Mysa på morgonen

Härligt med helgmys och bollar!

Ibland tänker jag på...

Ibland tänker jag på det där påståendet som iallafall jag fått höra flera gånger - att livet blir helt annorlunda när man får barn, att man då hittar meningen med livet, alternativt får en ny mening med livet. På många sätt tycker jag att mitt liv är väldigt likt hur det var före jag fick barn. Jag tycker om att göra ungefär samma saker. Med en härlig skillnad: jag uppskattar små saker i vardagen mycket mer. Jag njuter i högre grad av en kopp kaffe mitt på dagen när Stella sover. Jag njuter i högre grad av att ligga utsträckt i soffan med ögonen på annat än en kvick Stella. Jag lägger märke till och undersöker hundar, blommor, stenar, gnistrande snö i sol en tidig morgon. Jag tror dessutom att jag skrattar mycket mer. Men sammanfattningsvis känns det inte som att livet är så annorlunda som jag trodde. Skönt.

Kan också!

Under den här veckan har jag märkt att det är en liten och mycket söt härmapa ett steg bakom mig för det mesta. Jag plockar ur diskmaskinen, hon gör detsamma. Jag hänger tvätt, hon också. Jag plockar upp leksaker från golvet och om jag har tur hjälper hon till - annars strör hon nogrannt ut saker över golvet igen och ser väldigt nöjd ut. Och hela tiden pratas det. "Dadadadabä, nanana, bo, mamama, appa, dadadadada". Vi har köpt en pulka till Stella i födelsedagspresent och den gjorde omedelbar succe. Varje morgon går hon och hämtar sin mössa och handskarna och sedan pekar hon på pulkan och pratar; typ "Nu vill jag ut och åka". Vilken härlig ålder!

Rutiner

Jag försöker hitta tillbaka till Stellas och mina rutiner, eller snarare hitta de nya rutinerna. Nu är hon ju större och dagarna ser lite annorlunda ut jämfört med när jag var hemma med en liten plutt som sov mer på dagarna och inte sprang runt överallt hela tiden. Jag tänker mig att våra dagar ska utgå från Stellas behov med en liten godbit för mig också så att jag kan vara go och glad samt ha tålamod. Stellas behov verkar vara att få lite utmaningar, se saker, röra sig på större ytor och nya ytor än hemma, samt träffa andra människor, barn eller djur och att ha mammas trygga famn nära till hands under tiden. Det stämmer rätt bra överens med vad jag gillar som tur är. Jag har en förhoppning om att hon ska bli lite mer självständig och inte lika bunden vid mig snart, men det är inget som jag tänker försöka skynda fram.

Humörsvängningar?

Igår hade vi jätteroligt, jag och Stella. På förmiddagen hade vi besök av en kompis till Stella. På eftermiddagen gick vi på en promenad och hamnade på Stellas morfars jobb där det fanns massor av spännande saker att se och undersöka. När vi kom hem blev Stella plötsligt jättesur, arg och ledsen.
Idag har vi varit på Bvc och kollat läget såhär efter ettårsdagen. Eftersom Stella haft en riktigt hemsk natt (nattskräck?) med mardrömmar och alldeles för mycket vackentid var jag beredd på en hemsk förmiddag. Men på Bvc var det jättespännande och jag fick bära ut Stella som gärna hade stannat kvar några timmar till och undersökt alla korridorer och rum, trots 2 sprutor i benen. Kanske hon växlar humör under eftermiddagen igen?

Normalt gillar jag inte att vara fast i vagnen, men idag var det plötsligt jätteroligt!

När jag kom hem var det mesta jätteroligt, ja, allt faktiskt!

Imorgon är det dags!

Imorgon är det dags! Då börjar (eller snarare fortsätter) min föräldraledighet. Nu ska jag och Stella hänga hela dagarna igen. Efter 5 månaders jobb med 15 barn så ska jag nu bara jobba med en - den allra bästa! Jag känner mig nästan lite pirrig! Just nu känns det hellyxigt men jag minns ju hur hemskt långa och sega vissa dagar kändes också. Men nu tänker jag bara på allt kul vi ska göra. Mysa, dansa, leka, busa, gå på öppna förskolan, gå på babysång, hälsa på vänner, gå på stan och fika, kanske gå och luncha med Stellas pappa någon dag. Åh vad vi ska ha kul! Sen har jag även ett lite jobbigt projekt som jag har bestämt mig för att ta itu med. Men det väntar jag någon vecka med. Vad konstigt det kommer att kännas imorgon, att gå upp och inte skynda till jobbet...

Födelsedag

Såhär glad var Stella när hon vaknade och insåg att det är hennes födelsedag.

Och såhär glad blev Stella över en alldeles egen tidning med hundar: Vovve!

Den 6:e januari 2011...

Den 6:e januari 2011 var jag beräknad att föda. Den dagen fick jag många samtal och sms från vänner och bekanta som undrade hur jag mådde och om den lilla bebisen var på väg att komma snart. ”Nej då, det kommer att dröja minst en vecka till”, sa jag till alla som undrade. Till min sambo sa jag att det var dags att sätta ihop spjälsängen och det ägnade vi en del av denna dag åt. Redan när jag vaknat på morgonen, efter att för första gången på länge ha sovit riktigt bra, kände jag nåt speciellt, som ett litet pirr, att det var dags. Det talade jag inte om för någon och intalade mig själv att det var för att det var just detta datum idag, dagen vi väntat på. Ju längre tid som gick kände jag det mer och mer, något hände i kroppen, den förberedde sig. På kvällen hade jag värkar och jag tyckte att de var lite annorlunda så jag ringde till förlossningsavdelningen. ”Det kan dröja länge ännu” sa en trevlig kvinna, ”Ta en alvedon och lägg dig i badkaret så att du slappnar av och kan somna gott inatt och förbered dig på att det kan hålla på i någon vecka”. Jag gjorde så. Givetvis kunde jag inte somna efter det där badet. När min sambo somnat gick jag upp och la mig i soffan. Där andades jag igenom värkarna. Sedan tog jag en paus, tog ett äpple för att bli pigg och få energi, och satte mig vid datorn för att spela Mahjong. Jag hade svårt att koncentrera mig så jag gick tillbaka till soffan. Nu tog jag tid på värkarna och bestämde mig till sist att det var dags att väcka den blivande fadern. Det här var vid 5 på morgonen. Vid 8 kände jag att det var dags att åka in och hoppades att vi inte skulle bli hemskickade. Jag minns den där korridoren, från sjukhusets entre till hissen upp till förlossningen. Jag hade svårt att gå upprätt då, fick syn på en kvarglömd rullstol i mitten och tänkte ”Varför sätter jag mig inte där? Nej, man ska röra sig, då går det snabbare”. Jag ville verkligen inte vänta, bli hemskickad och åter igen vänta i flera dagar. När vi kommit in i ett rum strax efter 9 på morgonen den 7:e januari och blivit undersökt fick vi veta att allt var klart, jag var helt öppen och det var ”bara att köra på”. Jag kände mig så otroligt lättad. Så det gjorde jag, - körde på så gott det gick. Strax efter halv tolv hördes det där skriket, såg jag den där lilla klumpen, världens vackraste. Jag frågade min sambo ”Är det Stella?” och han svarade. Så föddes lilla Stella, den 7:e januari 2011. Imorgon blir du 1 år.

Öppna!

Det är så spännande att se hur språket utvecklas hos små parvlar. Stella pratar hela dagarna nu även om vi inte alltid fattar vad det betyder. Mycket "dadadahä" och liknande. Helst diskuterar Stella lampor, bollar, klockor, hundar och sånt som är nänänä. Men nu börjar även mmm för mat komma oftare och oftare, samt puss, öppna och stänga. Och hon förstår i sin tur massor av vad vi säger - ibland känns det som att hon är en liten svamp just nu som suger upp allt. Öppna och stänga fattade hon direkt innebörden av och började genast kommendera mig att öppna skåp och ge henne grejer. Det känns härligt att kunna ha små konversationer med sin dotter på riktigt.

Stella: Öbba!
Jag: Ska jag öppna badrumsskåpet? Varsågod.
Stella: Dadahä. Däng!
Jag: Nu stängde du, öppna igen så kan mamma sätta in den rena handduken.
Stella: Nänä.
Jag: Kan du öpnna? Öppna Stella.
Stella: Öbba! Dä!
Jag: Tack. Vad duktig du är. Får mamma en puss?
Stella: Mmm.
Jag: Tack.
Stella: Öbba!
Jag: Dörren? Okej.
Stella: Däng!

And it goes on and on...

She is all about the carrots!

Tjena! Såhär fin näsa får bara såna som älskar morötter! Avis va?