Det eviga ansvaret

Igår fick vi bevittna genom köksfönstret hur polisen och socialen hämtade ett barn som inte har det så bra hos sin familj. Givetvis kunde jag inte låta bli att titta ut genom fönstret, dels för att vi människor väl är sådana och dels för att detta är en familj vars barn jag varit pedagog åt vid flera tillfällen och ibland under långa perioder (vill klargöra att socanmälningen gjorts nu, alltså flera år senare). Ett barn jag har burit runt på som liten plutt, matat, bytt blöjor på, sövt, klätt på och av, sett växa upp, läst sagor för, spelat spel med, tränat språk med. Jag tänkte att jag ska skriva något om detta men samtidigt känner jag att jag inte vet vilka ord jag ska använda. Vilket otroligt ansvar det är att ha barn. Ett ansvar som inte tar slut.