå är något Stella är särskilt bra på. Men vad roligt det är att se hur barn roar sig när de inte vet att man ser. Ibland hör jag Stella läsa ur en bok för någon, t.ex en mjukisdjur. På bilden ovan gör Stella pussmun mot sin egen spegelbild, en annan favoritsysselsättning. Prova kläder och skor för att sedan gå och spegla sig är det roligaste som finns nu. Har man inget att prova så är det roligt att dansa framför spegeln eller göra roliga miner.

Veckan fortsätter...

Igår var det ju hemskt att lämna Stella på förskolan på förmiddagen. Lite senare ringde en av pedagogerna och berättade att det gick jättebra, vilket såklart gjorde min dag. Idag var det samma sak. Redan när jag tog fram Stellas skor började hon gallskrika. Fick bära henne dit medan jag försökte lugna ner henne utan att lyckas särskilt bra. Tur att vi bor nära iallafall för min rygg har tagit rätt mycket stryk av de här dagarna. Nu hoppas jag att Stella blev gladare när jag gått, precis som igår. Försöker ta det dag för dag men det känns så himla tungt och hemskt att lämna ifrån sig ett ledset barn, sitt ledsna barn. Som att jag ignorerar hennes känslor. Nu sitter jag här och längtar tills imorgon då vi ska vara lediga tillsammans, jag och Stella.
Vi skulle ha haft fest på lördag, en vuxen hemmafest, med ursäkt att jag har fyllt år. Igår bestämde vi oss för att skjuta upp den några veckor tills Stella har vant sig vid förskolan igen. Det skulle kännas helt fel att skicka bort henne att sova hos mina föräldrar efter den här veckan, som inte riktigt blev som jag trodde. Nu längtar jag som ett litet barn efter att hämta min tappra unge och ta helg. Kan till och med tänka mig att åka till badhuset, vilket inte är min favoritsysselsättning.

På kvällspromenad med pappa.

Usch!

Alltså, det är tungt nu. Mitt hjärta brister snart av att lämna en ledsen Stella på förskolan. Varje dag stålsätter jag mig själv så fort jag vaknar och intalar mig att det kommer att gå bra, eller bättre. Idag trodde jag verkligen att det skulle gå bättre men Stella var hysteriskt ledsen redan när jag öppnade ytterdörren och jag kände nästan hur jag själv höll på att börja gråta. Usch... Skriver mer senare.

Ramlar

Det har varit några intensiva dagar. Stella har inte riktigt varit sitt vanliga glada jag utan mer osäker och med humörsvängningar. Jag antar att det beror på återgången till förskolan. Hoppas att det ger med sig snart. Vi har trots allt haft en ganska okej helg. Jag har hunnit fylla år, ha kalas och firas oförskämt mycket. Jag har hunnit få sovmorgon, shoppa lite nya kläder till båda kidsen, äta gott och se brittiska deckare.

Imorse kändes det segt att vakna till en regnig måndag med en grinig nioåring och en likadan Stella. Eftersom vädret var så trist och alla regnkläder är på förskolan så gick jag och Stella till biblioteket istället för att vara ute. Stella älskar att låna böcker. Glad i hågen trippade hon in på bibblan och möttes av sin gamla förskolefröken (som börjat på nytt jobb, i sexårsklass och var där med de barnen för att låna böcker). Stella blev alldeles förskräckt och misstänksam och började genast skrika och pressa sig mot mitt ben. Det tog ett tag att lugna ner henne och förklara att jag inte skulle lämna henne där utan att vi ska vara tillsammans hela dagen. När vi gick hem från bibblan började det ösregna. Stella blev jätteblöt och fick bada så fort vi kom hem. När hon gick upp från badkaret ramlade hon ganska illa och slog sig. Sedan satte sig Stella i soffan och kissade - utan blöja, givetvis. Medan jag städade bort kisset ramlade hon en gång till från sängen. Så hittills känns det inte som en toppendag, sammanfattningsvis. Men när jag ätit lunch och druckit kaffe samt vilat en stund är jag nog redo för eftermiddagen.

i carry your heart with me

Kom att tänka på en av mina favoritdikter när jag promenerade från förskolan efter att ha lämnat en ledsen Stella. Jag älskar utformandet, med enbart gemener och avsaknaden av mellanslag. Syntaxen. Och språket. Natten efter att Stella fötts låg jag och tittade på henne och tänkte på näst sista stycket i denna dikt, om och om igen.

i carry your heart with me(i carry it in

my heart)i am never without it(anywhere

i go you go,my dear;and whatever is done

by only me is your doing,my darling)

                                                      i fear

no fate(for you are my fate,my sweet)i want

no world(for beautiful you are my world,my true)

and it’s you are whatever a moon has always meant

and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows

(here is the root of the root and the bud of the bud

and the sky of the sky of a tree called life;which grows

higher than soul can hope or mind can hide)

and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart(i carry it in my heart)

[i carry your heart with me(i carry it in]” from Complete Poems: 1904-1962 by E. E. Cummings

På promenad

Stella älskar att vara ute. Hon går gärna på promenad och vill då helst gå själv. Eller, gå och gå, det kanske hon inte gör så mycket. Det händer väl att några steg i vanligt promenadtempo tas men för det mesta ska det springas i riktigt hög fart. Gärna "nära att ramla på näsan och skrapa upp halva kroppen på asfalten-fart". Men de senaste veckorna har jag och Stella varit på promenader med vagnen på förmiddagarna då Stella har kunnat sitta i vagnen och filosofera, gärna med en blomma eller två i handen. De senaste två dagarna har jag till och med joggat med vagnen och det var succe, inte minst för att det var så peppande för mig att ha en ivrig påhejare som skriker av skratt och ropar "mera mera" så att man orkar hålla tempo.

