Helgen

I fredags var jag på en arbetsintervju. Stella hängde med både sin pappa och mormor under tiden. När jag kom hem packade vi en ryggsäck och åkte med mormor hem. Sedan sov vi över där och hängde med mormor och morfar medan nioåringen och hans pappa fick ha lite mys hemma för sig själva. Stella njöt av att leka med massor av roliga saker på stora ytor. Bilar, traktorer, dockor och vagnar. Vi åt god mat och sov gott efter att ha lekt med sådant jag själv lekt med som barn. En härlig känsla.

Nästa vecka börjar jag pendla. Som tur är kommer Stellas farmor att kunna hämta henne tidigt flera dagar eftersom båda jag och hennes pappa jobbar vanliga kontorstider. Ibland önskar jag att jag jobbade skift, kvällar och helger. Men vilken tur att vi har andra i familjen som kan ställa upp ibland! Förhoppningsvis kommer jag inte att komma hem vid 17 varje veckodag men det känns lite tungt i hjärtat efter att ha haft lediga dagar varje vecka och dessutom kunnat vara med Stella flera timmar varje eftermiddag. Nu blir det betydligt färre timmar tillsammans varje dag...

Leka

Idag gick vi till öppna förskolan på eftermiddagen. Vi har inte varit där på väldigt länge eftersom jag har tyckt att det är alldeles tillräckligt med stimulans från förskolan och att det kanske blir för rörigt och mycket med öppna förskolan dessutom. Men den här veckan har det varit lite regnigt väder så vi gav oss tillbaka till den öppna förskola som vi hängt på flera dagar i veckan förut. Stella stormtrivdes. Helt plötsligt är hon så trygg att hon kan leka både ensam och med andra barn och bara vinka lite då och då till mig. När Stella var mindre kunde jag och hennes pappa knappt gå iväg och hämta en kopp kaffe innan hon blev orolig och följde efter. Nu märks det verkligen hur hon har utvecklats och vilken trygghet hon har i sig själv. Jag satt och drack kaffe, pratade med andra föräldrar och läste i en tidning medan Stella roade sig främst med dockor som hade skadat sig på olika sätt (Aj aj docka. Tackas docka! Båsa ben. Aj aj docka. Tackas docka. Båsa rumpa. Och så vidare). Tror nästan att vi får köpa en docka snart för just nu är dockor det roligaste som finns. Förutom bollar och böcker då. När vi skulle gå hem skrek Stella ut sin ilska över att inte få stanna kvar så högt att en stackars 3-månaders baby började gråta. Gissar att vi pallrar oss dit snart igen.

En bonusmammas bekännelser

När jag och Stellas pappa flyttade ihop kändes det både pirrigt och läskigt att bo varannan vecka med ett barn (då var nioåringen sexåring). Jag andades liksom ut lite varannan söndagkväll över att vi klarat en vecka. De veckorna som min bonusson var hos sin mamma var som små andningshål för mig att vara mig själv. För såhär i efterhand kan jag se att jag på något sätt mer klev in i en rollen av pedagog under barnveckorna. Det tog ett tag för mig att vara helt bekväm med att vara mig själv. Bara Sara, som ibland är på dåligt humör, ibland inte har lust att spela kort eller leka, som inte vill baka muffins varje helg.

När sedan Stella föddes kom en massa nya klurigheter att fundera över och brottas med. Både mer praktiska frågor och sådant som handlar om skillnaden mellan ens eget barn och någon annans; ett barn som jag fött själv och ett barn som jag aldrig kan "känna" på samma sätt. Bara konstaterandet att det är okej och att det finns olika sorters kärlek som inte behöver jämföras. Jag är oändligt glad att min bonusson har en mamma och en pappa och att jag inte ska fylla någon annans plats. Jag är också oändligt glad att han visade sig vara just den han är - så himla lätt att tycka om.

När jag tidigare bara kunnat stå lite mer vid sidan av gällande uppfostringen av nioåringen blir det lite annorlunda när jag helt plötsligt ska uppfostra ett barn i samma hem tillsammans med hans pappa - inte längre vid sidan av. Och brottas med ett ständigt gnagande samvete över att jag inte ger nioåringen tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet när han är här. Samtidigt som "bonusgrejen" innebär mycket grubblande så är den också helt fantastiskt. Det finns nog ingenting bättre än att se Stellas glädje när hennes älskade brorsa kommer efter att ha varit borta en vecka. Att se dem tillsammans och inse att de faktiskt är syskon. Han är liksom hennes stora idol och bästa vän. Han är dessutom en av de allra finaste, mest empatiska och charmiga personer jag känner. Och nu andas jag inte ut varannan vecka, utan längtar som attans tills min bonusson kommer tillbaka igen.

Kort förskoleuppdagering

Helt plötsligt flyter det på som vanligt! Lite snyft eller gråt på morgonen som går över direkt - jag hör henne prata eller skratta innan jag går ut från förskolan. Åh så skönt! Jag har verkligen längtat efter detta. Förra veckan var en mardröm. Nu hoppas jag bara att Stella får vara frisk ett tag så att rutinerna funkar ordentligt. Den här veckan går hon 15 timmar, men nästa vecka blir det heltid då jag ska pendla till jobb i annan stad.

