Förlossningsnostalgi

Det är många som får barn nu. Har hört och läst många förlossningsberättelser de senaste veckorna och det gör mig lite pirrig i magen och lite ledsen samtidigt, för att jag kanske aldrig mer kommer att uppleva det igen.

Jag brukar spela upp mina minnen av Stellas födsel lite då och då för att jag verkligen vill att jag alltid ska komma ihåg det. Vill inte att det ska blekna och bli suddigt i kanterna så som det blir med andra händelser när tid har gått. Jag önskar så att det gick att återuppleva, eller att det fanns en film jag kunde se. Men samtidigt vet jag att det inte skulle vara samma sak. Så jag fortsätter med mina återberättelser lite då och då.

Åh vilken känsla det var just precis när hon kom ut. Det är jag säker på att jag aldrig aldrig kommer att glömma! När jag lutade mig framåt och såg henne och när jag sedan fick hålla om henne och se hennes ögon... Det kan väl inte finnas något mer fantastiskt än att möta sitt barn första gången, oavsett hur eller när? Det är åtminstone utan tvekan det häftigaste jag har varit med om. Jag blir alldeles kollrig bara av att skriva det här för att jag minns så väl hur det kändes.

Höstlov!

Jobbade hemma till 10.30 (tog igen de där timmarna jag skrev om förut!). Gjorde färdigt planering till några kurser, beställde lite filmer, rättade lite prov och fixade såna där småsaker man aldrig hinner annars. Sedan hämtade jag Stella. Eftersom jag har ganska långa dagar annars är det så roligt att hämta henne, hinna prata med pedagogerna och kolla nya bilder osv i hallen på förskolan. Jag och Stella lunchade tillsammans - tror att hon åt mer än jag till och med. Sedan kramades vi i soffan innan Stella gick och la sig.
Nu dricker jag kaffe, surfar och planerar vad vi ska göra med vår lediga tid som sträcker ut sig som ett fluffigt härligt täcke. Gå på konstutsällning? Hälsa på kompisar? Öppna förskolan? Hänga på stan? Baka? Bada? Åh så härligt med lite ledig tid...

Humörhanterande?

Vi råkar ha ett barn med starka känslor som snabbt kan pendla. Det är mycket skratt och glädje, men såklart också mycket skrik och gråt. Jag diskuterade problemen med att hantera känslostormar hos någon som är ett och ett halvt år med en klok kollega vid något tillfälle och denna sa till mig att fokusera på det positiva i att ha ett barn som gärna uttrycker sig och är i så bra kontakt med sina känslor. Det kändes skönt att höra. Dessutom tycker jag om att läsa om andra föräldrar och deras tankar kring eller berättelser om barn och känslor. För jag känner liksom att jag inte bara vill gå på magkänsla utan att jag vill ta tid att läsa på lite och försöka ha en genomtänkt strategi över hur vi ska hantera kommande trots eller bara allmänna situationer som kan uppstå. ( Ibland har jag tyvärr lätt för att både överanalysera och ha dåligt samvete. Funderade till exempel en del på det här med kolik och om det lämnar spår som påverkar barnet efter själva koliken.)

Om någon läser detta och har tips på bra litteratur kring just det här med barn och känslor och föräldrars roll samt uppfostringsmetoder så tar jag tacksamt emot tips.

Jobbmatematik

Jag åkte hem en timme tidigare från jobbet och tänkte att jag lätt skulle hinna jobba in den när jag kom hem, direkt efter middagen. Jag vet inte varför jag alltid inbillar mig sånt, för det händer såklart aldrig att jag kan jobba in den där timmen förrän klockan närmar sig alldeles för sent för att jag ska tänka ordentligt och vara kreativ fast jag vaknat 5. Nu är det alltså inte läge att göra något vettigt utan istället skjuta upp det till en ny dag då jag knaprat halstabletter, sovit och ätit i lugn och ro. Men då kan jag ju inte åka hem en timme tidigare imorgon eftersom jag då har 2 timmar att ta igen...

Dagen i bilder

Uppstigning alldeles för tidigt för min smak.

Men fantastiskt vackert ute...

... så vi gungade länge.

Efter lunchen däckade både jag och Stella.

På eftermiddagen drog vi ut till skogen.

Lika vackert.

Sedan kladdade Stella medan vi andra låtsades som ingenting.

Mer!

'Mer' är ett ord som hörs ofta nu. Mer hoppa, mer klättra, mer kasta upp mig i taket, mer bygga torn med klossar som jag kan riva, mer gunga osv. Det märktes att Stella började må lite bättre igår efter hostandet och krasslandet som har hållt i sig några dagar. Igår kom nämligen den befallande tonen i rösten tillbaka och hon domderade 'mer' till höger och vänster som vanligt. Skönt. Bara att lyda då.

Mer leka i parken!

Mer busa med pappa!

Aj och nej och skrik

Det är mycket aj, nej och skrik hemma hos oss för tillfället. Stella har hostat och hostat, tills hon kräkts två kvällar/nätter på rad. Och det här med att ta varannan natt funkar ju inte när man till sist har den hostande ynklingen mellan sig. Inga öronproppar i världen, eller samvete heller, hjälper då. Så därför är vi ganska trötta och lite griniga i vår familj. Det blir himla skönt med helg. Förhoppningsvis vänder det då...

En sån dag

Idag passar den här bilden bra, efter att ha delat säng med en tjej som först hostade tills hon kräktes och sedan fortsatte hosta halva natten ihopkurad till en liten boll med fötterna i mitt ansikte.

Äppelknyckarbild

Strax ska jag bryta mig in i kylskåpet och sno några äpplen som jag kan gömma i mitt rum.

 

Ett ögonblick. Ett helt liv.

Det är lördag. Jag väcks vid fem av en sorgsen klagosång. Lyfter in den lilla sångfågeln till vår säng och får sedan ligga i en dryg timme med små fötter hotfullt viftandes i mitt ansikte. Strax efter sex tumlar den lilla sångfågeln ur sängen, ger ifrån sig några höga toner för att sekunden senare somna om på min mage i soffan. Där ligger jag och hör henne andas. Mäter hur länge sedan det var vi låg så nästan varje natt. Kroppen minns hennes vikt, hennes armar runt mina och hur hennes ben snuddade vid mina höfter. Nu har den blivit dubbelt så stor känns det som. Hennes hår mot min kind, hennes fot vid mitt knä. Ligger där och hör henne andas medan jag tittar ut genom fönstret på världen som vaknar. Från mörker till ljus. Från total tystnad till ljudet av cyklar, fåglar och människor.
Vid sju vaknar även Stella, slår upp sina gröna ögon och ger mig ett leende som tyder på att vi delar en fantastisk hemlighet. Från vad som ser ut att vara djupsömn till klarvaken med planerad agenda på en sekund. "Se bilder" viskar hon och nickar mot dörren till sovrummet. "Pappa sover" förklarar hon med den där härliga självklarheten små barn kan ha. "Okej" viskar jag tillbaka och stjäl en puss medan jag letar telefonen mellan glipor i soffkuddarna. Sedan ligger vi i soffan i en halvtimme, hennes huvud på min arm, och tittar igenom alla foton i min telefon. 250 bilder, varav de flesta är på Stella. Från en liten plutt, tills i förrgår.
Ett ögonblick. Ett helt liv.