Vad man hinner på två sekunder

Hallå, vad vill du? Jag har inte tid att stå stilla, måste gå!

Vet inte om det beror på att jag är förkyld och sitter och ligger stilla mycket mer, men jäklar vad snabb hon har blivit! Två meter på två sekunder krypandes och två meter på tio sekunder gående med den där söta nybörjarvaggande stilen. Och hinner dessutom riva ner allting från valfritt bord, skåp, hylla, låda på två sekunder också, medan en hostig och trött mamma knappt hinner reagera.

Kämpigt.

Jag kämpar nu. Känner mig jättetrött. Stella har verkligen inte varit på strålande humör de senaste två veckorna. Stressigt på jobbet. Stressigt hemma. Dåligt samvete över någonting för det mesta. Drömmer om jobb och vaknar och känner mig lurad på sömnen. Usch. Sen blir jag ännu mer stressad när jag tänker på hur mycket min stress kan påverka Stella. Vilket svammel. Nu ska jag dricka te och inte flytta mig från soffan på minst två timmar. Så får det bli!

Dansa dansa dansa!

Vi lyssnar mycket på musik hemma. Spelar musik. Spelar gitarr. Varje dag. Och Stella dansar alltid när hon hör gitarren. Alltid. Ibland står hon och dansar och ibland sitter hon och liksom vaggar fram och tillbaka i olika hastighet, beroende på låtens tempo. Hur gulligt som helst. Nu tror jag att hon även vill lära sig att spela gitarr. Kanske vi kan ta lektioner tillsammans.

Lördagmorgonen

Lördagmorgonen  är den bästa stunden på hela veckan. Då går jag upp med Stella, oftast vid 6.30 men ibland tidigare och någon gång först kl 7. Sen hänger vi tillsammans, leker och myser helt själva medan Stellas pappa tar en välförtjänt sovmorgon. Vi kramas i soffan, dansar framför spegeln, ser på Mitt i naturen, äter frukost, leker och planerar dagen. Nu ska Stella ta en liten powernap och sedan ska vi gå ut på en promenad.

Jag antar att det här dåliga samvetet man får som förälder håller i sig tills barnen är vuxna och kan fortsätta hela livet. Jobbigt. Just nu har jag fruktansvärt dåligt samvete och svårt att hitta något bra sätt att hantera det. Ja, det är så illa att jag ibland gråter när jag cyklar till jobbet. Det känns liksom så obegripligt svårt att inte längre kunna ha den där intima ständiga närheten med mitt barn, att den aldrig kommer tillbaka. Nu är Stella så stor att hon har förstått att jag kan försvinna och vara borta länge, hela dagen. Därför vaktar hon mig hela tiden när jag är hemma. Det känns så hemskt. Som att hon tycker att jag är opålitlig och en sådan mamma vill jag absolut inte vara. När jag skulle åka imorse började hon gråta och försökte följa med, samma sak i förrgår. Jag måste lära mig att palla det. Ibland tänker jag att det kanske vore enklare om jag jobbade med något annat, som inte påminde mig om Stella så mycket. Nåja, nu är det snart helg och då ska jag hinna spendera i princip all vakentid med lillan...

Att göra Stella ledsen

Ett stensäkert sätt att få Stella att gråta (varför man nu skulle vilja det) är att sjunga sorgliga sånger. Jag tycker mycket om 'Himlen är oskyldigt blå' och brukar ofta nynna på den. Men inte längre. Det räcker med första strofen så börjar Stellas underläpp att darra och hon snyftar -sedan dröjer det inte länge förrän hon stortjuter. Detsamma med 'Vem kan segla förutan vind'. Storlipen. För kanske en och en halv månad sedan skulle jag trösta en ledsen Stella genom att sjunga 'Himlen är...', varpå hon började gråta hysteriskt och höll på så jättelänge. Jag tyckte att det var konstigt men kopplade inte ihop det med mitt låtval. Några dagar senare hände samma sak när vi låg i sängen och hade mysigt och jag sjöng olika sånger för Stella. Sedan har jag testat några gånger för att få bekräftat och visst är det så. Varje gång. Hon måste tycka att det är hemskt med sorgliga låtar. Eller kanske är hon ett musikaliskt underbarn?

