Gamla minnen fortsätter

Förra sommaren hade vi ju en liten plutt på dryga halvåret som mest låg ner eller kröp omkring. På förmiddagarna brukade jag placera henne i en babysitter på balkongen och läsa medan hon tuggade på någon leksak eller slumrade i skuggan. Jag brukade titta ut över lekparken och längta efter att kunna leka med mitt barn, att kunna vara mer aktiva, röra sig, prata, gunga, busa, gräva i sandlådan. Då kändes det långt borta. Nu är vi där. Nästan varje morgon går vi till just den lekparken och har kul i någon timme och jag njuter av varje sekund. Det gör nog Stella med.

Förra sommaren, 6 månader.

Vår stjärna och gamla minnen

När jag var liten, typ 12 år, så hade jag en favoritbok som jag läste flera gånger. Den handlar om Nancy Spungen (som var gift med Sid Vicious från Sex Pistols, och även blev mördad av densamma) och är skriven av hennes mamma Deborah Spungen. Nancy hade svåra problem hela sin barndom och fick tyvärr inte rätt diagnos och behandling. Jag vet inte varför den här boken gjorde så stort intryck på mig, men en del av det handlar nog om det här med bandet mellan föräldrar och barn. I boken finns en dikt med som handlar om en liten flicka, som när hon var snäll var världens snällaste och när hon var elak var fruktansvärd. Jag vet inte vem som har skrivit den och jag har inte boken längre så att jag kan kolla. Hursomhelst älskade jag den där dikten och sedan vi fått Stella tänker jag ibland på den eftersom det påminner mig lite om henne (i den mening att hon har ett sånt temperament). Igår kom jag och Stellas pappa fram till att det är en otroligt stor skillnad på när Stella mår bra och inte. När hon mår bra är hon världens snällaste och lättaste barn, hon sjunger, skrattar, busar, kramas och myser samt är nöjd. När Stella inte mår bra, är sjuk eller har tandsprickning till exempel så är det ungefär motsatsen. Nu verkar det ha vänt för vår stjärna för igår var hon åter igen en liten solstråle. Vi har kunnat bjuda kompisar på middag och vara på stranden. Härligt!

För ögonblicket gör jag detta och tänker på detta

Vaknar, gör solhälsningen, dricker kaffe, googlar tandsprickning och tips samt vaccination och biverkningar, funderar på saker att underhålla gnällig Stella med.

Det här med vaccinering av barn... Jag reflekterade inte så mycket över det. Tänkte att självklart vill jag ge mitt barn skydd mot det jag kan. Stella har fått feber nån gång och blivit stel i benet och haft lite svårt att gå nån annan gång efter att hon vaccinerats, men inget annat. När hon nu blev vaccinerad mot mässlingen har hon fått utslag och feber, men det är såklart svårt att veta vad som är biverkningar av detta eftersom hon samtidigt har fruktansvärt ont i munnen, uppsvällt tandkött, svårt att sova och ett j-la känsligt humör. När jag så googlade det här med vaccination för just mässlingen på grung av utslagen blev jag chockad och på ett sätt glad över att jag inte gjort det tidigare. Herregud. Samband mellan autism och vaccination. (Tydligen finns det forskning som visar att det inte är så.) Plötslig spädbarnsdöd. Listor över barn som reagerat på fruktansvärda sätt efter vaccineringen. Usch... Hade jag vetat detta före vaccineringen vet jag inte om jag vågat. Nu måste jag stänga av datorn och göra annat en stund.

Aj aj!

Det är inte helt enkelt dessa dagar. Tur att det är semester och att både mamma och pappa har all tid och massor med kärlek och omsorg att ge dagarna i ända. Det är nämligen så att massor av nya tänder, säg 6-8 st, bestämt sig för att komma fram samtidigt som vaccinationen mot mässling gett sig till känna genom mässlingssymptom, och dessutom många kliande myggbett och ett annat bett från kanske ett bi eller något annat kommit. Det kliar alltså en del på Stella, både i munnen, bakom öronen, på benen och fötterna och, ja, nästan överallt. Det känns lite hemskt nu när Stella pratar så mycket att hon kan tala om att det gör ont och var, för nu hörs helt plötsligt ett jämrande "aj aj" lite då och då under dagen, men samtidigt är det ju toppen att hon kan berätta sådant så att man slipper gissa.

Stella är ganska besatt av att bada just nu. Idag var det för kallt för att bada, särskilt när man är lite krasslig. Stella körde hoppfullt sitt mantra: "mamma, pappa, åka bilen å bada?" när hon vaknat och vi slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att bada i bollhav istället. "Å bada, å bollen, bada, mamma, pappa, å!" lät det i bollhavet när en liten Stella stack fram sitt huvud ovanför de färgglada bollarna. Sedan åkte vi ruschkana, klättrade massor, spelade lite basket, drack vatten och åkte hem för att laga tacos och suga lite på kalla bitringar samt bada i badkar. Slut på en lite tung dag, och därmed en färre sådan kvar.

Ankor och bullar

Först matade vi ankor. Sedan blev Stella lite arg över att ankorna fick allt bröd, så då fikade vi goda bullar istället. För övrigt hörs ett nytt mantra hemma hos oss hela dagarna: "Åka bil å bada, åka bil å bada".

Trollbunden

Förut satt hon i ens famn i två sekunder innan hon slingrade sig ut och kramades kort. Nu kan hon mysa i knät och kramas många långa sekunder.

Förut frågade man efter en puss och fick "Nä" som svar. Nu pussas hon flera gånger per dag med nästan alla som vill.

Hon stryker kärleksfullt med handen på ens kind och säger med len röst "mamma".

Förut förundrades jag över att vi lyckats skapa denna lilla varelse.

Jag förundras fortfarande nästan varje dag och vill ibland nypa mig i armen för att känna att det är på riktigt.

Jag förstår inte hur all den här kärleken ska få plats i takt med att hon blir större. Hur ska det kunna rymmas så mycket kärlek?

Cyniska sommardagar

Vi har lagt vår tid på det som Stella hävdar att hon gillar mest; bada och åka bil. Att åka bil skulle jag säga att hon tycker är roligt i ungefär fem minuter, men tydligen går våra åsikter isär. Och antagligen vår tidsuppfattning med.

Den senaste veckan har jag då coh då drabbats av en konstig känsla. Allt är liksom för bra. Jag bara väntar på att något hemskt ska hända. Är inte van vid det här med att vara lediga tillsammans och ha så mycket tid att njuta och bara vara. Värsta lyxen. Att vakna på morgonen och fundera över vad man ska göra. Åka och bada eller nåt annat kul. Inte behöva stressa, inte behöva vara trött och ha dåligt samvete, för vi är två som kan hjälpas åt med allt. Det är väl typiskt mig att jag vara så cynisk så att jag väntar mig nåt hemskt. Nej, det är bara att ta emot och njuta av de här sommardagarna medan de varar.

Stughäng

Jag och Stella har varit hos mina föräldrar och sovit över i en egen fantastisk mysig liten gäststuga. Stella trivs som fisken i vattnet där. Det finns faktiskt fiskar i vattnet, det finns en strand, en spännande brygga, massor av utrymme och klättermöjligheter, roliga okända djur och förstås en massa människor att umgås med. Dessutom finns det en låda med kakor i som Stella själv kan öppna och det är ju fasligt gott med kakor faktiskt!

Fredag den trettonde

Igår blev en lite omtumlande dag. På förmiddagen var det trist och regnigt väder, men jag och Stella tog oss iväg till lekparken ändå i stövlar och regnkläder. Stella ville åka rutschkana och det gjorde vi. När Stella klättrade upp för att åka sitt andra åk så snubblade hon helt plötsligt, jag vet inte om stöveln satt konstigt eller om hon bara halkade, och ramlar med huvudet före över kanten till trappan. Sedan föll hon från ca 1,5 meters höjd ner på marken. Jag vet inte när jag senast känt en sådan panik. Det tog bara någon sekund innan jag var framme hos henne men under den tiden hann jag tänka många hemska tankar, att hon skulle ha brutit nacken, ha huvudet i en onaturlig vinkel, eller kanske mosat några inre organ. När jag hörde henne skrika blev jag överlycklig eftersom det betydde att hon levde och att hon inte landat på huvudet. Inte en skråma fick ungen. Ingen hjärnskakning, ingenting brutet, inte ens ett sår. Sköterskan sa att det var tur att hon landade på sand. Kanske hon är som en katt?

Jag kände mig skakig resten av dagen och drömde mardrömmar om en död Stella under natten. Kände mig som en usel förälder som tappade fokus exakt fel sekund och lät henne falla. Jag fick sån ångest över vetskapen om att sådana där saker kan hända och inte sluta så lyckligt. I några sekunder försökte jag tänka mig hur livet skulle vara utan Stella och det var liksom omöjligt att föreställa sig. Imorse vågade jag inte gå med henne till lekparken förrän hennes pappa vaknat och kunde följa med som stöd. Kan också tillägga att jag pussat henne några hundra gånger samt sagt hur mycket jag älskar henne ett tiotal gånger under dagen. Skönt att fredag den trettonde är över. Jävla skitdag.

Mellandag

Ibland har vi vad jag kallar en mellandag. Det är en dag då vi låter Stella vila från många intryck och olika människor och istället gör vi ingenting särskilt. Igår var en sån dag. Vi köpte lite blommor och sen åkte vi till en ny lekpark. I övrigt var vi bara hemma på gården och lekte. Mamma, pappa och Stella. Ingen annan. Bara mamma, pappa och Stella. Det hörs en återkommande ramsa eller sång varje dag om dessa favvopersoner, mest "mamma, pappa" och jag blir glad varje gång Stella kommer springande (för hon går ju sällan) och sjunger "mamma, pappa, mamma, pappa, mappa". Nu börjar det höras "Tella" också.