Mer poesi

Jag vill så gärna tro att Stella uppskattar när jag läser för henne. Jag vill tro att det tillför något i hennes utveckling, att det tillför något i de pusselbitar som formar den person hon blir och jag vill tro att hon tycker om det. Därför fortsätter jag med ytterligare några diktfavoriter, utöver tidigare nämnda Tranströmer. Trogna bloggläsare (typ Stellas allra närmsta familj) minns kanske att Stella undersökte en pocket med Wislawa Szymborska? Det är en av mina absoluta favoritförfattare och därför har Stella hört mycket av Wislawa. Här kommer 2 av våra favoriter:

Den första dikten läste jag när vi låg på sjukhuset med en ynklig Stella och jag försökte peppa mig själv. Den andra dikten tänkte jag mycket på när jag var nykär i Stellas pappa (hur länge kan man förresten vara det?!) Ungefär som med Tranströmers dikter alltså.

Noterat (från 'Stunden' 2002)

Livet är enda sättet
att beväxa med löv,
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;

att vara en hund,
eller stryka den över pälsen;

att skilja smärta
från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enanstående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om
i den släckta lampans sken;

att åtminstone en gång
snava på en sten,
bli våt i något regn,
tappa nycklarna i gräset;

och följa med ögonen en gnista i vinden;

och utan uppehåll inte veta
något viktigt.

I öppen dag (från 'Rop till yeti' 1957)

Vi ligger nakna, du och jag,
vackra för varann - och det räcker -
klädda i bara ögonlockens blad,
med den djupa natten som täcke.

Men alla vet ju att vi är här:
de fyra hörnen och denna kamin,
den sluga skuggan på stolen där,
bordet så tyst med menande min.

Och lika väl vet denna tekopp
varför på botten det finns en slatt,
och Jonathan Swift har tappat allt hopp
att han ska bli läst denna natt.

Och fåglarna? De ser allting klart.
Jag har minsann märkt vad de gör:
de ritar på himlen med väldig fart
det hemliga namn jag kallar dig för.

Och träden? Säg mig, kan du förstå
om vad de viskar och prasslar?
Du säger att vinden tar reda på
vilka vi är och tisslar och tasslar.

In genom fönstret dunsar ett nattfly
och dansar tungt som en albatross
hit och dit, varje riktining är ny,
det surrar så envetet över oss.

Det ser kanske mer än vi gör nu -
har insekten ögon som katten?
Jag anade inte, inte visste väl du,
att våra hjärtan lyser i natten.