Just nu...

... längtar jag efter en repris på den här kvällen snart.

Pjutta ja?

Det kommer nya ord hela tiden, de liksom bara ramlar fram dag för dag. Jag har inte tänkt på det , men ofta när Stella säger något så brukar jag bekräfta det hon säger och lägga till ett ´ja´. Det har lett till att hon nu säger t.ex "pippi ja" eller " ja bajsa ja". Hur gulligt som helst.

Häromdagen pruttade Stella, varpå jag och hennes pappa skrattade och sa "Oj, du pruttade"! Stella tittade och sa först gravallvarligt "Jag pjuttade mamma. Jag pjuttade". Det var ju ganska kul så vi skrattade ännu mer. Så då gapskrattade Stella och tjatade om att pjutta en lång stund. Nästa dag var det jag som råkade släppa väder (jamen alltså, vi har väl alla gjort det någon gång, lika bra att vara ärlig). Stella skrek "Mamma pjuttade. Du pjuttade mamma. Pjuttade ja!" Jag försökte leda över samtalet på annat och locka henne med att gunga (vi var i lekparken), men Stella gick fram, lyfte på min tröja och pekade in medan hon högt och tydligt upprepade "Pjuttade mamma. Du pjuttade ja!" Jag skämdes som en hund eftersom det naturligtvis var andra familjer i lekparken men som tur var låtsades de inte höra (?).

Morgon på stan

Vi åkte in till stan med Stellas pappa på morgonen och medan han gick till jobbet gick vi till lekparken för att sedan gå till café och fika. Härligt!

Den man är

När jag var tonåring önskade jag att jag skulle få barn när jag var ung (med vilket jag tänkte typ 20) och bli en hipp, cool mamma. En sån som alla ungar ville komma hem till. En sån som kunde ha kul med mitt barn när hen var 15 år. En sån som hade trendiga kläder och cool frisyr. Det kommer jag aldrig att bli har jag insett nu. Dels är jag för gammal (fast inombords har jag stannat vid 22år) och dels har jag blivit trygg i mig själv, vilket jag iochförsig numera tycker är väldigt coolt. Men det där med att bli trygg i sig själv innebär också att man vågar vara sig själv och inte behöver följa trender eller tycka som andra tycker för att man inte riktigt vet på vilka ben man själv står. Det tog lite tid för mig att hitta mig själv. Men det gjorde jag. Och nu njuter jag varje dag över att upptäcka Stella och att se henne lära känna sig själv, vad hon tycker, vem hon är. Jag hoppas att hon kommer att vara trygg i sig själv, behålla sitt härliga temperament och sin vilja, känna att hon kan allt som hon ger sig in för.

Korumpa!

Ptja. Ibland finns det inte så mycket att skriva.

Sensommar

På måndag börjar Stellas pappa jobba, nioåringen åker till sin mamma i 2 veckor och jag och Stella, ja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra... Sommaren går väl alltid för snabbt, så har det känts sedan jag var liten och den här sommaren är inget undantag. Men ändå har jag njutit så av att ha hela familjen samlad under flera veckor och inga måsten. Vi har aldrig haft fem veckors ledighet tillsammans förut. Vädret har kanske inte levt upp till förväntningarna, men vi har hunnit vara på stranden,vi har både rest bort och varit hemma. Vi har hunnit träffa familj och vänner. Jag har dessutom varit en sväng till Paris och fått mersmak. En toppensommar alltså. Och nu kommer det bästa! För jag älskar när augusti kommer. Jag liksom njuter extra när jag vet att det snart tar slut. Och dessutom är jag ju en höstnörd. Varje år i augusti börjar jag kolla upp tjocka koftor och stickade tröjor, handla värmeljus och googla nya serier som jag vill se. Har redan handlat lite chai-te häromdagen så september känns inte helt fel.

Minnesanteckning, snart 19 månader

Det här har vi lärt oss om Stella:

Karaktärsdrag: dramatisk, temperamentsfull, snabb, aktiv, pratsam, blyg tills hon lär känna någon lite bättre och gillar inte att vara ensam förutom utomhus.

Älskar musik och lyssnar på: Gotye 'somebody that I used to know' (favorit sedan i vintras), Beatles, allt som är rockigt med gitarrer och Astrid Lindgren-låtar.

