Söndagmorgon och jag myser med en kopp kaffe framför tv:n. För första gången skriver jag ett blogginlägg via mobilen. Det är väl fånigt att skriva men jag vill att Stella ska kunna läsa detta senare: ibland känner jag mig så obeskrivligt lycklig. Det känns som att det inte krävs så mycket, egentligen handlar det kanske
om att känna samhörighet. Vid dessa tillfällen pirrar det till i kroppen av ett sånt där härligt lyckorus: - när vi ska gå till bilen och Stella kommer springande några meter bakom med världens leende. - när jag får hålla Stella i handen. - en ensam stund när som helst på dygnet då jag kan njuta av att det är tyst och just ingenting händer. - att se Stella och hennes brorsa busa och skratta. - att vakna efter sovmorgon, som idag, gå upp och njuta av att vara helt själv och kunna ha en kaffekopp på bordet utan att den blir utvält efter fem sekunder. Att sedan kunna längta efter att Stella och hennes pappa ska komma hem. - att vakna en ledig dag och känna att hela dagen ligger framför en och att man kan fylla sen med vad man vill. Nästan vad man vill iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar