Den värld du växer upp i

Stella, den värld du växer upp i är hemsk och märklig på så många sätt. För några dagar sedan, du sov antagligen mellan dina föräldrar under ditt favorittäcke med djungeldjur, så drunknade en treårig pojke på flykt från kriget i Syrien. Han flöt i land inte långt från de stränder i Turkiet som jag och din pappa besökte innan du fanns. Den lille pojken, Alan Kurdi, hann aldrig ta sig till trygghet. Istället drunknade han tillsammans med otaliga andra, inklusive sin mamma och storebror. Över 2500 personer har omkommit då de försökt att ta sig över Medelhavet från krig, in till Europa, under denna sommar. Denna sommar. Alan fick aldrig chans att lära sig simma, som du drömmer om och längtar så mycket efter, eller cykla, som du vill men samtidigt är rädd för. Hans bild sprids just nu över stora delar av världen. Några menar att bilden på honom ger kriget ett ansikte, ger oss förståelse för den största flyktingkatastrofen i modern historia som pågår just nu. Det känns så sjukt att det är här vi har hamnat.

Jag vågar knappt tänka på hur Sverige kommer att se ut när du är tonåring, lilla Stella, eller när du är vuxen. Vilken värld kommer du att bo i när jag inte längre finns kvar? Du ställer ibland fantastiska frågor. Häromdagen oroade du dig för huruvida du måste vara kär i någon eller inte. För dig är det såklart självklart att människor får vara kära i vem de vill. Du är fyra år. Och ett halvt. Du säger att du inte vill vara kär i någon, men om du måste så är du kär i mig. Lille Alan som drunknade kommer aldrig att uppleva kärlek mer. Han vet inte att det sprids bilder på hans döda lilla kropp, i syfte att förstå något som länge pågått och rapporterats om ur olika vinklar. Han vet inte att några människor vill sprida kärlek och andra vill sprida statistik, skillnader, begränsningar och villkor.

Alans familj har inte bett om att förmänskliga ett grymt krig, ett av hundratals och tusentals, att göras till ikonbilder. De ville ta sig till trygghet. Få ett drägligt liv, gissar jag. Ge sina barn en framtid. Som människor vill. Så som jag vill ge dig. Ett liv i trygghet. I en värld med färre gränser. Inte fler. Det är tur att du är så liten att du inte vet vad EU är. För det är svårt att förklara. Du frågade mig för ett tag sedan vad det är för skillnad på Sverige och Australien, eller Dublin och Göteborg. Det är platser som finns på kartan i ditt huvud. Jag svarade att Australien ligger långt borta, att de har vinter när vi har sommar och tvärtom. Att där bor alla spännande djur som du tycker om. Att där bor människor precis som här. Det är inte så stora skillnader egentligen. Du frågade mig om din kompis Abbe från förskolan kom från Australien. Kanske var det Afghanistan? Det är inte så stor skillnad sa du. Nej, sa jag, det borde det inte vara. Det borde inte vara så stor skillnad. Det är bara länder och namn. Vissa råkar födas i ett land, med ett namn, och andra i ett annat. Resten är historia. Kanske kommer du inte att läsa historia om du väljer att studera vidare. Men även om du inte fördjupar dig i hur nationalstater växte fram, eller i imperialismens bakgrund, framväxt, och dess fotspår, så kommer du förhoppningsvis att lära dig att de där linjerna vi ritat, en del raka som i Afrika, och en del krokiga som i gränserna mellan vårt land och dess grannländer, att de bara är linjer. Vi behöver färre sådana. Vi har en värld. Ett människoliv är ett människoliv. De är lika mycket värda. Alla. Oavsett om personen råkade födas i Australien eller Afghanistan, i Sverige eller i Syrien. Vi bor i en värld. Vi är inte så bra på att ta hand om den. Men det är den enda världen vi har. En.

Vi i Sverige råkade födas i ett land utan krig. Ett land där du, Stella, kommer att få gå i skolan, kan ha ett eget rum och välja dina egna kläder på morgonen. Ibland väljer du Frost-klänning, ibland randiga pyjamasbyxor. Du gillar att välja ut kläder. Imorgon ska vi tillsammans rensa ut kläder från din garderob. Du längtar, det har du sagt. "Mamma, nu kan någon annan ha mina jeans som är för små. För jag har växt så fort!" Så säger du och pekar ivrigt på väggen där blyertslinjer tornar upp sig, vittnar om hur du växer ur dina kläder undan för undan. De där jeansen kommer någon annan att kunna ha snart. Inte lille Alan, men någon annan.

Jag har ingen rätt att neka människor möjligheten att komma hit, till det land där jag råkade födas, det land som din pappa hamnade i, och där du så småningom föddes. Jag har ingen rätt till det. Och jag vill inte det. Välkommen hit, alla som vill! Jag vill inte neka någon de möjligheter som jag har och kan ge mitt barn. Möjligheten för människor att komma till Sverige har berikat mitt liv på så många sätt. Det största. Det har gett mig dig. Ödet förde din pappa hit från ett annat land i krig. Det vet du ännu ingenting om lilla Stella. Men så var det. Av alla länder så blev det Sverige. Av alla städer så blev det just den där jag råkade bo. Där råkade vi träffas en vinterdag för 7 år sedan. Resten är historia. En annan historia. Eller samma. Din. Vår.

Kommentarer att minnas

Den senaste veckan har Stella kläckt ur sig några härliga, roliga och fina kommentarer.

En ledig dag frågade jag Stella vad hon ville hitta på och hon svarade resolut att hon ville åka rymdraket. Jag försökte vara smart (eller lat) och frågade om vi skulle åka till biblioteket och läsa om rymdraketer. Då svarade Stella att det kunde hon tyvärr inte, eftersom en ekorre nyss åt upp hennes navel, men senare ville hon gärna hitta på något. Givetvis måste ju sådana svåra problem lösas innan biblioteksbesök, det fattar jag såklart.

I lekparken lekte vi Djungelboken. Stella var Mowgli och vi föräldrar var Baloo och Baghera. Stella ropade högt att Möögli måste åka till Mensbyn. Jag och hennes pappa skrattade högt i flera minuter.

När Stella hade köpt godis så gav hon bort den största chokladbiten från sin lilla påse till en tiggare. Jag berömde henne och sa att jag tyckte att det var väldigt fint gjort. Hon tittade på mig och frågade om jag tycker att hon var snäll trots att hon inte gav mannen sina pengar. Gullunge. För övrigt så ville hon handla mat till oss med sin lilla plånbok innehållandes några kronor häromkvällen.

Sommaren 2015

I tisdags började förskolan. Egentligen skulle det blivit i måndags, men det var någon, yours truly, som hade lite väl mycket ångest och bestämde att sommarlovet skulle vara i en dag till. Det är något med att återgå till det vardagliga. Känslan av att ha sitt barn till låns, att ha delat magiska äventyr och härliga sovmorgnar (nåja, vi vet väl alla att det inte är så hela tiden men samtidigt är det ju just dessa guldglittrande händelser en minns, de liksom tornar upp på rad fast en febrilt letar i minnet efter bråk, gnäll, tjat, regniga dagar med inget att göra) och plötsligt är det över. Hur jag trodde att jag längtade efter vardag och rutiner men när det börjar så känns det som att rycka av ett plåster, ett snabbt och smärtfullt brännande innan det glöms av och vardagslunken fortgår.

Sommaren 2015 var sommaren som aldrig blev och plötsligt varit. Den inleddes med en härlig midsommar på en magisk ö. Sol, värme och känslan av att se fram emot 6 veckor av samma sak. Sedan fick Stellas pappa ta semester en vecka tidigare för att jag inte orkade vara hemma själv med barnen. Note to self; det går inte att avbryta sjukskrivningar för att ta sommarlov. Efter det åkte vi till Göteborg. Sol och tryckande värme. Tid att träffa min älskade syster, tillika Stellas fantastiska moster. God mat, lek och mys i Slottskogen, häng i skärgården, en hel dag på Liseberg till vissas stora glädje och andras fasa, tid att ta ett glas vin, tid att strosa på rea på favvoshoppingstället. Men bäst av allt, att bara vara med familjen, slåss om klibbiga lakan i hotellrummet, långa frukostar och tid att lyssna på tolvåringens spelhistorier, känslan av att komma nära så som bara sker när ett rum delas under en vecka, skratt, så mycket skratt och bara lite käbbel. Upptäckten av hur underbar och stor Stellas bror har blivit, hur han lärt sig att ta hänsyn, hjälper till, har massor med tålamod. När vi kom hem var jag slut och ändlöst trött igen. Men glad. Sedan lunkade det på. Stella har tränat på att cykla. Lekt, badat i pool, spelat fotboll, hälsat på kompisar, bjudit hem kompisar, ibland försökt gömma sig från kompisar som hon inte vill leka med men inte lärt sig säga nej till. Vi har haft barnvakt. Njutit av middag på stan, gått på fest. Jag har varit ensam, rest iväg i några dagar till den där magiska ön och haft tid att bara vara. Försöka vila, sova, få ordning på ryggen.

Skrållan och Båtsman, Stella och Bure.

Peppad på ett glas vitt.

Peppad på flygplan.

Ett barn och en docka.

Sommaren då jag ritade träd.

Och nu börjar hösten 2015. Ett helt nytt blad. Kvällar som börjar bli mörka. Massor av planer, förhoppningar och några rädslor. 

att kännas för att känna

säg ditt namn med eftertryck

aktualisera dig själv

mittpunkten är dina dunkande tinningar

tungspetsen mot tändernas insida

fötterna som alltid burit dig

avskavt korall-lack mot en tröskel

höftens båge vid byrån

jeansens uppvik vid ankeln

armarnas pendling

den vaga linje som håller dig upprätt och svank

den du blev

den du är

nu

stanna där vid spegeln

och andas ditt namns vokaler

möt din egen blick

låt dig hända

Aktiviteter och vila

Vips så har halva sommaren gått. Svisch! Den här sommaren kommer vi inte att minnas som lika varm som förra, men ändå har vi hunnit njuta av sol, bad, regn, myggbett, sovmorgon, sena kvällar, skratt, gråt, god mat, tid att busa och många kvällar framför serier, filmer eller spännande deckare.
Innan 12-åringen åkte till sin mamma hann vi med en vecka i Göteborg.

Exploring the woods

Kaninresan på Liseberg - en karusell i Stellas smak.

Ett glas vin och ostörd konversation!

I Göteborg hann vi hänga massor i Slottskogen, åka ut till skärgården, trängas på Liseberg i 29 graders värme (vissa exalterade, andra kallsvettiga), äta god mat, promenera mycket och hänga med Stellas moster. Sedan åkte vi hem och njöt av vara hemma i några dagar.

Jag har förstått att det tar ganska lång tid för mig att gå ner i varv. Att jag behöver flera dagars "tråkvila" efter att ha varit bortrest med massor av aktiviteter hela dagarna. Sådana där dagar hemma, då inget särskilt egentligen händer - den egentliga semestervilan. Jag brukar ha svårt för det, blir lätt rastlös och känner mig ostimulerad, men egentligen skulle jag behöva låsa in mig i en stuga i skogen och ha det så i några dagar för att återhämta mig. Tänker att det är så med barn också. Att efter en resa fylld med stimulans behövs några tråkiga dagar, att fylla med sina egna lekar istället för att serveras aktiviteter av vuxna hela tiden. Lära sig ha tråkigt och lära sig aktivera sig själv.

Arga konstverk

"Jag är arg. Det blev en skalbagge!"

Dags för nytt självporträtt på dörren.

Vi målar mycket, jag och Stella. Stora penslar av olika slag, tjocka lager akrylfärg eller akvarell och ibland kolteckningar. Igår blev Stella arg över att hon inte fick mer färg och då bad jag henne måla hur det känns att vara arg. Hon tittade ilsket på mig, drämde i ett tjockt lager akryl på pappret och skrek, varpå jag hejade på henne och snart utbyttes ilskan mot skratt. Under en stund varvade vi skrik och skratt medan nya konstverk skapades. Sedan upptäckte jag att fönstret bakom oss hade varit öppet hela tiden och en granne fixade i sin trädgård. Han funderade månne över vad vi gjorde, men det bjuder vi på.

Resor - fysiska och psykiska

Jag åkte på en veckas semester. Bort från regn, familj, krav och vardag. Till sol och vila. Med tre fina, kloka personer. Med tid att bara vara, läsa, rita, tänka, prata, bada, promenera, äta och dricka gott. Bland annat. Det var härligt. Men mycket märkligt att sova helt ensam utan att väckas av barnets fötter eller ljud. Precis när jag vant mig, slutat ha bettskena och börjat drömma och sträcka ut mig i sängen så var det dags att åka hem. Till barn med 40 graders feber, en varm klibbig kropp klistrad mot min, ynkligt gnällandes i några nätter. Precis som det ska vara. Men det fick mig att fundera på ett nytt liv med egen säng, bara för vuxna, utan en liten kickboxare som tjattrar och slåss halva natten. Hm...

Ibland är det så bra att resa bort och komma hem. Som att resan sker mentalt också. Det finns tid att tänka, att se mönster, att analysera och reflektera. Och tid att sakna eller längta. För mig är det väldigt skönt att bara vara Sara utan någon epitet, som mamma, i några dagar. Jag har insett hur mycket jag behöver det och att det antagligen gör mig till en bättre mamma. Men detta var första gången jag var borta från Stella så länge. En hel vecka. Jag hann fälla en och annan tår när jag hörde hennes röst så långt borta.

