Femåringar is tha shit!

5 år har hon blivit, gullungen. Som hon har längtat efter att bli "storbarn". Äntligen. Det är så mycket spännande som händer för en femåring. Det började med att Stella har fått arbeta i köket på förskolan hela förra veckan. Det får nämligen femåringar göra. Hon har lagat mat, hackat och sköljt, fixat och donat. Upplyst oss hemma om vikten av att äta spenat, om hur den godaste soppan görs och annat viktigt. Så nu blir det bråk hemma om inte Stella får "stå vid spisen". Nedgraderingar av typen att hjälpa till med att göra sallader mottages med fnysningar och nekanden. Femåringar är alldeles för bra för att dela gurka, och hör sen!

Mycket handlar om döden fortfarande. Det är ju något alldeles hisnande och väldigt abstrakt att hantera och bearbeta. I den flesta rollekar med barbiedockor så är det någon som har döda föräldrar eller så är det någon som blir sjuk och dör. Då blir det en begravning och vad händer egentligen på en sådan? Stella har en plats hon brukar gå till, i en vacker skogsgänta vid min familjs stuga, där vår hund Eddie ligger begravd. Det är något hon ofta pratar om och funderar över. Jag märker att det kräver lite mer eftertänksamhet att vara förälder ju större barnet blir. Hennes oroliga frågor om huruvida jag kommer att bli gammal och dö ifrån henne eller om hon själv kommer att dö kan inte bemötas på samma sätt, hon kräver djupare resonemang och har så många funderingar och tankar. Lilla plutt. Jag har naturligtvis lovat dyrt och heligt att jag alltid ska ta hand om henne, så länge jag kan.

Om några veckor så börjar Stellas första träning. Vi har lovat att hon skulle få börja med någon aktivitet när hon fyllt 5 år eftersom vi nu känner att hon orkar och behöver lite stimulans på lagom nivå. Så snart börjar varje lördag under våren med träning för Stella i form av dans och rörelse. Hon är väldigt glad och stolt över detta. Till veckan ska vi shoppa lite träningskläder har jag lovat. "Titta mamma, där är vårat träningsställe! Där tränar både du och jag!"; säger hon och pekar ivrigt när vi går förbi lokalen.

Under helgen var jag i Stockholm för att mysa med två kära vänner i några dagar. Då passade jag på att göra en tatuering, en stjärna på min vänstra handled. På något, kanske märkligt, sätt påminner det mig om när Stella föddes. Först lite smärta, sen adrenalin och slutligen en stjärna i livet för alltid. Världens finaste lilla Stella.

Vinterns första skidtur tog 45 minuter.

Vinterns första tatuering gick snabbare.

Vinterns sötaste Frost-Sven hinns knappt fotas!

Att mäta

Detta med ålder och längd är väldigt viktigt nu. Vem är äldst? Vem är yngst? Vem är längst? Vem kommer att bli längst? Otaliga frågor om huruvida Stella är längre eller eventuellt att kommer att bli längre än olika kompisar diskuteras oförtrutet dagarna i ända. Och hur många dagar äldre är hon än hen eller hen? Och hur gammal är hon när hen är så gammal? Det finns mycket att räkna ut och hålla reda på. Om Stella fick välja så skulle hon mäta sig varannan dag ungefär för att se om något har hänt. Hon har förstått att nästa sommar så kommer hon att vara längre än någonsin, vilken svindlande och magisk tanke!

Spöken, ormar, algebra och snö

Spöken och ormar är himla fascinerande. Helst vill Stella ha en alldeles egen orm här hemma. Jag är ganska rädd för ormar, vilket hon också är, men numera är hon så imponerad av sin egen modighet att hon sturskt hävdar att hon skulle ta hand om eventuella ormhusdjur så att jag inte behöver.

Det finns ett barnprogram om ett spöke som heter Lazlo som Stella tycker mycket om. Men på kvällen är de där spökena ändå lite läskiga, särskilt i mörka skrymslen och vrår. Därför kom jag på en ramsa som vi läser ibland när Stella inte vill sova själv i sitt rum ifall något spöke skulle dyka upp. Då säger vi såhär: "Abrakadabra simsalabim,s:et är ritat, spöket försvinn!" Samtidigt ritar vi ett stort s med handen. Det tyckte Stella var jättesmart och rolig och jag kände mig väldigt uppfinningsrik under några kvällar. Sedan frågade min dotter varför spöken är rädda för s, varpå jag fick försöka komma på ett svar som inte skulle skrämma upp henne ännu mer - inte helt enkelt. (Funderade först över att dra en vampyrer och vitlöksliknande referens men ändrade mig snabbt eftersom det hade lett till otaliga frågor.) Sedan funderade hon över huruvida spöken verkligen kan läsa s och andra bokstäver eller inte eftersom de kanske inte har gått i skolan eller haft föräldrar som kunde läsa, eller så har de glömt för de kan ju faktiskt vara flera hundra år. Svettigt värre ibland. Och ändå har hon inte börjat ställa frågor om rymden eller algebra ännu...

Förra helgen snöade det på riktigt. Vi gav oss ut efter frukosten, lika ivriga båda två, för att hinna med en massa roliga snölekar innan den smälte bort. Denna helg är den borta så det var smart gjort.

Fredagsrutinen

Nu är det barbie och smådockor som gäller mest hela tiden. Barbiefamiljen växer och växer. De har en lägenhet med våningssäng bland annat, lekpark och ett fängelse. I fängelset hamnar de som slagits, tjuvat eller gjort dumma saker. Det är viktigt med rätt och fel och vad en får samt inte får göra. Stella är väldigt auktoritär och bestämd och läxar upp alla regelbundet. Härligt att hon tränar på detta i lek eftersom det är något hon kämpar med i verkligheten - att säga ifrån och stå på sig själv.

Idag är det fredag och vi följer våra vanliga rutiner som pågått i snart ett år. Jag hämtar Stella tidigt. Vi åker in till stan och går till hennes favoritcafé där vi i princip undantagslöst fikar muffins, kaffe och vatten. Sedan går vi och köper godis och ibland vin (mitt helgmys). Ofta stannar vi till utanför en affär där Stella skänker en slant till en man som sitter och ber om pengar. Ibland går vi vidare på eventuella ärenden och ibland går vi direkt till Stellas pappas jobb. Sedan åker vi allihopa hem tillsammans med kort stopp för att handla middag. Sedan lagar vi mat, äter - de som väntar på godis brukar vara himla snabba och de som dricker ett glas vin desto långsammare, och sedan börjar kvällens soffhäng. I några timmar myser vi, ser film, läser eller spelar med utgångspunkt från vår stora soffa. Jag älskar rutinerna, älskar våra fredagar.

Att minnas

Nu är du i en ålder som du kommer att minnas. De två första åren av ditt liv kommer bara att vara andras bilder och historier för dig, hur du återges är upp till oss runt omkring. Men nu, när du är fyra och ett halvt år, så skapar du dina egna minnen. Omvälvande, när jag tänker på det. Att jag inte kan styra vad du minns. Du växer ju upp i en tid som på vissa sätt är helt olik den som jag växte upp i. Min barndom är stöpt i Kodak moments - ganska likartade uppradningar framför en kamera vid olika högtider. Några filmer, en del till och med i svart vitt eller upp och ner. De lite mer spontana foton som finns, som inte är från semestrar, kalas, eller jul har i mitt trettiofemåriga huvud förvandlats till minnen. På dig Stella, finns tusentals bilder fångade i vardagliga stunder, ofta flera tagna i tät följd där ditt minspel kan följas. Vi har ibland fotat och filmat sådant som vi tycker är roligt att minnas, ditt första luciatåg, när du lärde dig åka skidor, en dans runt midsommarstången. Men du kanske inte kommer att komma ihåg just dessa saker, de kanske istället förvandlas till minnen i ditt vuxna huvud en dag. Dina minnen kanske blir helt andra. Hur myrorna samlade barr en höstdag i skogen. Hur jag eller din pappa grälade på dig när du inte ville sova sent en vanlig kväll. Vad vet jag. Tänk att jag en dag kan få höra dig berätta om något som jag kanske inte minns själv.