Minus och plus

Har varit hemma och i myskläder stora delar av helgen. Längtade halva veckan till helgen och kände att jag verkligen behövde ladda inför en tung vecka. Så missade jag istället min sovmorgon som jag brukar få på söndagar eftersom Stella skrek så högt att inga öronproppar kunde dölja ljudet. Stella har hostat mindre och kompenserat det genom att vara arg då jag inte befunnit mig inom en radie på 1 meter. Men på plussidan: hon har varit nöjd när jag hållit mig nära, alternativt burit henne. Och det har inte regnat, så vi har kunnat vara ute mycket. Nåja, om hon trycker ut en tand snart, gärna en hörntand, så förlåter jag henne det hetsiga temperamentet som jag inte fattar vem hon ärvt ifrån...

Samtal mellan beundrande föräldrar

Pappan (uppspelt): Kolla! Nu gömmer hon sig! Stella? Var är Stella?
Mamman (uppspelt och med hög röst): Var är Stella? Vaaar är Stella?
Mamman och pappan samtidigt: Dääär är Stella!
Pappan: Haha. En gång till. Var är Stella?
Mamman (mer uppspelt): Vaar är Stella?
Mamman och pappan tillsammans: Däär är Stella!
Pappan: Hon tycker att det är roligare att gömma sig själv än att man gömmer sig för henne.
Mamman: Jaa. Verkligen.
Pappan: Är inte det ovanligt?
Mamman (med viktig och stolt min): Det är nog ovanligt när barn är såhär små. Men hon är så smart, eller hur Stella? Jaa, det är du!
Pappan och mamman nickar bekräftande: Jaa!
Mamman: Men det är inte bara det där med tittut. Hon har ju så bra minne också.
Pappan (uppspelt): Ja! Hon kommer alltid ihåg var sakerna jag gömmer för henne är. Alltid! Hon ger sig inte förrän hon får fjärrkontrollen eller kaffekoppen.
Båda föräldrarna nickar återigen bekräftande mot varandra medan det lilla barnet till synes slött och obrytt tuggar på en petflaska bredvid.
Mamman: Kolla! Hon vet att man ska dricka från flaskan. Hon härmar dig när du dricker direkt från flaskan.
Pappan (ler): Mm. Mums vad gott! Är det gott Stella? Nähä, du ska ha nappen istället.
Mamman: Hon är så söt när hon ska ge oss nappen. Hon liksom bjuder och sen tar hon tillbaka den som att hon retas. Stella! Titta! Tutte! Mamma tar tutten! Mmm!
Pappan (mindre uppspelt): Jaa.
Mamman: Får mamma smaka tutten?! Mmm. Kolla, nu tar hon tillbaka den. Vilken finmotorik hon har.
Pappan: Jaja. Nu räcker det.

Drömmer...

På min arbetsplats har man möjlighet (och med man räknas främst de som har arbetat lääänge) att gå ner till
80 % i arbetstid och ha en ledig dag i veckan. Ganska lockande. Nu är ju inte det något som jag har möjlighet att göra, men jag brukar dagdrömma om hur jag skulle vilja att livet ser ut om ett halvår eller så, när Stella går på förskola. Jag skulle önska att hon kunde ha en ledig dag i veckan. En dag då hon och jag kunde leka och mysa hemma tillsammans. Jag skulle också önska att hon slapp ha 8-timmars dagar och istället kunde gå på förskolan typ kl 9-14. Det här är ju svårt att genomföra då Stellas pappa arbetar kontorstid och jag alltifrån 6.30-17.30. Men den där lediga dagen alltså... Tänk vad härligt att ha en ledig dag med sitt barn utöver helgen! Sånt drömmer jag om när jag inte fantiserar om fantastiska semesterresor som vi inte kan spara tillräckligt pengar till, eller det där huset som vi aldrig kommer att ha råd att köpa ...

Inte mycket att säga.

Det finns inte mycket att säga. Sjuk bebis, sjuk åttaåring, krasslig och trött pappa, stressad och trött mamma. Nu räknar vi ner till helgen.