Övningskörning

Det är inte varje dag man får köra brandbil. Spännande!

Stackars blomma...

Vi är på väg från lekparken och ska precis vända vagnen mot vägen med hjälp av Stella. I vagnen ligger en vissen blomma kvar som plockades och undersöktes igår. Stella tittar bekymrat på blomman.
-Blomma?
- Ja, det är blomman vi plockade igår. Den har vissnat.
-Issa?
- Vissnat. Den har aj aj. Blomman har aj aj idag.
Stella lyfter försiktigt upp blomman och ser oroad ut.
-Aj aj blomma! Tackas blomma!
-Ja, stackars blomman.
-Båsa blomma! Stella blåser frenetiskt på blomman.
-Ska vi lägga ner blomman här i lekparken så att den får sova?
- Mm. Mamma båsa!
Jag blåser på den vissna blomman. Sedan lägger vi den på ett staket. Stella klappar med sin lilla hand på blomman.
- Aj aj blomma. Hejdå blomma, hejdå parken!
Så går vi iväg.

Barn och rutschkanor

När vi har varit på öppna förskolan eller i lekparker med andra barn har jag ofta sett hur barn försöker klättra upp i rutschkanor. Ni vet, genom att åka ner jätteglad och sedan vända sig om och envist försöka klättra tillbaka samma väg, varpå föräldern kommer och tålmodigt för hundranittonde gången pekar och säger att man måste gå runt och använda trappan/stegen. Givetvis blir det svårt när det kommer ett större barn på säg 5 år som givetvis fixar att ta sig upp på själva rutschkanan och ens egen eller någon annans lilla telning på 1-2 år blir vansinnig för att hen inte klarar detta och till sist skrikande får bäras bort.

Efter Stellas olycka tidigare i somras (på fredag den trettonde dessutom) då hon ramlade från en rutschkana, har jag tyckt att det här med rutschkanor är jobbigt. I annat fall brukar jag försöka låta Stella klara saker själv, klättra etc och om det inte går så hjälper jag till litegrann. Men efter olyckan har jag vaktat som en stressad och orolig hök när jag själv inte kunnat klämma mig in för att åka tillsammans med henne. Sen lockade jag Stella att gå till en i storlek mindre där inget farligt kan hända, så att hon själv ska kunna klättra upp samt åka ner utan att jag får hjärtklappning. Där har hon nu i några dagar tränat på att klättra upp i själva rutschkanan och slutligen lyckats. Alltså, hennes min när hon klarade det - obetalbar.

Förkyld mamma

Stellas förkylning var inte alls som jag förutspådde, med mycket gnäll och lite sömn i flera dagar, utan gick snabbt över till bara vanligt hanterbart snor. Skönt. Sen kan man ju tänka att den kommer tillbaka om två veckor igen, men varför ska man tänka på det nu. Istället blev jag också förkyld. Därav dålig uppdatering på bloggen. Har legat däckad med hög feber och tyckt synd om mig själv. Igår var det så illa att jag gav Stella isglass, russin och en kaka till mellanmål eftersom det var nära till hands och jag inte orkade göra nyttigt mellanmål. Tror dock att hon överlever och hoppas att hon inte anklagar mig för att ha varit en dålig förälder om sådär en tjugo år.

Blev katastrofalt mycket mer ynklig när jag såg vad termometern visade.

Höstens första förkylning och allmänt gnäll

Den kom som ett brev på posten, efter 2 veckor på förskolan. Tyvärr kom den också på den minst passande dagen. Jag hade massor att göra idag och tänkte börja dagen med att träna tidigt på morgonen och därmed slippa att lämna på förskolan för en gångs skull. Istället fick jag ha Stella på mig en timme på morgonen vilket gjorde det svårt att sova eftersom hon väger en del nu. Min onda rygg gör nu om möjligt ännu ondare. Sedan fick jag ställa in allt och hänga med en snorig tjej. Gissar att det blir några fler härliga nätter att se framemot. Och några dagar med snor, gråt och svårt att hitta på saker att göra. Suck... Det känns som en dag då jag behöver få klaga och tycka synd om mig själv. Har liksom ingen energi och vet inte hur jag ska skapa energi som räcker längre än till när Stella lagt sig för att sova. Jag skulle vilja gömma mig i en stuga i skogen i några dagar och bara sova, promenera och läsa böcker. Baka en paj kan jag också tänka mig. Nu ska jag lägga mig med min vetekudde på ryggen en stund innan Stella vaknar.

Utropstecken

Titta, traktor! Hink, spade. Pippi! Ovve! Opee (moped). Oj bär! Gugga (gunga), kana (rutschkana). Sten! Kotte! Det finns mycket att se på ute. Nästan allt sägs med utropstecken också.