För några år sedan ungefär vid den här tiden, med hopp om vår och ljusare tider, så träffades jag och Stellas pappa. Det var mars och jag hade en lägenhet med charmiga köksluckor, där jag njöt av att för första gången på länge bo ensam. Jag hade en skruttig gammal radio i mitt köksfönster och en hög böcker (som inte rymdes i bokhyllan) i min garderob. Det var en tid från mörker till ljus, som jag minns med glädje.
Sju strofer och dagar (Ur 'Kommentarer från en ormbunke`)
Jag var bara det, som du
berörde med handen,
över vilket du lutade pannan
i nattens korpsvarta djup.
Jag var bara det, som du vagt
kunde skönja där nere;
först oklarheten inkarnerad,
långt senare - ansiktsdrag.
Det var du som, het,
i mitt vänstra och mitt högra öra
skapade musslan för att höra,
viskande i det.
Det var du, där du stod
och fingrade på gardinen,
som i den råa munhålan lade in den
röst, som sedan följt dig med rop.
Jag var blind, helt enkelt. Men då
dök du upp, för att sedan fly mig,
och skänkte mig därmed synen.
Det är så man lämnar spår.
Det är så som världar blir till.
Så slösas gåvor, ty för det mesta
lämnas världarna sedan att kretsa
och klara sig bäst de vill.
Så snurrar på sin färd,
förlorad i världsalltets töcken,
slungad mellan ljus och mörker,
hetta och kyla, en sfär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar