Den vassaste kniven i lådan

Före jag fick barn kunde jag hålla med andra om hur löjligt det är att jämföra barns utveckling, på det där tävlingsaktiga viset: har han inte lärt sig att äta med sked ännu? Min son var minsann bara så och så gammal. Alla är vi ju olika, bra på vissa saker och sämre på andra, snabba på några vis och långsamma på andra. När barn är små, alltså bebisar, händer det så otroligt mycket och så snabbt. Man tar små pyttesteg och ibland större kliv mot en färdig liten person som kan klara sig något sånär själv i viss mån. Lyfta huvudet, ligga på mage, flytta föremål mellan händerna, sitta, smaka mat, krypa, stå, gå, formulera ord och så vidare.

Givetvis tycker vi att Stella är fantastisk på alla sätt och vis - den allra mest fantastiska unge som finns. Dessutom råkar vi tycka att hon är otroligt intelligent, något som hon självklart ärvt från sina föräldrar och då särskilt sin mamma. Jag skäms lite för att erkänna att jag ibland jämför henne med andra just precis så där tävlingsaktigt, men som tur är bara hemma där inte andra hör. Idag hade Stella och hennes pappa varit på öppna förskolan och hängt med några andra jämngamla kids. Jag kom på mig själv med att fråga min sambo om Vilmer kan krypa, om Melker kan säga mamma eller pappa och liknande (hrm, jag frågar om sånt som jag tycker att Stella lärt sig snabbt). Tillsammans skröt vi och skryter ganska ofta över vår Stella. Fånigt, jag vet. Men jag undrar om det inte är ganska vanligt? Jag hoppas bara att jag inte blir en sån som börjar fråga om inte andra barn börjat krypa eller stå ännu och högljutt (utan att bli tillfrågad) beskriver hur Stella stod före hon var så och så gammal. Nej, det kommer jag aldrig att göra. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan så fanns där en mamma som var så härligt fri från alla såna tendenser. Hon konstaterade att hon ibland tyckte att hennes lilla Gustav verkade lite långsam och slö. När den väldigt söta lilla Gustav försökte ta tag i ett mjukdjur och någon annan hann före så skrattade hon högt och sa att lilla Gustav kanske inte blir den vassaste kniven i lådan men att hon älskar honom mer än allt. Villkorslös kärlek. Det är så det ska vara!

Helgen i bilder

Vi har ätit gott

vilat

varit ute i solen

haft myskvällar

och pussats massor såklart!

Internet

Undra hur det är att växa upp född på 10-talet? Åttaåringen vet knappt vad en hemtelefon är för något, så jag kan ju bara tänka mig att det kommer att vara rätt stor skillnad på min och Stellas uppväxt gällande tex internet, sociala medier osv. Hemma hos oss har internet inte funkat på några dagar. Delvis för att någon lyckats komma åt routern och delvis pga någon okänd anledning. Oj oj oj vad det gör mig på dåligt humör. När vi ätit middag, fixat och nattat Stella samt röjt undan lite så brukar jag alltid sätta mig vid datorn med en kopp té. Alltid. Det är mitt sätt att slappna av. Kolla mail, bloggar, facebook, slösurfa. Nu har det inte gått att göra sen i torsdags. Det känns som att jag missat massor. Samtidigt får det mig att fundera på hur det kommer att vara för Stellas generation... Videosamtal? Telepati? Kommer man överhuvudtaget att använda mobiltelefoner? Kanske bara medan man tittar på den man pratar med i en bärbar dator/telefon/musik-mackapär...

Dags att babysäkra...

Hade ett allvarligt snack med Stella imorse.
Jag: Hörru, vad håller du på med nu?
Stella: Vaddå? Inget särskilt, kollar lite på nyhetsmorgon bara.
Jag: Nähädu, jag ser vad du gör! Du får inte röra kontakten eller uttaget.
Stella: Men chilla nu, jag bara undersöker lite.
Jag: Nej, Stella, nej! Det är farligt.
Stella: Okej, lugna ner dig nu. Jag har hittat en annan spännande grej som -
Jag: - Inte fjärrkontrollen!
Stella: Nänä. Kollar väl på nyhetsmorgon istället då och leker med nån trist leksak då.
Jag: Bra! Tack.

