Jag läste i tidningen idag att en kvinna hoppat från en bro, 12 meter rakt ner på vägen, med sin bebis i famnen. Bebisen är tre månader och just nu vet man inte om någon av dem kommer att överleva, men de är båda under avancerad medicinsk vård. Kvinnan är dessutom åtalad för mordförsök. Sånt här ger mig stora klumpar i magen. Tänk vilka konsekvenser, inte bara fysiskt, det kan finnas, om de eller till exempel bara barnet överlever. Och vad ligger bakom att man till sist bestämmer sig för att det är bättre att hoppa från en bro än att inte göra det?
Jag vill inte vara alltför privat i den här bloggen, men jag vill åtminstone berätta att jag har erfarenhet av depression och att jag var livrädd till och från under min graviditet för att jag skulle få en postnatal depression, ha svårt att knyta an till min baby och inte kunna se glädje i livet. Jag antar att de flesta hänger upp sig på något de oroar sig för (jag vill minnas att en av mina vänner oroade sig för att barnet skulle bli rödhårigt!) och detta var vad som bekymrade mig. Det kändes som att jag var precis rätt typ att drabbas av något sådant. Nu känner jag en sådan kärlek till Stella att det inte går att beskriva, men jag känner också en respekt eller förståelse för att sådant kan drabba människor efter förlossningen (eller under graviditeten). Och jag tycker att det är så fruktansvärt sorgligt när samhället inte kan fånga upp dessa personer och stötta dem...
Jag vet naturligtvis inte några detaljer bakom det fall som beskrevs i tidningen idag och spekulerar därför helt fritt. Jag har läst och hört talas om människor med psykiska problem som inte får hjälp i tid eller överhuvudtaget, som skickas hem från sjukhuset och kastar sig framför ett tåg på vägen hem. Jag har inte uppfattningen att psykisk sjukdom, depression eller postnatal depression har jättehög prio. Jag tänker på hur viktigt det är med ett socialt skyddsnät, att andra som tycker om dig finns där för dig. Det är en omställning att få barn. En liten baby som kanske kräver ständigt fokus från dig, natt som dag. Dessutom sömnbrist under lång tid. Men om du utöver detta mår riktigt dåligt psykiskt, då behövs verkligen att människor fixar den hjälp du inte klarar av att be om eller ens kan formulera för dig själv att du måste få.
Jag hoppas att den lilla bebisen klarar sig mirakulöst utan skador. Och att det finns två föräldrar där som kan och vill ta hand om barnet. Det hoppas jag. Nu ska jag gå och pussa på mitt barn och tänka för tusende gången hur otroligt tacksam jag är för allt som jag har.
2 kommentarer:
Jag läste också det där i Aftonbladet och tyckte att det var hemskt. Tänkte att jag hoppas lillkillen klarar sig, men sen kändes det också så jobbigt att tänka vilket liv han kanske har att se fram emot om du fattar hur jag menar. Det borde finnas körkort för att skaffa barn brukar min mormor säga och hon är den klokaste jag vet... Kram
Din mormor låter som en riktigt klok människa! Kram till dig med
Skicka en kommentar