Pratar om: att åka bil och bada, mamma, pappa, Menä ( brorsan), Karin (grannen), bilar, gungor, djur.

Läser om: allting som handlar om djur av alla de slag.

Gör: går ut, helst barfota, provar skor, bygger med klossar, äter, springer, klättrar, läser, dansar, borstar tänderna täcker över huvudet med en filt och snurrar runt.

Gör inte: sitter på pottan, byter blöja, sitter stilla, borstar eller sätter upp håret.

Various instagram photos

Depressioner

Jag läste i tidningen idag att en kvinna hoppat från en bro, 12 meter rakt ner på vägen, med sin bebis i famnen. Bebisen är tre månader och just nu vet man inte om någon av dem kommer att överleva, men de är båda under avancerad medicinsk vård. Kvinnan är dessutom åtalad för mordförsök. Sånt här ger mig stora klumpar i magen. Tänk vilka konsekvenser, inte bara fysiskt, det kan finnas, om de eller till exempel bara barnet överlever. Och vad ligger bakom att man till sist bestämmer sig för att det är bättre att hoppa från en bro än att inte göra det?

Jag vill inte vara alltför privat i den här bloggen, men jag vill åtminstone berätta att jag har erfarenhet av depression och att jag var livrädd till och från under min graviditet för att jag skulle få en postnatal depression, ha svårt att knyta an till min baby och inte kunna se glädje i livet. Jag antar att de flesta hänger upp sig på något de oroar sig för (jag vill minnas att en av mina vänner oroade sig för att barnet skulle bli rödhårigt!) och detta var vad som bekymrade mig. Det kändes som att jag var precis rätt typ att drabbas av något sådant. Nu känner jag en sådan kärlek till Stella att det inte går att beskriva, men jag känner också en respekt eller förståelse för att sådant kan drabba människor efter förlossningen (eller under graviditeten). Och jag tycker att det är så fruktansvärt sorgligt när samhället inte kan fånga upp dessa personer och stötta dem...

Jag vet naturligtvis inte några detaljer bakom det fall som beskrevs i tidningen idag och spekulerar därför helt fritt. Jag har läst och hört talas om människor med psykiska problem som inte får hjälp i tid eller överhuvudtaget, som skickas hem från sjukhuset och kastar sig framför ett tåg på vägen hem. Jag har inte uppfattningen att psykisk sjukdom, depression eller postnatal depression har jättehög prio. Jag tänker på hur viktigt det är med ett socialt skyddsnät, att andra som tycker om dig finns där för dig. Det är en omställning att få barn. En liten baby som kanske kräver ständigt fokus från dig, natt som dag. Dessutom sömnbrist under lång tid. Men om du utöver detta mår riktigt dåligt psykiskt, då behövs verkligen att människor fixar den hjälp du inte klarar av att be om eller ens kan formulera för dig själv att du måste få.

Jag hoppas att den lilla bebisen klarar sig mirakulöst utan skador. Och att det finns två föräldrar där som kan och vill ta hand om barnet. Det hoppas jag. Nu ska jag gå och pussa på mitt barn och tänka för tusende gången hur otroligt tacksam jag är för allt som jag har.

Att gunga - en introduktion

Idag har vi, och med vi menar jag mest Stella och halvhjärtat efter 25 minuter hennes föräldrar, uppskattningsvis gungat i minst 2 timmar. Man kan värma upp med 30-45 minuters vanligt gungande, gärna i intervaller där några lugna stunder varvas med hetsiga rop och krav på konstant hög fart. Sedan kan man övergå till att gunga på annat, t.ex gungbrädor eller såna här namnlösa saker som syns på bilden ovan. Sedan kan man återgå till vanligt gungande igen och pendla lite emellan. Dessutom finns en ny favvo som innebär att man söker upp en lekpark med flera gungor och sedan gungar i max 2 minuter i varje och hela tiden byter för att liksom känna efter vilken som är bäst. På kvällen rekommenderas varmt stirrgungandet, att liksom sjunka in i en egen värld och frånvarande gunga länge länge. Det finns även sådana där kompisgungor som man kan bråka i en stund. Slut på dagens gungrapport.