Ungefär 5 sekunder senare:
Jag: Men hallå, vad gör du nu då?
Stella: Ska bara bita lite i den här antennsladden som jag fått loss.
Jag: Sluta nu, snälla du! Kolla här vad mamma har åt dig... Öh.. En nalle! Titta, den låter också.
Stella: Tror du att jag är dum eller? Jag vill inte ha den där nallen, jag vill ha fjärrkontrollen eller den där kontakten. Flytta på dig!
Jag: Vänta lite så ska jag hämta nåt gott åt dig istället.

Efter 5 sekunder i köket blir det alldeles mörkt i vardagsrummet.
Jag: Men vad har du gjort med lampan?
Stella: Ha! Nu har jag den, jag drog ut den helt själv! Nu ska jag undersöka det här uttaget som den satt fast i. De här två hålen ser grymt spännande ut. Och förresten, visst kan man äta på de här två pinnarna som sticker ut?

Fortsättning följer efter besök på diverse butiker.

Vissa dagar

Vissa dagar vaknar jag upp och ser en förändring i Stellas utseende, helt plötsligt. Jag vet jag inte vad, bara att hon ser annorlunda ut på något sätt, kanske större eller äldre, eller att hon har ett nytt uttryck. Det händer inte ofta, men det är så tydligt att min sambo håller med om att något är annorlunda. Jag antar att det kommer att fortsätta ett tag eftersom så mycket händer så otroligt snabbt. Tänk om jag kunde få se en bild nu av hur Stella ser ut om 3 år, undrar om jag skulle kunna gissa hur hennes utseende förändras?

Trött

Ibland känns det tungt att komma hem från jobbet, helt färdig efter flera timmars skrik och kånkande runt på små barn. Jag vill ju spara det bästa till mitt barn, ha energi att ge henne det lilla extra, den roligaste leken, den bästa sången eller dansen. När Stella är trött, sjuk eller bara gnällig känns det på något sätt enklare att hantera om jag inte redan varit med om samma sak under hela dagen innan jag kom hem från jobbet. Jag vill vara som piggast när jag tar hand om Stella, ha mest tålamod och energi med henne.

Jag undrar hur fort man glömmer bort den där tröttheten som kommer med ett litet barn? Känslan av att vara så trött så att man vill gråta. När det känns som att man knappt kan tänka, lyfta handen eller ta ett steg. Det är då det känns tungt att "ta på sig jobbmasken"; le, vara trevlig, leka, trösta, planera, reflektera, arbeta...

Te?

Nån som vill ha en kopp te?

vinterbarn

lilla vinterbarn

stora ögon

pappas händer

mycket hår

du ser allt

en kort stund 

kan jag lägga min kind mot din

drunkna i din blick

näsa mot näsa

 eskimåpuss

du släpper taget

står själv i några sekunder

vinglig men trygg

skrattar

med ögon som skiftar färg

är varje årstid din

föränderlig

självklar

Att sova borta

I lördags hade vi barnvakt. På eftermiddagen packade vi bilen full med allt det som behövs för en natt borta och åkte till Stellas morföräldrar. Där hängde vi en stund, vissa ängsligare än andra (läs: mamma Sara) innan vi tog avsked och åkte vidare för att ta in på hotell. Så konstigt det kändes! Vi badade, bastade, klädde oss fina, åt god mat, pratade - en del om barn men mest om annat och så sov vi massor. På morgonen vaknade vi pigga och utvilade och längtade massor efter världens finaste lilla Stella. Självklart oroade jag mig helt i onödan. Självklart hade hon haft det toppen medan vi var borta. Självklart sov hon hela natten, åt bra, busade och hade skoj. Det känns så skönt att veta att hon är tillräckligt trygg i sig själv för att klara sig utan oss en natt.

Morgon med Stella

Går upp på morgonen, river ut allt från alla hyllor i vardagsrummet, filmer, spel, dukar - allt.

Låtsas leka med tråkig leksak i väntan på att i obevakat ögonblick komma åt en sladd.

Kära magic eightball, kommer jag att hitta något att tugga på?

Ja, den här åtråvärda saken som man inte får röra!