Stella i Dublin

När Stella var ett litet yngel i min mage åkte vi till Dublin för att hälsa på världens finaste syster. På en gångväg kantad av lummiga träd och en låg mur beklädd med små barnskor (jag vet inte varför muren var täckt av hundratals små skor) berättade jag för första gången för någon, syrran, att vi ska få barn. Det hade jag längtat efter sedan jag höll den där lilla stickan med blå streck i min hand.

Under de där vårdagarna i Dublin hade jag med ett brett känsloregister. Trött, hungrig, uppblåst, tjock, fnissig, glad, rädd, orolig, nyfiken, konstant kissnödig, förvirrad, glömsk, illamående och lycklig. På morgnarna funderade jag över hur jag skulle orka jobba genom nästan hela graviditeten. Under shoppingrundorna förfasades jag över vad jag skulle ha på mig några månader senare. Vid en stojig pubdisk undrade jag hur jag skulle klara mig utan saker jag älskar under så lång tid - massor med kaffe, ost, kex och goda viner. På biblioteket förlorade jag mig själv i gamla mästerverk, strök med varsam hand längs bokryggar jag älskar, läste poesi, såg utställningar om författare jag beundrar och glömde allt annat för en stund. I utgången till biblioteket lämnade jag en kort dikt till mitt yngel, nedskriven med darrig hand på en post it i en monter för besökande poesifantaster. Sena kvällar (nåja, inte så sena) låg jag med en hand på magen och fantiserade om hur det skulle bli. Det nya livet. Det vuxna livet. Med barn. Hela tiden med ett obestämbart pirr, både förväntansfullt och oroligt; tänk om något skulle hända med vårt lilla yngel.

Jag hoppas att jag och Stella kan åka tillbaka snart. Jag vill gå med henne på små kullerstensgator och titta på skivor. Jag vill busa i gräset i en park. Sitta på ett cafe och prata om livet med syrran. Åka ut ur stan mot blått, grönt, gult och grått.