Titt som tätt förvånas jag över ord som ramlar ur hennes mun.
- Mamma, när jag var liten förut då var jag rädd för maskar, men inte nu när jag är stor.
Ibland tror jag att jag hör fel. Nyss förklarade hon för oss att en behöver biljett för att åka tåg. Det tog en stund innan vi fattade att det var biljett hon sa, för hur har hon lärt sig det? Inte från oss. Och den där känslan är så tudelad, å ena sidan pirrigt att hon lever ett liv på dagarna där vi inte är delaktiga hela tiden och å andra sidan precis samma sak men också plus vetskapen om att det där andra livet kommer att ta över alltmer och vi kommer inte att vara universums mitt för denna lilla varelse så länge till.
För övrigt älskar jag hennes känslofyllda utspel, när hon blir så till sig över något att hon inte kan stå stilla och alla sinnen liksom spricker ut i ett härligt regn. I lekparken idag byggde hon koncentrerat en sandkaka. Plötsligt släppte hon spaden och hoppade upp. - Åh, jag är i lekparken med min mamma! Min mamma! Du älskar mig jättemycket! Sedan slängde hon sig runt min hals och gav mig världens bamsekram och puss för att sedan snabbt återgå till sandkakan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar