Stort barn

Stella är numera stor, tycker hon själv. Hon kan göra det mesta själv - nästan allting faktiskt. Och får hon inte försöka göra något själv så blir hon tokarg. Småbarnstjafs vill hon inte veta av. Åka vagn? Bah! Kan väl gå själv! Ska någon annan borsta mina tänder? Kommer aldrig på fråga! Ursäkta, en haklapp säger du? Eh, knappast! Har du själv haklapp? Nej, tror inte det va! Den här logiken leder naturligtvis till visst kladd under måltider. Inte minst eftersom Stella såklart vill äta med gaffel, som vi andra gör. Men, vad gör man inte för att få i sin lilla älskling mat. Såhär såg det ut under middagen igår. (Efter maten brukar Stella lämpligen ta ett bad. det kan hända att båda hennes föräldrar också behöver det.)

 Som kuriosa kan tilläggas att Stella efter gårdagens bad naken sprang in i vardagsrummet och gjorde nummer 2 på parketten. Bifogar dock ingen bild på det.

Att resa

Det är så skönt att veta att det går riktigt smidigt att resa med barn. Eftersom Stella inte är stilla särskilt många sekunder under sin vakna tid var jag lite bekymrad över hur det skulle gå att flyga flera timmar med henne i famnen. Jag tröstade mig med att tänka att vi antagligen skulle få promenera fram och tillbaka i mittgången för att roa oss, men det behövdes aldrig under de fyra flygresor vi nu genomfört. En enda gång blev det jobbigt och Stella skrek, men som tur var hände det ungefär 20 minuter före landning under hemresan (då stackaren var både trött och väldigt hungrig och ont i öronen dessutom), vilket var helt överkomligt för mig och antagligen tillräckligt för mina medpassagerare.

Tänk att barn är så fantastiskt bra på att anpassa sig. Vilken kick för ens självförtroende som förälder det är att veta att ens barn är så trygg i sig själv att hon eller han klarar av att vistas på främmande ställen och med främmande människor i flera dagar. När Stella vaknade första morgonen i Dublin så tittade hon sig omkring nyfiket och trippade sedan iväg på sina små ben hemma hos min syster redo för nya äventyr utan en tanke på att hon inte hade nån aning om var hon befann sig. Det spelar nog ingen roll när hela världen är så spännande och nya saker upptäcks varje dag. Härligt!

Mba!

Idag slog söndagsångesten till. Tråkigt väder och tillbaka i verkligheten med massor av jobb, planering, utvecklingssamtal och längre dagar på förskolan för Stella. För att bota deppet ägnade vi oss åt bollhav, fotbollar, basketbollar, innebandybollar, studsbollar och ungefär alla typer av bollar man kan tänka sig i några timmar. Stella verkade väldigt nöjd och därmed vi också.

Det är inte lätt att få bättre bilder än såhär på Stella...

15 månader

Vid 15 månaders ålder går, springer eller klättrar Stella överallt. Ingenting är omöjligt att klättra upp på, inte ens vardagsrumsbordet. Mamma, pappa, nej, lampa, klocka, kaka, vovve, apa, öra och mba (boll) är de ord som oftast hörs. Det är fantastiskt att Stella förstår det mesta man säger och ibland gäller det att vakta vad man säger också. Pyjamas och välling eller sova är inte populärt att prata om.

Favoritmaten är fisk, gurka, korv, olika frukter och russin eller pålägg. Favoritsysselsättningen är helt klart att vara ute. Inne går det bra att leka med bollar, bilar, klättra i soffan eller sängen och dansa samt lyssna på musik. Läsa böcker och kamma håret eller borsta tänderna är också roligt medan bada badkar är fantastiskt kul.

Home sweet home

Nu är vi hemma igen och även om Stellas pappa var saknad och efterlängtad så tror jag att vi båda hade kunnat stanna längre. Stella trivdes som fisken i vattnet i Dublin. Mycket att se, vår och vackra blommor överallt, trevliga människor och massor av nya omgivningar att upptäcka varje dag. Dessutom flera dagars häng med min underbara syster, tillika Stellas supermoster. Tyvärr så kommer inte Stella att minnas sin första utlandsresa men jag hoppas verkligen att hon kommer att gilla att se på foton och höra små historier om påsklovet i Dublin. Nu gäller det bara för mig att dokumentera resan och allt kul som hände så att jag kan berätta om det för lilltjejen om några år. Historier om toalettborstar och nummer två får stanna inom familjen. Dublin är förövrigt en av mina favoritstäder och jag förstår verkligen att min syster valt att bosätta sig där.

A walk.

Adventures in Bray. Both fish and friends.

Tired? Just a bit.

A room with a view. Både stugor och höghus i härlig blandning.

I parken

Gungorna i Dublin är extra sköna.

Stella och hennes moster tittar på blommor.

Dublin

Stella trivs verkligen i Dublin. Vi har varit på några lite mer avancerade utflykter som Dublin zoo, men det som har varit höjdpunkterna för Stella är att få springa runt i en vanlig park och att gunga. Hon var mer exalterad över en kråka än giraffer och noshörningar. Ibland känns livet så enkelt när man får ett miljöombyte. Jag önskar att vi kunde stanna längre...

Påskägg och syskon

Åh... Jag blir så glad och varm i hela kroppen när nioåringen lägger nästan hela sin veckopeng på att köpa kakor till sin syster och fylla ett stort påskägg med dessa. Kaka är ju fasligt gott tycker Stella.

Syskon alltså, vilken fantastisk sak det är. Att se dem skratta tillsammans är det absolut bästa som finns. Att se Stellas ögon lysa upp när brorsan kommer är oslagbart. Och med detta i åtanke räknar jag ner tiden tills imorgon då jag får träffa min alldeles fantastiska och underbara syster!

Resfeber

Nu börjar vi ladda inför Dublin. Bara några dagar kvar! Det funkar säkert smidigt att flyga med barn om man har dem i resväskan...

Hårtofs

Vårt barn har en förkärlek för att kladda mat, lera, sand, -egentligen vad som helst, i håret. Riktigt smeta in det. Därför har jag länge försökt att göra olika håruppsättningar. Hårklämmor, tofsar, till och med hårnålar, men ingenting får vara kvar. Inom ungefär fem sekunder har allting slitits bort och kvar är bara en kladdig rufsig trollunge. Men idag! Jag har lyckats knyta egna hårband i lagom storlek och medan jag mutade det ovetande barnet med några russin kunde jag kvickt samla ihop en tofs som noga kunde fästas hårt. Lite snett men alldeles nytvättat och rent. Det höll i nästan tjugo minuter. Tills hon kom på att det gick att dra mössan fram och tillbaka över huvudet för att få den tjusiga håruppsättningen att lossna.