Sommaren 2015

I tisdags började förskolan. Egentligen skulle det blivit i måndags, men det var någon, yours truly, som hade lite väl mycket ångest och bestämde att sommarlovet skulle vara i en dag till. Det är något med att återgå till det vardagliga. Känslan av att ha sitt barn till låns, att ha delat magiska äventyr och härliga sovmorgnar (nåja, vi vet väl alla att det inte är så hela tiden men samtidigt är det ju just dessa guldglittrande händelser en minns, de liksom tornar upp på rad fast en febrilt letar i minnet efter bråk, gnäll, tjat, regniga dagar med inget att göra) och plötsligt är det över. Hur jag trodde att jag längtade efter vardag och rutiner men när det börjar så känns det som att rycka av ett plåster, ett snabbt och smärtfullt brännande innan det glöms av och vardagslunken fortgår.

Sommaren 2015 var sommaren som aldrig blev och plötsligt varit. Den inleddes med en härlig midsommar på en magisk ö. Sol, värme och känslan av att se fram emot 6 veckor av samma sak. Sedan fick Stellas pappa ta semester en vecka tidigare för att jag inte orkade vara hemma själv med barnen. Note to self; det går inte att avbryta sjukskrivningar för att ta sommarlov. Efter det åkte vi till Göteborg. Sol och tryckande värme. Tid att träffa min älskade syster, tillika Stellas fantastiska moster. God mat, lek och mys i Slottskogen, häng i skärgården, en hel dag på Liseberg till vissas stora glädje och andras fasa, tid att ta ett glas vin, tid att strosa på rea på favvoshoppingstället. Men bäst av allt, att bara vara med familjen, slåss om klibbiga lakan i hotellrummet, långa frukostar och tid att lyssna på tolvåringens spelhistorier, känslan av att komma nära så som bara sker när ett rum delas under en vecka, skratt, så mycket skratt och bara lite käbbel. Upptäckten av hur underbar och stor Stellas bror har blivit, hur han lärt sig att ta hänsyn, hjälper till, har massor med tålamod. När vi kom hem var jag slut och ändlöst trött igen. Men glad. Sedan lunkade det på. Stella har tränat på att cykla. Lekt, badat i pool, spelat fotboll, hälsat på kompisar, bjudit hem kompisar, ibland försökt gömma sig från kompisar som hon inte vill leka med men inte lärt sig säga nej till. Vi har haft barnvakt. Njutit av middag på stan, gått på fest. Jag har varit ensam, rest iväg i några dagar till den där magiska ön och haft tid att bara vara. Försöka vila, sova, få ordning på ryggen.

Skrållan och Båtsman, Stella och Bure.

Peppad på ett glas vitt.

Peppad på flygplan.

Ett barn och en docka.

Sommaren då jag ritade träd.

Och nu börjar hösten 2015. Ett helt nytt blad. Kvällar som börjar bli mörka. Massor av planer, förhoppningar och några rädslor. 

Aktiviteter och vila

Vips så har halva sommaren gått. Svisch! Den här sommaren kommer vi inte att minnas som lika varm som förra, men ändå har vi hunnit njuta av sol, bad, regn, myggbett, sovmorgon, sena kvällar, skratt, gråt, god mat, tid att busa och många kvällar framför serier, filmer eller spännande deckare.
Innan 12-åringen åkte till sin mamma hann vi med en vecka i Göteborg.

Exploring the woods

Kaninresan på Liseberg - en karusell i Stellas smak.

Ett glas vin och ostörd konversation!

I Göteborg hann vi hänga massor i Slottskogen, åka ut till skärgården, trängas på Liseberg i 29 graders värme (vissa exalterade, andra kallsvettiga), äta god mat, promenera mycket och hänga med Stellas moster. Sedan åkte vi hem och njöt av vara hemma i några dagar.

Jag har förstått att det tar ganska lång tid för mig att gå ner i varv. Att jag behöver flera dagars "tråkvila" efter att ha varit bortrest med massor av aktiviteter hela dagarna. Sådana där dagar hemma, då inget särskilt egentligen händer - den egentliga semestervilan. Jag brukar ha svårt för det, blir lätt rastlös och känner mig ostimulerad, men egentligen skulle jag behöva låsa in mig i en stuga i skogen och ha det så i några dagar för att återhämta mig. Tänker att det är så med barn också. Att efter en resa fylld med stimulans behövs några tråkiga dagar, att fylla med sina egna lekar istället för att serveras aktiviteter av vuxna hela tiden. Lära sig ha tråkigt och lära sig aktivera sig själv.

Solen, värmen och rastlösheten

Det är varmt. Vi försöker njuta av denna gratis utlandssemester som det innebär att ha 30 grader på dagen och över 20 på natten. Vissa klarar det bättre än andra, ingen nämnd, men jag gillar att ha det riktigt kallt för att sova bra. På natten drömmer jag klibbiga drömmar om jobbet, sådant som det finns tid att bearbeta på semestern antar jag. Stella badar och vägrar, efter några dagars ihärdiga försök från sin pappa, att bada med sin nya badring. Sedan hon var liten har hon vägrat alla typer av flytringar och hjälpmedel och vill vara själv eller i någons famn. Istället simmar hon på pappas rygg och tjuter av skratt tills hon inte tjuter av skratt längre, utan skriker att hon vill stå själv. Elvaåringen spelar fotboll hela dagarna och är med sina kompisar. Och jag läser böcker. De långa semestrarna lärarna har är härliga att längta till, men efter några veckor blir jag rastlös, precis som min pappa. Förra sommaren sprang jag långa sträckor var och varannan dag. Nu är det för varmt för att jag ska palla en mil, så jag springer kortare intervaller. Istället läser jag så mycket det går, medan en treåring tjattrar bredvid.

Vår, sol, promenader!

Vips så försvann helgen! För några veckor sedan efter att ha funderat noga och väl ganska länge, bestämde jag mig äntligen för att köpa en ny vagn till Stella. Då den gamla vagnen sjöng på sista versen blev jag snål och tänkte att det inte var någon idé att köpa ny till ett så stort barn. Men, efter lång tids grubblande bestämde jag mig för att testa. Den senaste tiden har hon gillat att åka vagn och numera har hon dessutom en helt annan ro att sitta där längre sträckor. Oj, vad den vagnen redan känns värd pengarna efter bara tre veckor! Vi har promenerat nästan varje dag sedan dess. I helgen har vi upptäckt lekparker lite längre bort och varje eftermiddag förra samt förrförra veckan tog vi en prommis eller joggingtur med vagnen. Det är så skönt att få lite frisk luft på nosen och solljus efter att ha suttit inne i flera timmar på jobbet.Gör dessutom susen för humöret. Både mitt och Stellas.

När jag skriver detta hör jag precis hur Stella och hennes storebror säger godnatt till varandra. Hon berättar för honom att hon älskar honom och att alla älskar honom, varpå han försöker förklara att alla i hela världen inte älskar honom...

Syskonkärlek!

Åttaåringen och Stella pussas. Åttaåringen tittar länge på Stellas öppna mun och säger: Vilken len tunga hon har. Min är prickig och liten men hennes är ännu mindre. Den är som en persika och min är mer som ett hallon.

Vilken tur att Stella har fått världens bästa storasyskon! De leker så himla bra och verkar ha lika kul båda två. Jag minns att jag funderade på hur länge det skulle ta innan och om de skulle kunna ha kul tillsammans eftersom det är ganska stor åldersskillnad. Men jag oroade mig helt i onödan. Det finns nog ingen förutom mamma och pappa som är så fantastisk som åttaåringen. Ingen som är så rolig. Jag ska inte ljuga nu - enligt Stella är jag minst rolig av oss tre fast jag själv alltid tyckt att jag har humor. Jag tror inte heller att det finns något som är roligare än att vara i åttaåringens rum, med alla de spännande småprylar, intressanta utmaningar och förbjudna saker som hägrar där inne. Tänk vilken tur hon har, lilla Stella, som kommer att växa upp med världens finaste, snällaste och roligaste brorsa! Han kommer säkert att kunna jaga bort eventuella oönskade besökare när Stella börjar bli tonåring och han kan hota att slå ned fiender. Nej, det där var bara något jag själv drömde om när jag var liten eftersom jag själv bara hade yngre och inte så hotfulla syskon.

Jag har många otroligt fina bilder på Stella och åttaåringen, men jag kommer inte att lägga ut några av dem på bloggen. Den som vill kan föreställa sig hur en otroligt snäll och fin åttaåring kan se ut när han pussar sin syrra.