När man är liten och så ynklig att man inte orkar äta tillräckligt får man ha sond. När man är tuff och envis som den här babyn så sliter man ut den!

Ett av våra olika rum på sjukhuset.

Äntligen hemma! Trött men lycklig mamma, trött och ganska gul baby.

Att bo på sjukhus är som att bo i ett vakuum utanför det riktiga livet. Sjukhuskorridorer, monotona maskiner som brummar, larmknappar, handsprit och inneskor. Amningsrum där man får köa på natten för att pumpa ut sin mjölk. Föräldrarum där man har sin lilla låda i kylskåpet.
Den 4 februari blev vi äntligen utskrivna efter några permissioner och några uppskjutna utskrivningslöften. Det tog mig flera veckor att bli van vid att bo hemma igen. Fortfarande kan jag undra över sådant som hände under sjukhustiden. Vad hände med mamman som först förlorade ett barn och sedan fick ett för tidigt fött barn med en ny livrädd pappa? Hur gick det för den lilla babyn som fick akutopereras med världens minsta skalpell? Hur länge fick den coola trendiga mamman som alltid försökte se glad ut när hennes övriga barn hälsade på stanna? Och vår favoritsköterskas barnbarn som hade så ont i magen, hur gick det för dem? Jag tänker på alla kloka och starka människor vi fick möta där. De föräldrar som tålmodigt matade sina små mirakel med en liten spruta i en sond vecka efter vecka. Sen tänker jag att man inte har något val. Man gör det man måste göra, så enkelt är det. Men den där känslan av att inte kunna göra något, att bara vänta, den vill jag aldrig mer känna.