Jag tror att alla de foton, filmer eller de ibland till synes meningslösa anekdoter som jag skriver här, kommer att kunna hjälpa oss att minnas. Som nycklar till det förgångna. På samma sätt som en särskild doft när du skyndar genom en affär kan kasta dig tillbaka till din morfars gamla hus. För även om minnet ibland sviker så finns det otaliga historier gömda långt inne som plötsligt väcks till liv igen. Jag vill ha en stor nyckelknippa att ge dig så att du kan öppna dörrarna till myrjakter i skogen, den sunkiga färgen på vår gamla soffa eller de små skumgummibitarna du i smyg klippte loss från din madrass och gömde. Sedan får du välja vad du vill behålla och inte.

Den värld du växer upp i

Stella, den värld du växer upp i är hemsk och märklig på så många sätt. För några dagar sedan, du sov antagligen mellan dina föräldrar under ditt favorittäcke med djungeldjur, så drunknade en treårig pojke på flykt från kriget i Syrien. Han flöt i land inte långt från de stränder i Turkiet som jag och din pappa besökte innan du fanns. Den lille pojken, Alan Kurdi, hann aldrig ta sig till trygghet. Istället drunknade han tillsammans med otaliga andra, inklusive sin mamma och storebror. Över 2500 personer har omkommit då de försökt att ta sig över Medelhavet från krig, in till Europa, under denna sommar. Denna sommar. Alan fick aldrig chans att lära sig simma, som du drömmer om och längtar så mycket efter, eller cykla, som du vill men samtidigt är rädd för. Hans bild sprids just nu över stora delar av världen. Några menar att bilden på honom ger kriget ett ansikte, ger oss förståelse för den största flyktingkatastrofen i modern historia som pågår just nu. Det känns så sjukt att det är här vi har hamnat.

Jag vågar knappt tänka på hur Sverige kommer att se ut när du är tonåring, lilla Stella, eller när du är vuxen. Vilken värld kommer du att bo i när jag inte längre finns kvar? Du ställer ibland fantastiska frågor. Häromdagen oroade du dig för huruvida du måste vara kär i någon eller inte. För dig är det såklart självklart att människor får vara kära i vem de vill. Du är fyra år. Och ett halvt. Du säger att du inte vill vara kär i någon, men om du måste så är du kär i mig. Lille Alan som drunknade kommer aldrig att uppleva kärlek mer. Han vet inte att det sprids bilder på hans döda lilla kropp, i syfte att förstå något som länge pågått och rapporterats om ur olika vinklar. Han vet inte att några människor vill sprida kärlek och andra vill sprida statistik, skillnader, begränsningar och villkor.

Alans familj har inte bett om att förmänskliga ett grymt krig, ett av hundratals och tusentals, att göras till ikonbilder. De ville ta sig till trygghet. Få ett drägligt liv, gissar jag. Ge sina barn en framtid. Som människor vill. Så som jag vill ge dig. Ett liv i trygghet. I en värld med färre gränser. Inte fler. Det är tur att du är så liten att du inte vet vad EU är. För det är svårt att förklara. Du frågade mig för ett tag sedan vad det är för skillnad på Sverige och Australien, eller Dublin och Göteborg. Det är platser som finns på kartan i ditt huvud. Jag svarade att Australien ligger långt borta, att de har vinter när vi har sommar och tvärtom. Att där bor alla spännande djur som du tycker om. Att där bor människor precis som här. Det är inte så stora skillnader egentligen. Du frågade mig om din kompis Abbe från förskolan kom från Australien. Kanske var det Afghanistan? Det är inte så stor skillnad sa du. Nej, sa jag, det borde det inte vara. Det borde inte vara så stor skillnad. Det är bara länder och namn. Vissa råkar födas i ett land, med ett namn, och andra i ett annat. Resten är historia. Kanske kommer du inte att läsa historia om du väljer att studera vidare. Men även om du inte fördjupar dig i hur nationalstater växte fram, eller i imperialismens bakgrund, framväxt, och dess fotspår, så kommer du förhoppningsvis att lära dig att de där linjerna vi ritat, en del raka som i Afrika, och en del krokiga som i gränserna mellan vårt land och dess grannländer, att de bara är linjer. Vi behöver färre sådana. Vi har en värld. Ett människoliv är ett människoliv. De är lika mycket värda. Alla. Oavsett om personen råkade födas i Australien eller Afghanistan, i Sverige eller i Syrien. Vi bor i en värld. Vi är inte så bra på att ta hand om den. Men det är den enda världen vi har. En.

