Bo!

Igår vaknade Stella mitt i natten och satte igång med att skrika. Efter lång tid (drygt en timme, vilket känns som en evighet under natten) lyckades jag och hennes pappa få henne lugn och redo att somna om (trodde vi). Vi lade oss i sängen och försökte somna om själva. Då ställde sig Stella upp i sin säng, slet till sig den halvtomma vällingflaskan som stod kvarlämnad vid spjälsängen och ropade glatt "Titta Bo, titta Bo!" Eftersom Stellas morfar Bosse sov gott flera mil bort så kunde han inte höra henne, men om han hade kunnat hade han nog varit stolt...