Jag minns

Jag pluggar ju nu och under veckan har vi arbetat med skrivövningar. En av dessa var att skriva oavbrutet i 15 minuter till rubriken "Jag minns". Eftersom min text handlar om Stella så tänkte jag att jag kopierar in den här på bloggen också:

Jag minns när du föddes. Hur något jag trodde var så väldigt svårt egentligen var ganska enkelt. Hur jag fokuserade som jag aldrig tidigare gjort. Hur du till sist bara ploppade ut. Och känslan. Känslan. Hur jag kände varje centimeter av det som är du på ett helt nytt sätt. Hur du sedan låg där nedanför mig på utsidan. Och alla känslor då. Obeskrivliga känslor. Och den enda som gick att ta på, att ta in. Hur jag fokuserat på din insida i min insida under så lång tid och nu fick se din utsida. Ditt skal.

Jag försöker minnas den första tiden med dig och skräms av hur mycket som försvunnit. Inte bara på grund av trötthet. Antagligen för att jag gjort mitt yttersta för att ta in allt, bearbeta allt, fånga allt, återberätta allt, återuppleva allt. Helt omöjligt naturligtvis. Jag minns fler middagar och flera kvällar som jag och din pappa pratat om dessa minnen, försökt återuppleva dem och lägga dem; pusselbitar i vår gemensamma historia. Det som är Vi Föräldrar, det som håller oss samman. Så jag blir osäker på vad jag egentligen minns. Hur mycket.

Jag sluter ögonen och minns tyngden av dig i en babybjörn och de otaliga vandringarna mellan kök, hall och vardagsrum. Sedan tillbaka, om och om igen. Jämfört med nu var du väl lätt som en liten fågelunge, men jag minns verkligen tyngden. Hur axlarna värkte och hur jag svankade mer och mer medan jag sträckte skulderbladen och förbannade mig själv över den ännu oinköpta ergonomiska bärselen. När jag gick där fram och tillbaka och sänkte mitt huvud mot ditt lilla rufsiga huvud med förvånansvärt tjock och mörk kalufs. Jag minns inte hur du luktade. Jag önskar att jag gjorde det och var nära att ljuga nyss – en lista över lämpliga adjektiv dök upp i huvudet, men jag bestämde mig för att vara sanningsenlig. Jag kan inte minnas din lukt, men jag minns dina skrik.

Jag minns hur skräckslagen ditt kolik-skrik kunde få mig att känna. Maktlösheten. När jag blundar kan jag höra det. Jag minns hur det kändes som att det där skriket skar genom allt. Genom mig – rakt igenom. Genom tystnaden, den tystnad som är mörka, kalla vinternätter. Man hör ingenting utöver ljudet av smulor mot fotsulorna, knaster i elementen, små dova vibrationer i fönster och väggar från bilar eller blåst. De egna andetagen och gäspningarna. Nysningar som kvävs av rädsla för att väcka. Skriken. Jag minns hur jag hatade nätterna, avskydde dem och fruktade dem. Lättnaden när ljuset kom. Morgon. Känslan av att inte längre vara ensam. Lugnet.

Jag minns också din röst. Du låg på skötbordet. Tittade upp på mig med dina gröna ögon, mina gröna ögon. Du sa, på samma gång självklart, frågande och befallande ”mamma, mamma?, mamma!” och jag blev alldeles knäsvag.

Jag minns inte tröttheten, sådant försvinner, bara glider iväg som om det aldrig funnits fast man vet att det upptog allt. Men jag minns inte hur den kändes, bara att den alltid fanns där. Som en dov värk kan jag tänka mig. Relativ, antar jag.

Jag minns, och jag tror att jag alltid kommer att minnas hur jag långsamt skalade av lagren mot kärnan av fullständig samhörighet. Hur den långsamt kom till mig istället för på stört, som jag hade trott och hört. Ibland slår den mig i magen, den där känslan. Pang boom. När jag hör dörren öppnas på morgonen och du nyvaket kommer ut, letar min blick och springer mot mig, upp i min famn och lägger ditt huvud mot mig. Säger ”Jag är vaken. Jag vill ha yoghurt.” Då det är bara du och jag. Hur allt annat försvinner, menar jag, inte att vi är för oss själva just då. När våra blickar möts och du springer mot mig, jag böjer mig ner och fångar upp dig i exakt rätt sekund och kramar dig. Hur såna ögonblick inte har blivit vardagliga. Kanske inte blir det. Hur det känns lika hisnande varje gång. Varje dag. De enda gångerna som jag är helt närvarande, bara här och nu, bara tar in dig, luktar på dig, känner dig hos mig, hör din röst smattra på om vad som hänt på förskolan. Jag minns den känslan. Imorse, igår, för en vecka sedan, för ett år sedan. Och jag minns hur jag längtade efter den förut, innan du fanns.

Morgonlek

Helt i sin egen värld. Morgonlek med bilar. Frågar hur bilen låter och Stella tittar förvånat på mig. "Du kan, mamma" säger hon sedan.

Trotsåldern

Det går i perioder. Några veckor är det lite gnälligt och jobbigt, men ändå hanterbart. Sedan övergår den perioden i en extrem trots. Typ 2 veckor som gör att man räknar ner tiden till det eländiga barnet ska sova. Sedan kan det vara sådär hanterbart igen i några veckor eller så kommer favorittiden direkt - den man lever för. Då är allt fantastiskt härligt och roligt i max 2 veckor. Sömn och mat funkar perfekt. Hon skrattar och busar, pussas och kramas. Just nu är har vi precis börjat den värsta perioden igen. Lillchefen ska bestämma allt. Om man försöker prata med någon annan blir hon tokig och skriker högt. Jag har, inspirerad av Jesper Juul, försökt tänka mycket på mitt tonfall. Att låta bestämd men vänlig. Det har funkat bra. Igår, i frustration, försökte jag förklara för Stella att det inte är hon som bestämmer vem som ska prata med vem (läs: Stella ska få prata när hon vill och övriga ska vara tysta om inte hon pratar med dem). Ojoj, ska väl bara tänka att jag är den bästa föräldern för mitt barn, men ibland känner jag mig rätt kass. En annan strategi kan ju vara att drömma sig bort och planera lite barnfri tid någon gång, hägrande där framme. Och en till strategi är att fokusera på att detta är övergående och snart skrattar vi åt hur trotsåldern var. Och den viktigaste strategin - att längta efter de där härliga veckorna som alltid kommer.

Sluta titta mamma!

Happy friday

Stella och jag hängde på stan efter jobb och förskola. Vi gick till bibblan och promenerade omkring ett tag. Sedan åkte vi buss hem, gjorde kycklingburgare och startade vårt fredagsmys. Det innebar en skål med godsaker, bubbelvatten (det allra finaste man kan dricka enligt Stella) och Madicken. Nu har jag lagt Stella, plockat undan lite och planerar att lägga mig i soffan, äta chips, dricka bubbelvatten och se på någon film/serie innan jag slocknar kring 22. Ibland är det bästa man kan ge sig själv många timmars sömn.

Dansar till Depeche Mode.

Historien om de fantastiska galonbyxorna och lite pladder

För tio minuter sedan fladdrade en sprallig liten tvååring förbi i köket och kvittrade "jag är happy, mamma". Jag vet att jag skrev om språkutvecklingen alldeles nyss, men det är verkligen fantastiskt att vara med om. Hur nya ord liksom bara fastnar direkt. Tänk om man själv kunde lära sig nya saker i samma hastighet. Då skulle jag tycka att det gick toppen att jobba och plugga samtidigt.

Igår åkte vi in till stan för att köpa nya galonbyxor till Stella. Förra året fyndade jag ett set, dessutom med Bamse, för billigt rea-pris precis i rätt tid. I år har jag tänkt på så mycket annat och helt glömt bort att vara ute i god tid och handla strategiskt och ekonomiskt i förväg. Helt plötsligt upptäckte jag bara att Stellas galonbyxor var i storlek 74/80 och det går ju inte. Hursomhelst kom vi in på första affären och Stella fick direkt syn på galonkläderna och ropade glatt "Det är där mamma! Där är mina nya galonbyxor". Sedan blev hon förälskad i de allra dyraste galonbyxorna på hela affären. "Det är Bamse" viskade hon andaktsfullt och pekade: "han har bababy" (paraply). Dessutom var de lila - den enda färg Stella kan ordentligt och vad som verkar vara en favoritfärg. Så. Nu har vi en stolt ägare till nya lila galonbyxor med bamse och paraply. När jag lämnade henne på förskolan samlade hon ihop några jämngamla kompisar i hallen. Tillsammans stod de runt galonbyxorna medan Stella pekade på ena benet. Tillsammans viskade de "Bamse" och nickade mot varandra som att de delar en hemlighet som ingen annan förstår. Och så är det väl. Jag tänkte fota dem där de stod så söta i en liten cirkel och tittade på Stellas galonbyxor. Men så tänkte jag att det skulle förstöra ögonblicket och att de kanske skulle bli irriterade, så jag lät bli.

Igår var en dag som började kasst och sedan blev riktigt härlig. Dessutom hann jag göra bort massor av saker som jag verkligen behövde klara av. Idag har jag därför inte lika höga krav. Men det känns som en bra dag idag med!

Bilder från helgen

Tränade medan tioåringen passade sin lillasyster på gymmet.

Utelek i vårsol

Sluta fota och hjälp till med hinken!

Samtal

Det känns återigen som en sån där intensiv utvecklingsperiod språkmässigt just nu. Stella har börjat prata mycket tydligare och det underlättar både för oss och andra. Man slipper tolka hela tiden. Det har även kommit många nya ord och hon upprepar allt hon får höra. Vi har såklart upptäckt farorna med det när vi sagt lite fulare ord och genast fått höra dem från Stella i en högre och gällare version.

Här är några minnesanteckningar från samtal jag vill minnas och gärna vill att Stella ska kunna läsa när hon är stor.

En morgon när jag skulle ge Stella yoghurt och flingor ville hon hälla ut flingorna från paketet själv. Jag var stressad och blev irriterad när flingorna åkte lite överallt, på golvet och bordet. Vräkte ur mig något onödigt med mindre glatt tonfall varpå Stella sa: "Å nej mamma, inte bli ledsen. Ingen fara. Jag fixar. Jag kan sopa bort." Jag började nästan gråta då.

När Stella ska sova på dagen kan det ibland vara mycket tjafs en lång stund, antagligen för att hon börjar bli större och kanske snart inte behöver sova så mycket mer på dagen. Häromdagen la jag henne, sa sov gott och gick ut. Jag satt i köket vid datorn för att plugga när jag helt plötsligt såg något flyga från Stellas säng och sedan hörde hennes förmanande gälla och upprörda lilla röst. "Inte bita och putta lilla Lo. Pandan får aj aj. Inte bra. Ingen fara lilla pandan". Jag skyndade mig in och hann se stackars dockan lilla Lo ligga utkastad från sängen, medan Stella låg med sin panda tryckt tätt intill i sängen. När Stella såg att jag tittade på dockan sa hon. "Å nej lilla Lo kom tillbaka. Ingen fara. Jag blev rädd."

På morgonen när Stellas pappa ska till jobbet är hon väldigt noga med att alla ska krama varandra innan han går. Idag tyckte hon att det var fel att hon fick krama pappa 2 gånger medan jag bara gav honom en snabb kram och sedan gick för att fixa med frukosten. Hon stegade in i köket och förklarade att jag skulle ta på mig skorna för att gå och krama pappa. Sedan förklarade hon att pappa var i bilen och sa att jag skulle skynda mig och tillade "Inte bra mamma, inte bra."

Oj oj vad jag älskar dig Stella!

Påsken

Vi hade en lugn påskhelg hemma eftersom Stella varit förkyld med hemsk hosta i flera dagar. Vi har haft några middagsgäster, varit ute i vårsolen och haft det mysigt. Det var både skönt och välbehövligt med några dagars riktig ledighet. Utöver att jag jobbar så pluggar jag 50% nu också, vilket innebär att jag för det mesta har mycket att göra. Men under påskhelgen tog jag 3 dagars paus - förutom att jag läste lite kurslitteratur. Skönt att ladda batterierna!

Här är en bild från när vi strosade runt på stan och kollade påskkycklingar och annat spännande. Stella var överlycklig över att få ha sina nya vårskor.

Glad påsk!

Vi tog påsklov. Är strax tillbaka!

Ovanor och vårsol

Stella har fått en trist ovana att vakna vid halv sex på morgonen igen. Som tur är kan hon roa sig själv i sängen en stund, ibland en timme, men jag kan ändå inte somna om. Det känns lite segt eftersom jag alltid går upp vid sex på vardagar ändå och gärna hade velat förskjuta helgtiden lite, inte så kul att vara vaken flera timmar på morgonen när alla andra sover och vara jättetrött på kvällen när andra är vakna och umgås eller ser på film t.ex. Men men, sånt är livet och det är bara att gilla läget och inte lägga energi på att deppa över det. Idag vaknade vi iallafall till härligt vårväder. Efter ett morgonbad, lite frukost och lek med tågbanan gick vi ut i solen och lekte i lekparken. Sen gick vi hem och mötte upp Stellas pappa som vi tog med för att träna. Nu känns det att halva dagen redan gått. Jag ska hinna plugga lite men sen tänkte jag passa på att vila en stund innan vi åker ut i vårsolen igen hela gänget när Stella vaknat från sin powernap.