Meja meja!

Gunga! Mera, mera! Titta mamma! Hej pappa! Oj! Akta dig! Det mesta som kommer ur Stellas mun är det utropstecken bakom nu. I sängen på kvällen när hon lagt sig ligger hon och ropar på Karin (vår fina granne och en av Stellas bästa vänner). Karin! Kaajin?! På morgonen när hon vaknar ropar hon efter bilar som hörs eller hundar som skäller. Bie bie bien hörs ibland halv sju på morgonen. Det är härligt med så mycket tid helt plötsligt. Tid att bara vara. Att leka, busa, skratta, titta och prata massor. Bygga klossar och åka på små äventyr varje dag, låta vädret styra. Umgås. Och allting är antingen nä eller meja meja (mera mera). Som det ska vara, antar jag.