Barn och rutschkanor

När vi har varit på öppna förskolan eller i lekparker med andra barn har jag ofta sett hur barn försöker klättra upp i rutschkanor. Ni vet, genom att åka ner jätteglad och sedan vända sig om och envist försöka klättra tillbaka samma väg, varpå föräldern kommer och tålmodigt för hundranittonde gången pekar och säger att man måste gå runt och använda trappan/stegen. Givetvis blir det svårt när det kommer ett större barn på säg 5 år som givetvis fixar att ta sig upp på själva rutschkanan och ens egen eller någon annans lilla telning på 1-2 år blir vansinnig för att hen inte klarar detta och till sist skrikande får bäras bort.

Efter Stellas olycka tidigare i somras (på fredag den trettonde dessutom) då hon ramlade från en rutschkana, har jag tyckt att det här med rutschkanor är jobbigt. I annat fall brukar jag försöka låta Stella klara saker själv, klättra etc och om det inte går så hjälper jag till litegrann. Men efter olyckan har jag vaktat som en stressad och orolig hök när jag själv inte kunnat klämma mig in för att åka tillsammans med henne. Sen lockade jag Stella att gå till en i storlek mindre där inget farligt kan hända, så att hon själv ska kunna klättra upp samt åka ner utan att jag får hjärtklappning. Där har hon nu i några dagar tränat på att klättra upp i själva rutschkanan och slutligen lyckats. Alltså, hennes min när hon klarade det - obetalbar.