Stig Dagerman

Jag har läst att man ska träna mycket rim och ramsor med sina barn. Jag försökte, men övergick till Stig Dagerman istället för ramsor (några rim som är roliga gillar hon dock). Om sedan Stella om något år visar sig vara vemodig och har ett konstigt deppigt språkbruk så får jag fortsätta med fler ramsor istället. Dessutom läser vi ju annat än Dagerman, t.ex betydligt muntrare Stina Wirsen!

Utdrag från Birgitta Svit:

...
Endast en gång finner man, Birgitta,

den dyra sten man med en älskad äger.
Men inte skall Birgitta frysa
för den enda gångens skull.
Låt oss klä varandra i brunna murars aska.
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan.


Du är en öppen bok i mina händer.
Du är en dagbok vilken livet för.
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut.
Jag är en öppen bok i dina händer.
Jag är en följetong i livets veckotidning.
Allt vi äger är oktober månads nummer.
Vi måste läsa medan dagen varar.
Vi får aldrig läsa oss till slut.
Det står en vit bro över oktobers skogar.
Blåsten byggde den med månens hjälp.
Den har ett fäste i septembers vemod.
Den har sitt andra fäste i novembers mörker.
Vi får aldrig vandra den till slut.
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta,
dit alla vita broar leder.
Det är den enda varom livet skriver.
Men inte skall Birgitta gråta
över ön som är inom oss.
Vi måste läsa medan boken varar.
Vi måste vandra medan bron står kvar.

Ute hela dagen lång

På förmiddagen är det roligt att gå ut och doppa huvudet i snö.

På eftermiddagen är det roligt att promenera och doppa huvudet i snö.

På kvällen får jag inte doppa huvudet i snö, men det är roligt att vara ute ändå!

Livet för ett år sedan

De senaste dagarna har jag tänkt på hur livet såg ut för ett år sedan. Jag minns den där känslan jag hade, att jag gick omkring som i en dimma och var alldeles hög. Jag minns också hur fantastiskt det kändes när någon snäll sköterska passade en gul liten Stella så att jag kunde gå och duscha. Jag minns mjölkstockning och den där gigantiska fetvadden som jag hade ett tjockt lager av, och hur jag tog av och tog på den före och efter amning mest hela tiden. Jag minns när navelstumpen lossnade och hur det luktade. Jag minns när Stella skulle på magröntgen och kissade på den stackars röntgensköterskan. Jag minns den där vagnen som hon låg i. Solbädden. Hennes yttepytteblöjor. Hur vi vägde och vägde henne och hurrade för varje gram åt rätt håll. Och hur jag grät när något gick åt fel håll. Ett år går snabbt. Och samtidigt är det lång tid.

Vilken utveckling!

På förmiddagen passerade jag Stellas leklåda och förundrades över hur mycket som händer i hennes utveckling just nu. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är okej att hon kollar på dvd:n ännu, kanske lite för våldsamt, men jag gläds över att hon läser så avancerad litteratur.

Pulka!

Pulka är fantastiskt! Man kan se så mycket mer än i en vagn: snö, hundar, människor. Och har man tur hinner man komma åt saker att stoppa i munnen också: snö, hundbajs etc.

På biblioteket

Förut var jag lite orolig över Stellas bristande intresse för litteraturen. Såhär i efterhand kan jag avslöja att hon mest åt på böcker fram tills för några månader sedan. Men nu är jag inte oroad längre! Nu är problemet istället att få med ungen hem från biblioteket utan att hon skriker ilsket och stör andra besökare...

Åh! Jag känner honom!

Jag fattar nog vad det betyder att du tog på mig mössan...

Vänta! Vi lånar en till bok bara, snälla!

Mysa på morgonen

Härligt med helgmys och bollar!

Ibland tänker jag på...

Ibland tänker jag på det där påståendet som iallafall jag fått höra flera gånger - att livet blir helt annorlunda när man får barn, att man då hittar meningen med livet, alternativt får en ny mening med livet. På många sätt tycker jag att mitt liv är väldigt likt hur det var före jag fick barn. Jag tycker om att göra ungefär samma saker. Med en härlig skillnad: jag uppskattar små saker i vardagen mycket mer. Jag njuter i högre grad av en kopp kaffe mitt på dagen när Stella sover. Jag njuter i högre grad av att ligga utsträckt i soffan med ögonen på annat än en kvick Stella. Jag lägger märke till och undersöker hundar, blommor, stenar, gnistrande snö i sol en tidig morgon. Jag tror dessutom att jag skrattar mycket mer. Men sammanfattningsvis känns det inte som att livet är så annorlunda som jag trodde. Skönt.

Kan också!

Under den här veckan har jag märkt att det är en liten och mycket söt härmapa ett steg bakom mig för det mesta. Jag plockar ur diskmaskinen, hon gör detsamma. Jag hänger tvätt, hon också. Jag plockar upp leksaker från golvet och om jag har tur hjälper hon till - annars strör hon nogrannt ut saker över golvet igen och ser väldigt nöjd ut. Och hela tiden pratas det. "Dadadadabä, nanana, bo, mamama, appa, dadadadada". Vi har köpt en pulka till Stella i födelsedagspresent och den gjorde omedelbar succe. Varje morgon går hon och hämtar sin mössa och handskarna och sedan pekar hon på pulkan och pratar; typ "Nu vill jag ut och åka". Vilken härlig ålder!

Rutiner

Jag försöker hitta tillbaka till Stellas och mina rutiner, eller snarare hitta de nya rutinerna. Nu är hon ju större och dagarna ser lite annorlunda ut jämfört med när jag var hemma med en liten plutt som sov mer på dagarna och inte sprang runt överallt hela tiden. Jag tänker mig att våra dagar ska utgå från Stellas behov med en liten godbit för mig också så att jag kan vara go och glad samt ha tålamod. Stellas behov verkar vara att få lite utmaningar, se saker, röra sig på större ytor och nya ytor än hemma, samt träffa andra människor, barn eller djur och att ha mammas trygga famn nära till hands under tiden. Det stämmer rätt bra överens med vad jag gillar som tur är. Jag har en förhoppning om att hon ska bli lite mer självständig och inte lika bunden vid mig snart, men det är inget som jag tänker försöka skynda fram.