Älska!

Stella gillar när man sjunger "Lilla snigel" för henne. Om hon vill höra den brukar hon säga med uppfordrande röst: "mer akta dig"! På kvällen när jag säger godnatt brukar jag säga att jag älskar henne, varpå hon svarar med uppfordrande röst: "Älskar dig"! Vill spela in det någon gång så att hon kan lyssna på det senare i livet för det är så fint och charmigt. Det är så fantastiskt hur mycket en inte ens tvååring förstår och vilka konversationer man kan ha... Det känns som nyss jag jublade över att hon sa mamma.

Helgen som verkligen behövdes

Så skönt med helg! Jag somnade vid 22.30 igår och sov till 8. Hade lite sömn att ta igen. Igår var vi ute och lekte nästan hela dagen. Det är så vackert ute nu med alla olika höstfärger. Stellas farmor kom till oss och var barnvakt under kvällen så att jag och hennes pappa kunde smita iväg och äta en god middag själva. Sedan åkte vi hem, fick höra att allt gått jättebra och att vi inte var det minsta saknade, så då somnade vi gott. Nu kom min stjärna in efter att ha lekt ute med sin pappa. Ska gå och pussa på henne istället för att sitta vid datorn!

Fredag!

Jag sitter på bussen på väg till jobbet. Första pendlarveckans sista dag - äntligen! Det har varit en rolig men väldigt väldigt jobbig vecka. Jag har haft väldigt dåligt samvete över dessa långa dagar borta från Stella. Inombords har jag brottats med många känslor och tankar. Jag bestämde mig när hösten kom för att jag skulle satsa på mig själv jobbmässigt nu. Jag skulle inte ta några vikariat inom förskola och jag skulle inte ta jobb jag inte trivs med. Samtidigt som jag vill satsa på min egen karriär, och med det menar jag ett arbete jag trivs med, så vill jag vara en bra förälder, helst den bästa mamman. Och jag har insett att det är lite mer komplicerat än mitt sjuttonåriga feministjag trodde, det här med barn, arbete och jämställdhet. Nu sitter jag som sagt på väg till jobbet och klockan är 7. Känner att jag går utveckla mina tankar vid ett annat tillfälle. Skönt med fredag hursomhelst! Längtar efter att mysa med Stella imorgon.

Pendling

Nu pendlar jag. Helt plötsligt blir dagarna jättelånga och tiden med Stella har krymt ihop till alldeles förförligt liten och otillräcklig. Jag antar att jag vänjer mig och att även Stella vänjer sig. De här 2 första dagarna har jag varit både trött, ledsen och glad. Glad för att jag får arbeta med något roligt. Trött för att jag har 10-timmars dagar med resandet inräknat. Och ledsen för att jag saknar Stella och känner fruktansvärt dåligt samvete för att jag är borta hela dagen.

Utflykt

Igår gjorde vi en utflykt och grillade korv. Nioåringen och hans kompis lekte freerunners och hoppade som tokar mellan klippor och stenar. Stella ville göra samma sak och jag fick jaga henne medan Stellas pappa (som älskar att göra upp eld, inte på något pyromanaktigt sätt) ägnade sig åt att göra perfekt grillglöd. Efter några timmar i härligt väder och med ond rygg av den lilla blivande freerunner-tjejen åkte vi hem trötta men nöjda.

Helgen

I fredags var jag på en arbetsintervju. Stella hängde med både sin pappa och mormor under tiden. När jag kom hem packade vi en ryggsäck och åkte med mormor hem. Sedan sov vi över där och hängde med mormor och morfar medan nioåringen och hans pappa fick ha lite mys hemma för sig själva. Stella njöt av att leka med massor av roliga saker på stora ytor. Bilar, traktorer, dockor och vagnar. Vi åt god mat och sov gott efter att ha lekt med sådant jag själv lekt med som barn. En härlig känsla.

Nästa vecka börjar jag pendla. Som tur är kommer Stellas farmor att kunna hämta henne tidigt flera dagar eftersom båda jag och hennes pappa jobbar vanliga kontorstider. Ibland önskar jag att jag jobbade skift, kvällar och helger. Men vilken tur att vi har andra i familjen som kan ställa upp ibland! Förhoppningsvis kommer jag inte att komma hem vid 17 varje veckodag men det känns lite tungt i hjärtat efter att ha haft lediga dagar varje vecka och dessutom kunnat vara med Stella flera timmar varje eftermiddag. Nu blir det betydligt färre timmar tillsammans varje dag...

Leka

Idag gick vi till öppna förskolan på eftermiddagen. Vi har inte varit där på väldigt länge eftersom jag har tyckt att det är alldeles tillräckligt med stimulans från förskolan och att det kanske blir för rörigt och mycket med öppna förskolan dessutom. Men den här veckan har det varit lite regnigt väder så vi gav oss tillbaka till den öppna förskola som vi hängt på flera dagar i veckan förut. Stella stormtrivdes. Helt plötsligt är hon så trygg att hon kan leka både ensam och med andra barn och bara vinka lite då och då till mig. När Stella var mindre kunde jag och hennes pappa knappt gå iväg och hämta en kopp kaffe innan hon blev orolig och följde efter. Nu märks det verkligen hur hon har utvecklats och vilken trygghet hon har i sig själv. Jag satt och drack kaffe, pratade med andra föräldrar och läste i en tidning medan Stella roade sig främst med dockor som hade skadat sig på olika sätt (Aj aj docka. Tackas docka! Båsa ben. Aj aj docka. Tackas docka. Båsa rumpa. Och så vidare). Tror nästan att vi får köpa en docka snart för just nu är dockor det roligaste som finns. Förutom bollar och böcker då. När vi skulle gå hem skrek Stella ut sin ilska över att inte få stanna kvar så högt att en stackars 3-månaders baby började gråta. Gissar att vi pallrar oss dit snart igen.

En bonusmammas bekännelser

När jag och Stellas pappa flyttade ihop kändes det både pirrigt och läskigt att bo varannan vecka med ett barn (då var nioåringen sexåring). Jag andades liksom ut lite varannan söndagkväll över att vi klarat en vecka. De veckorna som min bonusson var hos sin mamma var som små andningshål för mig att vara mig själv. För såhär i efterhand kan jag se att jag på något sätt mer klev in i en rollen av pedagog under barnveckorna. Det tog ett tag för mig att vara helt bekväm med att vara mig själv. Bara Sara, som ibland är på dåligt humör, ibland inte har lust att spela kort eller leka, som inte vill baka muffins varje helg.

När sedan Stella föddes kom en massa nya klurigheter att fundera över och brottas med. Både mer praktiska frågor och sådant som handlar om skillnaden mellan ens eget barn och någon annans; ett barn som jag fött själv och ett barn som jag aldrig kan "känna" på samma sätt. Bara konstaterandet att det är okej och att det finns olika sorters kärlek som inte behöver jämföras. Jag är oändligt glad att min bonusson har en mamma och en pappa och att jag inte ska fylla någon annans plats. Jag är också oändligt glad att han visade sig vara just den han är - så himla lätt att tycka om.

När jag tidigare bara kunnat stå lite mer vid sidan av gällande uppfostringen av nioåringen blir det lite annorlunda när jag helt plötsligt ska uppfostra ett barn i samma hem tillsammans med hans pappa - inte längre vid sidan av. Och brottas med ett ständigt gnagande samvete över att jag inte ger nioåringen tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet när han är här. Samtidigt som "bonusgrejen" innebär mycket grubblande så är den också helt fantastiskt. Det finns nog ingenting bättre än att se Stellas glädje när hennes älskade brorsa kommer efter att ha varit borta en vecka. Att se dem tillsammans och inse att de faktiskt är syskon. Han är liksom hennes stora idol och bästa vän. Han är dessutom en av de allra finaste, mest empatiska och charmiga personer jag känner. Och nu andas jag inte ut varannan vecka, utan längtar som attans tills min bonusson kommer tillbaka igen.

Kort förskoleuppdagering

Helt plötsligt flyter det på som vanligt! Lite snyft eller gråt på morgonen som går över direkt - jag hör henne prata eller skratta innan jag går ut från förskolan. Åh så skönt! Jag har verkligen längtat efter detta. Förra veckan var en mardröm. Nu hoppas jag bara att Stella får vara frisk ett tag så att rutinerna funkar ordentligt. Den här veckan går hon 15 timmar, men nästa vecka blir det heltid då jag ska pendla till jobb i annan stad.

Övningskörning

Det är inte varje dag man får köra brandbil. Spännande!