Jag var nyss inne i Stellas rum och tittade till henne. Hon hade somnat som en snöängel, med armar och ben utsträckta åt varsitt håll och en liten röd bil bredvid sig, som hon antagligen smugglat med sig och krampaktigt hållt i tills tröttheten tog över. Tänk, hur man kan älska någon så, att man nästan får hindra sig från att väcka upp dem...
Det händer mycket nu - egentligen är det väl så att det nästan alltid händer mycket. Jag tycker förresten att det fortfarande är så med nioåringen. Stella pratar mest hela tiden och det poppar upp några nya ord titt som tätt. Det gulligast just nu är "oj". Hon har några nya miner bland andra blyg/generad och förorättad (putar med underläppen och stirrar under luggen alternativt putar med läppen och vänder demonstrativt huvudet åt andra hållet. Det är så lusigt hur barns kroppspråk, gester, rörelsemönster och mimik formas efter föräldrarna. Redan nu har vi upptäckt att det gäller att passa sig. Jag svor till för någon vecka sedan och strax efter hördes världens sötaste röst repetera "ävjaj"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar