Jag antar att det här dåliga samvetet man får som förälder håller i sig tills barnen är vuxna och kan fortsätta hela livet. Jobbigt. Just nu har jag fruktansvärt dåligt samvete och svårt att hitta något bra sätt att hantera det. Ja, det är så illa att jag ibland gråter när jag cyklar till jobbet. Det känns liksom så obegripligt svårt att inte längre kunna ha den där intima ständiga närheten med mitt barn, att den aldrig kommer tillbaka. Nu är Stella så stor att hon har förstått att jag kan försvinna och vara borta länge, hela dagen. Därför vaktar hon mig hela tiden när jag är hemma. Det känns så hemskt. Som att hon tycker att jag är opålitlig och en sådan mamma vill jag absolut inte vara. När jag skulle åka imorse började hon gråta och försökte följa med, samma sak i förrgår. Jag måste lära mig att palla det. Ibland tänker jag att det kanske vore enklare om jag jobbade med något annat, som inte påminde mig om Stella så mycket. Nåja, nu är det snart helg och då ska jag hinna spendera i princip all vakentid med lillan...