Sista dagen

Idag är sista dagen på sommarlovet för mig och Stella. Ute känns det redan lite som höst. Imorgon börjar Stella på förskolan igen. Den här veckan kommer hon att gå 9-14 och vara ledig på fredag. Det blir ju som en inskolning ännu en gång. Dessutom är det andra barn som har riktig inskolning så min lilla Stella kommer inte att kunna ha en "egen" pedagog till hands under dagen. Just nu känns det jobbigt för mig. Jag har separationsångest och försöker tänka positivt och hoppas att veckan går bra. Stella är ute och leker bland blommor och bär och sjunger glatt utan att ha en aning om vad som försiggår i mitt huvud. Jag ska ta en lång promenad ikväll för att rensa huvudet och peppa mig själv så att det blir en bra överlämning imorgon. Och vem vet - det kanske går jättebra...

På stranden

Börja packa ihop och åka hem? Nähä´ru, knappast!

Stellas namnsdag

Mannen på bussen har trasiga skor. Det är någon slags sandal och på högerfoten har hela remmen lossnat. Det hänger en tejpbit, så jag antar att han har försökt laga den, men tejpen är smutsig och ihoptvinnad och fladdrar liksom till – på väg att lossna, varje gång bussen kränger till. 

Bussen är varm och luktar därefter. Jag hade tänkt luta mig mot barnvagnen och snosa lite på min dotters hår, men nu har hon bestämt sig för att den här mannen med trasiga skor är mer intressant, så jag sitter lite bortlutad och iakktar deras kontakt. Min dotter vinkar till mannen. Han vinkar tillbaka. Min dotter vinkar ännu en gång, lite hetsigare, samtidigt som hon säger ”Ey”. Mannen vinkar, skrattar och säger ”Hello, little friend”. Mannen vänder sig mot mig. ”How old?”, frågar han och pekar på min dotter. ”One and a half”, svarar jag. ”Ey bilen bilen”, säger min dotter och pekar upphetsat på en bil utanför. ”What´s that?” frågar mannen och pekar även han på bilen. ”Is car”. Min dotter tittar tveksamt på honom, vänder sig mot mig och ropar sedan ”en bil en bil!”. ”Bie? Is that car? You like cars?” Mannen skrattar och pekar på en annan bil. ”She loves cars” svarar jag. Min dotter har nu fäst blicken på mannens skor och ser mycket bekymrad ut. ”E skor ja?” frågar hon. Jag nickar och upprepar att det är skor, varpå hon nu upphetsat skriker ”Skor skor!”. Mannen kränger snabbt av sig ena sandalen och håller upp den mot oss medan han härmar min dotters tonfall och ropar ”skore”. Min dotter skrattar och håller fram handen mot den trasiga sandalen. ”Nej nej” säger jag varnande. Mannen sträcker fram sandalen och säger ”Yes, you can try it, but it´s to big for you. You are small boy. I am big man.” Jag skyndar mig att hålla fram min hand innan den trasiga sandalen byter ägare och säger till min dotter att hon inte får ta sandalen. Jag ser att hon är på väg att ta i med ett illvrål men bussen kränger precis till, stannar vid en hållplats, och hon glömmer bort att skrika och sträcker istället ut huvudet så långt som möjligt för att kunna se ut från bussen. ”You are nice boy”. Mannen tar på sig sin sandal och ler mot oss. ”What is your name?”. Jag nickar mot vagnen och säger ”Stella. It´s a girl and her name is Stella.” Mannen ser nu jätteglad och förvånad ut. ”Like the baby princess? Estella? But not a boy!” Jag svarar ”Stella, it´s similar but not the same as the baby princess.” Mannen frågar genast vad Stella betyder och jag svarar vant. Nästan varje gång vi träffar någon från ett land i Asien eller Afrika så frågar de vad våra namn betyder och berättar om sina egna. 

Mannen reser sig långsamt upp. Bussen kränger till och för en sekund tror jag att han ska ramla över barnvagnen. Men han glider bara iväg några decimeter över bussens golv och tappar nu högra sandalen helt. Bussens dörrar öppnas. Mannen vänder sig mot Stella och ler. ”By bye little star!” Han vinkar med sin högra sandal. Sedan tittar han på sandalen och stoppar raskt ner den i bussens skräppåse innan han linkar ut genom dörren. ”Everything breaks” hör jag honom säga innan dörrarna stängs och vi åker vidare.

Just nu...

... längtar jag efter en repris på den här kvällen snart.