Före jag fick barn kunde jag hålla med andra om hur löjligt det är att jämföra barns utveckling, på det där tävlingsaktiga viset: har han inte lärt sig att äta med sked ännu? Min son var minsann bara så och så gammal. Alla är vi ju olika, bra på vissa saker och sämre på andra, snabba på några vis och långsamma på andra. När barn är små, alltså bebisar, händer det så otroligt mycket och så snabbt. Man tar små pyttesteg och ibland större kliv mot en färdig liten person som kan klara sig något sånär själv i viss mån. Lyfta huvudet, ligga på mage, flytta föremål mellan händerna, sitta, smaka mat, krypa, stå, gå, formulera ord och så vidare.
Givetvis tycker vi att Stella är fantastisk på alla sätt och vis - den allra mest fantastiska unge som finns. Dessutom råkar vi tycka att hon är otroligt intelligent, något som hon självklart ärvt från sina föräldrar och då särskilt sin mamma. Jag skäms lite för att erkänna att jag ibland jämför henne med andra just precis så där tävlingsaktigt, men som tur är bara hemma där inte andra hör. Idag hade Stella och hennes pappa varit på öppna förskolan och hängt med några andra jämngamla kids. Jag kom på mig själv med att fråga min sambo om Vilmer kan krypa, om Melker kan säga mamma eller pappa och liknande (hrm, jag frågar om sånt som jag tycker att Stella lärt sig snabbt). Tillsammans skröt vi och skryter ganska ofta över vår Stella. Fånigt, jag vet. Men jag undrar om det inte är ganska vanligt? Jag hoppas bara att jag inte blir en sån som börjar fråga om inte andra barn börjat krypa eller stå ännu och högljutt (utan att bli tillfrågad) beskriver hur Stella stod före hon var så och så gammal. Nej, det kommer jag aldrig att göra. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan så fanns där en mamma som var så härligt fri från alla såna tendenser. Hon konstaterade att hon ibland tyckte att hennes lilla Gustav verkade lite långsam och slö. När den väldigt söta lilla Gustav försökte ta tag i ett mjukdjur och någon annan hann före så skrattade hon högt och sa att lilla Gustav kanske inte blir den vassaste kniven i lådan men att hon älskar honom mer än allt. Villkorslös kärlek. Det är så det ska vara!
3 kommentarer:
Haha, så gör jag åxå. Men bara hemma och med mina bästa kompisar. Vi brukar jämföra med de andra i mammagruppen och ibland pratar vi faktiskt lite skit om en mamma som skryter väldigt över sin kille :) /Tuvas mamma
Men det är väl okej att jämföra och fråga om andras barn sålänge det inte är för att skryta om sitt eget barn för andra människor. Fast det är väl ungefär det du menar. Så gör iallafall jag också. /Fia
Tänkte nästan att någon annan borde göra samma sak, men att ingen kanske vill erkänna det :)
Ja, Fia, jag menar att man frågar och jämför med andras barn men inte att man skryter om sin egen bebis.
Skicka en kommentar