Smällar man får ta

När ens barn börjar gå och klättra får man vara på sin vakt hela tiden. Helt plötsligt utgör varenda möbelkant, tröskel - ja, det mesta, känns det som, en fara och potentiell snubbelrisk. Stella klättrar numera upp i soffan själv och är på god väg att svinga sig över soffryggen och isåfall antagligen landa med huvudet före efter en färd på en dryg meter. Självklart är det hela tiden dit hon vill och hon kan ju också gå till soffan helt själv, både snabbt och tyst om man råkar titta åt ett annat håll. Igår var Stella med mig i köket medan jag höll på att fixa lite. Snabbt som attan pinnade hon iväg till vardagsrummet och upp i soffan. När jag kom efter hann jag precis se henne ramla ner från soffan, som tur var inte från så hög höjd och med en matta som tog emot, men ändå. Aj aj. Hon var ledsen en bra stund och jag med såklart. När jag väl kommit över min ångest över att jag kunnat låta henne smita iväg en stund mindes jag en såhär i efterhand lite pinsam händelse då Stella var mindre. Hon var kanske 3 månader eller så och låg på en filt och tränade på att rulla från rygg till mage. Helt plötsligt råkade hon rulla med huvudet över en plastleksak. Jag ringde till Bvc i panik och trodde att hon blivit allvarligt skadad (deras små huvuden är ju så känsliga!). Fick till och med sköterskan att gå och rådfråga en läkare och ringa upp mig. Skäms lite över det nu... Tur att det var en snäll sköterska som antagligen mött fler nojjiga föräldrar än jag.

Kalaspingla!

Har inte bestämt om jag ska ha de här coola brillorna på kalaset. Måste spegla mig...

Jag tror att jag kör på den intellektuella looken, med brillorna i munnen...

Kalas-lördag

Jag vet inte vem jag ska tacka för sovmorgonen, då jag inte tror på någon gud, men skönt var det iallafall. Stella har under några veckor fått en ny ovana som innebär uppgång mellan 5-6, men idag sov hon snällt till närmare 7.30 så att hennes förkylda mamma fick vila lite. Nu förbereder vi för en kalas-dag då åttaåringen har blivit nioåring.

Leka med andra

Idag slutade jag tidigt och mötte upp Stella och hennes pappa på öppna förskolan. Där var det superkul tyckte Stella. Själv tyckte jag att det var jätteroligt att få se Stella leka med andra barn. Det är ju lite skillnad jämfört med när jag var föräldraledig och gick dit. Det är så fantastiskt att barn alltid känner igen och dras till andra barn. Jag har väldigt roligt när jag iakttar hur de liksom kommunicerar med varandra, känner på varann, säger något, rycker leksaker, smakar på och så vidare. Sedan, vid typ 18 månaders ålder är de redo att skrika "nej" och "min" till andra små kompisar på förskolan...
(Stella, som kan promenera omkring helt själv nu, gjorde succe med sina eminenta, snabba och välbalanserande ben. Eller så var det i hennes fåniga mammas huvud.)

Skrik skrik skrik

Jag har känt mig väldigt stressad av olika anledningar de senaste månaderna. Eller ska jag vara riktigt ärlig så har jag känt mig lite småstressad sedan vi fick barn, med ett kort uppehåll under sommaren. Jag är nog en person som lätt blir stressad. Hoppas att inte Stella också blir sån, utan mer som sin käre far, lugn och glad. Hursomhelst. Jag har kommit fram till att något som jag har svårt att inte bli stressad av är barnskrik. Hu! Förra veckan jobbade jag massor och hann göra bort mycket som jag varit stressad över och sedan dess har jag varit lugn, glad och hittat på massor av roliga saker med barnen. I helgen var Stella lite klängig och mammig. Det skreks en del och gräts. Idag på jobbet hade jag två följeslagare varav den ena grät konstant över att inte få vara i min famn hela tiden. Om jag bytte en blöja så hade jag min lilla följeslagare bredvid, vrålande och med armarna uppsträckta, samma sak om jag dukade, plockade undan, klädde på eller av någon. Till sist kände jag att jag knappt kunde tänka klart på grund av allt skrikande, men det lugnade ju såklart ner sig efter ett tag. Men när Stella började låta på samma sätt vid nattningen för en stund sedan kände jag att jag fått höra tillräckligt mycket skrik den här veckan. Önskar att jag kunde trycka på en mute-knapp när jag går in på jobbet ibland. Åh så skönt det vore!

En gåva

Det kanske borde vara en självklarhet, men då och då slås jag av hur fantastiskt det är att just vi fick just Stella och att hon i sin tur blev en sån otrolig blandning mellan oss båda, storbrorsan, någon annan släkting här och där och en alldeles egen unikhet som bara hon har. Att få barn är verkligen inte en självklarhet. Att få barn är den allra största gåvan som finns.

Grattis! Kolla vilken fin present ni fick!

Är det dag eller natt, har jag kläder på mig, vad händer?

Kung fu-bebisen växer och blir stor!

Trappor!

Idag har vi haft intensiv trappträning. Mycket bra för lår och rumpa.

Stella hjärta nycklar

Ser ni blicken? Den säger "Om du tar nycklarna ifrån mig så dödar jag dig!"

Vaddå, jag är ju ett fullfjädrat proffs!

Det är helt fantastiskt att se sitt barn börja gå. Helt plötsligt går hon bara. Lätt som en plätt. En dag 4 steg, nästa dag 6, tredje dagen 10 och nästa vecka småspringer hon fram som att det alltid varit så. Tänker på när jag var tonåring och smutsade ner mina nya skor så att jag kunde säga att jag de inte var sprillans nya längre ("Äh, de har skorna har jag köpt för lääängesen"). När Stella blixtrar förbi i snabb fart och jag fascinerat tittar och ropar på henne så tittar hon upp och ger mig en blick i förbifarten som ser ut som att "Vaddå, det har har jag ju varit proffs på länge, häng med nu"...

Poesi igen

När Stella var mindre läste jag för henne ur  Joe Frazier och 49 (24) dikter av Srdjan Valjarevic. Eftersom Joe Frazier avled häromdagen kom jag att tänka på denna diktsamling som jag äger i översättning  (originalet är skrivet på serbiska). Det är en av mina favoriter och jag hoppas att vi en dag om inte allt för lång tid kan läsa originalet. Att jag fastnade för den författaren är extra roligt eftersom jag långt senare träffade Stellas pappa som kommer från liknande, men ändå helt olika trakter.

Den här dikten är lång och funkade alldeles utmärkt för att lugna ner en kolikbebis på 6-8 veckor.

Clinch II

Det är inte för att göra mig märkvärdig
jag vill säga det här:
jag behövde aldrig gå i sjömanskostym när jag var liten.
Pappa rökte inte pipa. Mamma vankade för det mesta omkring med plastpapiljotter i håret,
på söndagkvällarna
i hallen i vår lägenhet fem trappor upp i vårat hyreshus.
Syrran stod och hängde med nån kille nere i porten.
Jag läste aldrig latin, var dålig i teckning,
hade svårt för att uttala en del ord på mitt eget modersmål.
Biologi, fysik, kemi, matematik. Inget fastnade.
Världshistorien hade jag bara ytligt hum om.
Tråkade något ut mig de första trettio raderna läste jag det inte.
Filosofi visste jag knappt vad det var. Inte ens schack lärde jag mig.
Men det var det här jag ville säga,
att ändå fast jag är som jag är har det min egen hand
får ner på pappret alltid fascinerat mig
att en sån som jag kan skriva och betrakta det som viktigt.
Någonstans tog jag mig den rätten.
Att till och med kalla det arbete.
Inte ens nu, då en grön larv kryper över
höger handled avbryter jag det jag vill skriva
med kulspetspennan i tre av högerhandens fingrar.
Det är arbete det.
Jag vet att jag är tafatt och fumlig och dålig på det mesta.
Men det är fumligheten som har tvingat mig att
föra handen över pappret
och ordna orden
som jag andas med som jag
drar in luft genom som genom ett tunt vasstrå.
Och först där, börjar mina studier.
Med fingerblommorna
börjar jag att sjunga
det kanske inte syns på mig:
men det knakar i
lederna, knäna, armbågarna,
nackkototna, axlarna
när jag sträcker på mig:

alltså måste det iallafall
vara nån vits med det här.