Ensamstående och trött

Jag är ensamstående med båda kidsen till imorgonkväll. Efter en lite strulig natt och morgon så är jag väldigt tacksam över att jag inte är ensamstående på riktigt. Stella vaknade åter igen alldeles för tidigt (att vakna kl 5 flera dagar på rad tappar sin charm, om man som jag intalat sig att det bara var en engångsföreteelse). Jag var redan trött eftersom jag igårkväll var på träff med ett pedagogiskt nätverk jag är med i. Nioåringen hade svårt att hålla koll på det mesta (frukost, kläder, väskan, läxan och klockan), jag hade svårt att få fram fullständiga meningar utan att ha hinkat i mig kaffe och Stella hade svårt att hålla sig inom en radie av, säg, 2 meter - utan istället en sekund i köket, nästa på väg att bada i toaletten och två sekunder senare i kylskåpet med tänderna i en gul lök. Visst är det väl så att allting är relativt och att man klarar av det man måste, men just nu är jag väldigt glad för att jag på lördag förmiddag kan gå och träna helt ensam. Och sova lite längre än till kl 5...