Framgång och svartsjuka

Stella har varit väldigt mammig den senaste tiden. Nästan lite besatt. Naturligtvis är det förståeligt eftersom hon har en fantastisk mamma, men jag har ändå längtat efter att detta ska mattas av lite grann. Och nu tycker jag mig kunna se ett skifte. För det första har hon börjat prata om sin pappa hela dagarna. Pappa, pappa, hit och dit. För det andra lämnar hon mig och går iväg på egna äventyr, inte bara hemma utan även på öppna förskolan. Förut höll hon noga koll på var jag var när andra människor var närvarande. Tyvärr är ju en nackdel med detta att Stella är så rörlig - hon kan klättra upp på det mesta och springer ganska snabbt. Så på öppna förskolan glädjs jag en kort stund åt att hon dragit iväg till ett annat rum och inser två sekunder senare att det finns en soffa/rutschkana/gungbräda eller någon annan potentiell dödsfara som hon antagligen är i full färd att utforska, varvid jag får följa efter henne igen. Förut lämnade inte Stella mig. Nu kan inte jag lämna henne.

En annan sak jag upptäckt är att min dotter inte gärna vill dela med sig av mig till andra barn. Återigen förståeligt, men ändå något vi får träna på. Idag hjälpte jag en pojke att åka rutschkana på öppna förskolan. Stella kom springande, viftade med pekfingret mot honom och ställde sig sedan och slet i mitt ben skrikande som besatt. Jag hjälpte en flicka som ramlade när hon tränade på att gå. Hon satte sig i mitt knä en stund och Stella kom återigen springande och gallskrek, började gråta och behövde givetvis tröstas i mitt knä. Jag tror dessutom bestämt att jag såg Stella ge den lilla flickan ilskna och misstänksamma blickar både en och två gånger senare.