Vi i Sverige råkade födas i ett land utan krig. Ett land där du, Stella, kommer att få gå i skolan, kan ha ett eget rum och välja dina egna kläder på morgonen. Ibland väljer du Frost-klänning, ibland randiga pyjamasbyxor. Du gillar att välja ut kläder. Imorgon ska vi tillsammans rensa ut kläder från din garderob. Du längtar, det har du sagt. "Mamma, nu kan någon annan ha mina jeans som är för små. För jag har växt så fort!" Så säger du och pekar ivrigt på väggen där blyertslinjer tornar upp sig, vittnar om hur du växer ur dina kläder undan för undan. De där jeansen kommer någon annan att kunna ha snart. Inte lille Alan, men någon annan.

Jag har ingen rätt att neka människor möjligheten att komma hit, till det land där jag råkade födas, det land som din pappa hamnade i, och där du så småningom föddes. Jag har ingen rätt till det. Och jag vill inte det. Välkommen hit, alla som vill! Jag vill inte neka någon de möjligheter som jag har och kan ge mitt barn. Möjligheten för människor att komma till Sverige har berikat mitt liv på så många sätt. Det största. Det har gett mig dig. Ödet förde din pappa hit från ett annat land i krig. Det vet du ännu ingenting om lilla Stella. Men så var det. Av alla länder så blev det Sverige. Av alla städer så blev det just den där jag råkade bo. Där råkade vi träffas en vinterdag för 7 år sedan. Resten är historia. En annan historia. Eller samma. Din. Vår.

Kommentarer att minnas

Den senaste veckan har Stella kläckt ur sig några härliga, roliga och fina kommentarer.

En ledig dag frågade jag Stella vad hon ville hitta på och hon svarade resolut att hon ville åka rymdraket. Jag försökte vara smart (eller lat) och frågade om vi skulle åka till biblioteket och läsa om rymdraketer. Då svarade Stella att det kunde hon tyvärr inte, eftersom en ekorre nyss åt upp hennes navel, men senare ville hon gärna hitta på något. Givetvis måste ju sådana svåra problem lösas innan biblioteksbesök, det fattar jag såklart.

I lekparken lekte vi Djungelboken. Stella var Mowgli och vi föräldrar var Baloo och Baghera. Stella ropade högt att Möögli måste åka till Mensbyn. Jag och hennes pappa skrattade högt i flera minuter.

När Stella hade köpt godis så gav hon bort den största chokladbiten från sin lilla påse till en tiggare. Jag berömde henne och sa att jag tyckte att det var väldigt fint gjort. Hon tittade på mig och frågade om jag tycker att hon var snäll trots att hon inte gav mannen sina pengar. Gullunge. För övrigt så ville hon handla mat till oss med sin lilla plånbok innehållandes några kronor häromkvällen.

Sommaren 2015

I tisdags började förskolan. Egentligen skulle det blivit i måndags, men det var någon, yours truly, som hade lite väl mycket ångest och bestämde att sommarlovet skulle vara i en dag till. Det är något med att återgå till det vardagliga. Känslan av att ha sitt barn till låns, att ha delat magiska äventyr och härliga sovmorgnar (nåja, vi vet väl alla att det inte är så hela tiden men samtidigt är det ju just dessa guldglittrande händelser en minns, de liksom tornar upp på rad fast en febrilt letar i minnet efter bråk, gnäll, tjat, regniga dagar med inget att göra) och plötsligt är det över. Hur jag trodde att jag längtade efter vardag och rutiner men när det börjar så känns det som att rycka av ett plåster, ett snabbt och smärtfullt brännande innan det glöms av och vardagslunken fortgår.