Stella och hennes pappa har såklart haft det toppen när jag var borta. Det är så fint att se dem tillsammans, utan mig. Det låter knäppt, men finns inget bättre sätt att förklara det på. Vetskapen om att hon har ett litet nätverk av viktiga personer - en liten by, att se hur andra sidor i hennes personlighet förstärks. Jag fick en uppskattning över hur mycket fyraåringar växer på en vecka "minst såhär mycket mamma!" (cirka en decimeter, stolt uppskattning gjord med liten hand). Min älskade basilikaplanta växte och frodades, och det mesta var precis som vanligt. Men jag hade lite mer energi, lite bättre laddade batterier.

En helg när det fortfarande var vårvinter

Solen pusslar blöta fläckar som slingrar sig över det bruna gräset. En liten snöhög vilar stillsamt och envist mot det skuggiga hörnet av tomten. Söndag. Morgon. En dag att vila. Även för snö. Och katter. En ensam hona smyger längs skuggsidan. Tar ett graciöst hopp över ett cykelställ och fortsätter uppåt. Några skator skräms bort från den övergivna soppåsen intill och skyndar flaxande till den kala björken intill huskanten. Det blåser. En remsa från soppåsen fladdrar till då och då. Foliebiten innanför glimtar till och väntar på sin chans att ta sig ut. Till skator och katter. Mot köksfönstret, på den skraltiga utemöbeln som sett sina bästa år men strävsamt vecklats ut för ännu en säsong, står en kaffekopp med en kall sked kaffe kvar i. Bredvid ligger en blekt plasttallrik och en ärtig plastsked nedtryckt i en fuktig sandhög. Eller kladdkaka var det visst igår. Någon serverade omsorgsfullt både kladdkaka med vispgrädde och kaffe med mjölk i helgens solsken. Någon lutade varsamt sitt huvud mot det där köksfönstret och klunkade långsamt i sig kaffet. Log och hälsade på soltörstande grannar. Reste sig då och då för att kolla så den lilla servitrisen inte gett sig för långt bort. En kratta vilar mot en smutsgul trävägg. Några löv klamrar sig kvar mellan och under krattan. Snart kommer dörren att öppnas. Krattan kanske faller. Löven kanske skakas loss därifrån och tar sig en bit bort över den gräsmatta som väntar på liv och grönska. Den lilla servitrisen kommer att springa fram till sandlådan och inleda skapandet av en lerig brunch. Någon kommer ännu en gång att luta sitt huvud mot fönstret. Vända sitt bleka våransikte snett upp mot solens värme. Dricka sitt kaffe än mer saktmodigt än dagen innan. För söndagsmorgnar är alltid söndagsmorgnar. Skörare än lördagar. Med vetskap om den nya veckan som snart inleds. På gott och ont.

Kärlek och öar

Vi packade in täcken, kuddar, lakan, kläder och lite smått och gott. Sedan åkte vi till en ö för övernattning med massa trevliga vuxna och barn. Stella fick leka med nya leksaker och nya kompisar. Vi fick lära oss Eurovision song contest och gissa poäng. Äta gott. Prata. Umgås. Sedan packade vi bilen igen och åkte på kalas, eftersom både Stellas mormor och morbror fyller år. När vi kom hem, för någon timme sedan, var Stella redo att flytta genast. Tillbaka till ön. I en värld av ständig helg eller semester. Fri tillgång till umgänge, leksaker såväl som godsaker. Söndagsångest á la fyraåring...

Imorse reflekterade Stella över kärlek. Hon frågade vad kärlek är och jag försökte svara klokare och mer anpassat än att bara säga ett abstrakt substantiv. Hon begrundade mitt utlägg en stund och sa sedan eftertänksamt att hon känner kärlek. På väg hem efter helgäventyren förklarade hon vidare att vi alltid kommer att vara kära i varandra, att våran kärlek inte kan flytta bort.

Att vara liten och stor

Att vara liten igen, helst en bebis med nappflaska, napp och inga bekymmer i världen. Det kan vara himla åtråvärt när fyraåringars alla bekymmer och bryderier gör sig påminda. Då gäller det att hitta det närmsta som liknar en napp, stoppa i munnen, regrediera snabbt som attan, gärna krypa och prata babyspråk. Detta går att upprepa intensivt under några dagar samtidigt som tiden ägnas åt att lära sig cykla utan stödhjul samt andra himlastormande uppgifter som tar musten ur vilket storbarn som helst.