Komplimanger till barn. Söt eller snabb?

Idag på förmiddagen var jag och Stella på vår vanliga promenad, dvs några hundra meter till centrum, fixa några ärenden och sedan samma väg tillbaka. Först åker Stella pulka och sista 50 meterna brukar hon gå, vilket tar kanske 10 minuter ungefär eftersom det finns en del att upptäcka. På denna korta sträcka och korta tid så hann Stella idag med att fiska in 5 komplimanger och jag skulle uppskatta att det händer ganska ofta. Så är det ju med små barn. Idag fick vi höra att hon är så otroligt söt av två personer, att hon är så liten men ändå duktig på att gå av två personer och dessutom att hon är snabb. Det är oftast sådant folk kommenterar när vi är ute, ibland kan hon få höra att hon är bra på att prata om vi träffar någon med hund eftersom hon ofta skriker vovve som en tok.

Jag önskar naturligtvis att mitt barn växer upp och har stark självkänsla och gott självförtroende, tror på sig själv och går sin egen väg. Å ena sidan kan jag önska att Stella kunde fortsätta få höra sådana saker när hon om, säg 12 år, går och köper mjölk. Att hon sträcker på sig och tycker att hon är fantastiskt söt och snabb osv.  Å andra sidan ser jag redan en fara i att barn får kommentarer för att de är söta. Jag kan inte enbart vara en stolt förälder när någon säger att mitt barn är söt. Givetvis tycker jag att Stella är världens sötaste. Men jag försöker själv redan nu att inte ge kommentera hennes utseende för mycket. Jag tänker på hur det kan påverka mitt barn i framtiden att få höra ofta av andra människor att hon är söt. Och jag önskar att mitt barn istället kommer att få massor av komplimanger om hur bra hon är på att springa, hur stark och snabb hon är, istället för hur hon ser ut. Såklart man får säga att hon är söt, men gärna också eller istället att hon är rackarns snabb, att hon har en stark röst, att hon kan säga många ord eller bara "Hej! Är det roligt att åka pulka?".

När vi så kom hem läste jag Johans blogg: http://hornstull.nu/?p=1890 och det fick mig att fundera vidare på detta med hur jag själv kommenterar andra barn eller bebisar. Om jag träffar en liten bebis, under 6 månader, så säger jag ofta att han eller hon är just liten och söt. För jag tycker, kanske som de flesta, att så små barn är just små och söta. Men jag hoppas att jag inte till större barn som börjar bli mer medvetna om sig själva och förstår vad jag säger kommenterar så ofta hur de ser ut. Det är lätt hänt och jag har säkerligen gjort så, men jag vill verkligen försöka fokusera på annat än utseende. För mig känns det viktigt.

Logisk Stella

Om hon inte får vara ute hela dagen, ja då har hon mössan på hela tiden inne! Logiskt.

Framgång och svartsjuka

Stella har varit väldigt mammig den senaste tiden. Nästan lite besatt. Naturligtvis är det förståeligt eftersom hon har en fantastisk mamma, men jag har ändå längtat efter att detta ska mattas av lite grann. Och nu tycker jag mig kunna se ett skifte. För det första har hon börjat prata om sin pappa hela dagarna. Pappa, pappa, hit och dit. För det andra lämnar hon mig och går iväg på egna äventyr, inte bara hemma utan även på öppna förskolan. Förut höll hon noga koll på var jag var när andra människor var närvarande. Tyvärr är ju en nackdel med detta att Stella är så rörlig - hon kan klättra upp på det mesta och springer ganska snabbt. Så på öppna förskolan glädjs jag en kort stund åt att hon dragit iväg till ett annat rum och inser två sekunder senare att det finns en soffa/rutschkana/gungbräda eller någon annan potentiell dödsfara som hon antagligen är i full färd att utforska, varvid jag får följa efter henne igen. Förut lämnade inte Stella mig. Nu kan inte jag lämna henne.

En annan sak jag upptäckt är att min dotter inte gärna vill dela med sig av mig till andra barn. Återigen förståeligt, men ändå något vi får träna på. Idag hjälpte jag en pojke att åka rutschkana på öppna förskolan. Stella kom springande, viftade med pekfingret mot honom och ställde sig sedan och slet i mitt ben skrikande som besatt. Jag hjälpte en flicka som ramlade när hon tränade på att gå. Hon satte sig i mitt knä en stund och Stella kom återigen springande och gallskrek, började gråta och behövde givetvis tröstas i mitt knä. Jag tror dessutom bestämt att jag såg Stella ge den lilla flickan ilskna och misstänksamma blickar både en och två gånger senare.

Tidig morgon

Idag var det tidig uppgång, cirka 4.30. Jag kanske inte lät som världens trevligaste mamma mot stackars Stella som egentligen var väldigt trött men av någon outgrundlig andledning, eller helt enkelt så som det ju ibland bara är, inte kunde sova mer fastän hon var väldigt trött. När Stella några timmar senare tog en liten power nap låg jag i soffan och kollade på tv. Jag fastnade framför ett program om barn som är annorlunda på olika sätt. En flicka var drygt 6 år och hade någon sjukdom som gjorde att hon var tvungen att ha sond och andra hjälpmedel för att klara sig. Ibland åkte hon in på sjukhus och fick hjälp för att kunna andas. Hon hade 4 syskon, varav 1 var liten, typ max 1 år och mamman var gravid med ett nytt syskon. Jag bytte kanal ganska snabbt för att jag tycker att sådant är jobbigt att se på, men jag hann tänka att jag har ganska tur ändå. Att gå upp 4.30 och bära en gnällig tjej en stund är helt överkomligt...

Hundspaning

Om Stella skulle få välja så skulle vi nog vara ute 6 timmar om dagen ungefär. Under helgen har det varit soligt och härligt vackert väder hos oss så vi har åkt massor av pulka, promenerat, lekt, klättrat och busat i snön mycket. När Stella har satt sig till rätta i pulkan dröjer det inte länge förrän hon börjar hundspaningen. Samma uppdrag varje dag: att hitta hundar. Vovve? frågar hon förhoppningsfullt och spanar ut från sin pulka. Vovve! säger hon uppfordrande och tittar på mig. Det betyder nog: nu ser du till att fixa fram en vovve fort som attans, annars blir det synd om dig!

Åh! jag ser något komma där borta, nåt lurvigt på fyra ben!

Ja! Nu kommer den hit, vovve, vovve, vovve!

Matvägran

Det har varit en ganska tung vecka. Jag har känt mig trött, krasslig och lite nere. Stella verkar känna på ungefär samma sätt. Därför är vi, båda två tror jag, extra glada över att det är fredag idag.
Här kommer en serie bilder som illustrerar det roliga i att matvägra. Inte bara vägrar hon äta sin lunch, utan vägrar dessutom äta det goda hon får istället av sin desperata mamma som bara vill få i henne något, vad som helst. Dessutom kan hon ställa sig upp i stolen. Härliga tider är nog att vänta, gissar att trotsåldern kommer tidigt för Stella!

Jaha, du bytte ut maten mot frukt som jag gillar istället...

Mmm, vad gott.

Haha, jag kastade den på golvet istället! Lurad!

Åh, nya fruktbitar, mums!

Vill du smaka först mamma?

Haha, nu äter du upp den, så slipper jag!

Kolla vad jag kan göra med min tunga.

Nej, jag ska ha munnen stängd tills du släpper ner mig. Inte en tunga kommer in!

Innehäng

Eftersom det fortsätter vara rackarns kallt ute så gömmer vi oss inne ett tag till. Myser i sängen, läser böcker, diskuterar hur olika djur låter, klär oss i solglasögon och låtsas att vi är på semester samt gör yogaövningar. Vissa av oss gör allt detta samtidigt.

Att födas?

Ja, jag vet inte hur ni tolkar teckningen, men själv ser jag ju Stellas version av sin egen födsel. Stella som den röda figuren och jag som den blå oformbara massan till höger, ur vilken andra färger, mest rött, sprutar neråt. Ungefär så...

Gilla läget

En sak som jag har lärt mig efter att hängt med Stella i 13 månader är att gilla läget. Jag är, och var ännu mer innan vi fick barn, en sådan person som lätt oroar mig och då har svårt att sova. Ibland sov jag knappt någonting natten före något spännande eller läskigt skulle hända. Om jag var bekymrad och stressad låg jag vaken och grubblade, oroade mig och tänkte ut potentiella skräckscenarion eller ältade något jag kände ångest över eller inför. Sådär kunde jag hålla på. Inte jätteofta men ändå inte alls hälsosamt.

När vi fick Stella och hon var liten bebis kunde jag inte sova särskilt mycket. Jag upptäckte också att det inte gick att planera eller veta i förväg hur nästa natt eller dag skulle bli. Särskilt inte när hon hade kolik. I början låg jag vaken på helspänn och väntade in att hon skulle vakna, börja skrika, vilja äta, bajsa, vadsomhelst. Sen fick jag bättre koll. Ibland gick det bra. Ibland mindre bra. Ibland fick man bära två timmar och sedan sova en timme, ibland fick man vyssa en kvart och sedan sova två timmar, det gick inte att veta i förväg. Bara att gilla läget. Take the pain. En bra sak jag har lärt mig är att acceptera vad som är just nu, leva i det och inte ta ut något annat i förskott. Mindfulness är det väl, antar jag. Jag kanske fick gå upp klockan fem imorse efter att Stella vaknat varje timme. Fine. Men det betyder inte att det behöver vara så imorgon. Dessutom var det en mindre vak-natt, en färre av nätter jag sov dåligt i mitt liv.

Om att ha tonårsdöttrar om 15 år

Det är kanske lite tidigt att ha ångest över sin ettårings tonårstid redan nu, men som samhället ser ut kan jag inte låta bli att förfasas. Idag tas 7-åriga flickor in på sjukhus pga ätstörningar. Jag vet inte hur jag ska formulera mig kring det annat än att det är hemskt. Fruktansvärt. Sjukt. Hur kan det bli så?

Jag gissar att de flesta pussar på sina ungars härliga bebislår. Det gör jag. Och säger saker som "åh vad du är söt", "världens vackraste", och "men titta vad fin du är". Men jag säger också saker som "oj, vilka snabba ben du har", "men titta, vad stark du är" och annat som handlar om egenskaper och personlighet snarare än Stellas yttre. Jag funderar mycket på självkänsla och hur man lägger en bra grund för sitt barns självkänsla. Jag menar, ibland känns det som att en stor hop av vuxna runt omkring mig har ganska stora problem eller iallafall problem med sviktande självkänsla. Inte självförtroende, utan självkänsla. Jag har tränat i mitt arbete på att akta mig för att berömma (eller i huvudsak berömma) sådant barn åstadkommer och presterar, utan hur de är för att på så sätt stärka självkänslan. Man är viktig för den man är, inte för vad man gör. Inte för att man ritar så fint, har så söta kläder, är så bra på att hjälpa till, är så duktig på att sjunga eller läsa. Så försöker jag göra med Stella också. Men vad mer kan jag göra? På vilka sätt kan jag rusta min unge så att hon inte känner att hon måste var si eller så smal, se ut på ett visst sätt, eller var på ett särskilt vis? Att hon är bra precis som hon är. För den hon är.

När jag tänker på att jag en dag kommer att ha en tonårsdotter, så hoppas jag att det är en dotter med stark självkänsla. Som kan stå upp för sig själv och som kan stå emot och säga ifrån. Det finns så mycket i världen som behöver förändras. Tyvärr har jag svårt att se någon stor förändring de närmsta 20 åren...