Sommaren 2015 var sommaren som aldrig blev och plötsligt varit. Den inleddes med en härlig midsommar på en magisk ö. Sol, värme och känslan av att se fram emot 6 veckor av samma sak. Sedan fick Stellas pappa ta semester en vecka tidigare för att jag inte orkade vara hemma själv med barnen. Note to self; det går inte att avbryta sjukskrivningar för att ta sommarlov. Efter det åkte vi till Göteborg. Sol och tryckande värme. Tid att träffa min älskade syster, tillika Stellas fantastiska moster. God mat, lek och mys i Slottskogen, häng i skärgården, en hel dag på Liseberg till vissas stora glädje och andras fasa, tid att ta ett glas vin, tid att strosa på rea på favvoshoppingstället. Men bäst av allt, att bara vara med familjen, slåss om klibbiga lakan i hotellrummet, långa frukostar och tid att lyssna på tolvåringens spelhistorier, känslan av att komma nära så som bara sker när ett rum delas under en vecka, skratt, så mycket skratt och bara lite käbbel. Upptäckten av hur underbar och stor Stellas bror har blivit, hur han lärt sig att ta hänsyn, hjälper till, har massor med tålamod. När vi kom hem var jag slut och ändlöst trött igen. Men glad. Sedan lunkade det på. Stella har tränat på att cykla. Lekt, badat i pool, spelat fotboll, hälsat på kompisar, bjudit hem kompisar, ibland försökt gömma sig från kompisar som hon inte vill leka med men inte lärt sig säga nej till. Vi har haft barnvakt. Njutit av middag på stan, gått på fest. Jag har varit ensam, rest iväg i några dagar till den där magiska ön och haft tid att bara vara. Försöka vila, sova, få ordning på ryggen.

Skrållan och Båtsman, Stella och Bure.

Peppad på ett glas vitt.

Peppad på flygplan.

Ett barn och en docka.

Sommaren då jag ritade träd.

Och nu börjar hösten 2015. Ett helt nytt blad. Kvällar som börjar bli mörka. Massor av planer, förhoppningar och några rädslor. 

att kännas för att känna

säg ditt namn med eftertryck

aktualisera dig själv

mittpunkten är dina dunkande tinningar

tungspetsen mot tändernas insida

fötterna som alltid burit dig

avskavt korall-lack mot en tröskel

höftens båge vid byrån

jeansens uppvik vid ankeln

armarnas pendling

den vaga linje som håller dig upprätt och svank

den du blev

den du är

nu

stanna där vid spegeln

och andas ditt namns vokaler

möt din egen blick

låt dig hända

Aktiviteter och vila

Vips så har halva sommaren gått. Svisch! Den här sommaren kommer vi inte att minnas som lika varm som förra, men ändå har vi hunnit njuta av sol, bad, regn, myggbett, sovmorgon, sena kvällar, skratt, gråt, god mat, tid att busa och många kvällar framför serier, filmer eller spännande deckare.
Innan 12-åringen åkte till sin mamma hann vi med en vecka i Göteborg.

Exploring the woods

Kaninresan på Liseberg - en karusell i Stellas smak.

Ett glas vin och ostörd konversation!

I Göteborg hann vi hänga massor i Slottskogen, åka ut till skärgården, trängas på Liseberg i 29 graders värme (vissa exalterade, andra kallsvettiga), äta god mat, promenera mycket och hänga med Stellas moster. Sedan åkte vi hem och njöt av vara hemma i några dagar.

Jag har förstått att det tar ganska lång tid för mig att gå ner i varv. Att jag behöver flera dagars "tråkvila" efter att ha varit bortrest med massor av aktiviteter hela dagarna. Sådana där dagar hemma, då inget särskilt egentligen händer - den egentliga semestervilan. Jag brukar ha svårt för det, blir lätt rastlös och känner mig ostimulerad, men egentligen skulle jag behöva låsa in mig i en stuga i skogen och ha det så i några dagar för att återhämta mig. Tänker att det är så med barn också. Att efter en resa fylld med stimulans behövs några tråkiga dagar, att fylla med sina egna lekar istället för att serveras aktiviteter av vuxna hela tiden. Lära sig ha tråkigt och lära sig aktivera sig själv.