När jag var liten, typ 12 år, så hade jag en favoritbok som jag läste flera gånger. Den handlar om Nancy Spungen (som var gift med Sid Vicious från Sex Pistols, och även blev mördad av densamma) och är skriven av hennes mamma Deborah Spungen. Nancy hade svåra problem hela sin barndom och fick tyvärr inte rätt diagnos och behandling. Jag vet inte varför den här boken gjorde så stort intryck på mig, men en del av det handlar nog om det här med bandet mellan föräldrar och barn. I boken finns en dikt med som handlar om en liten flicka, som när hon var snäll var världens snällaste och när hon var elak var fruktansvärd. Jag vet inte vem som har skrivit den och jag har inte boken längre så att jag kan kolla. Hursomhelst älskade jag den där dikten och sedan vi fått Stella tänker jag ibland på den eftersom det påminner mig lite om henne (i den mening att hon har ett sånt temperament). Igår kom jag och Stellas pappa fram till att det är en otroligt stor skillnad på när Stella mår bra och inte. När hon mår bra är hon världens snällaste och lättaste barn, hon sjunger, skrattar, busar, kramas och myser samt är nöjd. När Stella inte mår bra, är sjuk eller har tandsprickning till exempel så är det ungefär motsatsen. Nu verkar det ha vänt för vår stjärna för igår var hon åter igen en liten solstråle. Vi har kunnat bjuda kompisar på middag och vara på stranden. Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar