Tiden går...

Tiden går så fruktansvärt fort. En sann klyscha. Det stressar mig ibland. Jag tänker att jag inte kommer att hinna med. Att jag vill insupa varje liten partikel, varje sekund, känna och ta till mig allting som händer sedan Stella kom, men det går ju inte. Då försöker jag slappna av och tänka att jag är så mycket bättre på att ta vara på saker och att glädjas och vara tacksam varje dag.

Tänk att hon bara var 48,5 centimeter när hon kom ut! En liten plutt. Jag kommer aldrig att glömma den känslan. 48,5 centimeter mirakel på mitt bröst. 48,5 centimeter kärlek. 48,5 centimeter. 3745 gram tung. När de 3745 grammen lades ner på mig så trodde jag att jag skulle flyta bort och sprängas på samma gång. Jag duschade i 30 minuter efter förlossningen och när jag kom ut ur duschen så skakade mina ben ändå. Förlossningen är det allra häftigaste och mäktigaste jag varit med om. Jag är så otroligt tacksam över att jag slapp vara omtöcknad av smärtstillande under tiden. Vilken känsla. Eller snarare känslor. Stella. Tänk att det hela tiden var du som fanns där inne...

Januaris mest strålande stjärna.