Fototillfällen

Jag ska hoppa...

Sluta, mamma, jag kan själv...

Kolla då mamma - jag kunde!

 

Lyckan över att ha hoppborgen för sig själv!

Ensamlek, ösregn och saknad

Under veckan har jag försökt öva ensamlek med Stella. Till exempel att hon ska leka i sitt rum medan jag lagar lunch. Förut har hon inte varit så pigg på det, hon gillar att vara där andra är, men efter att jag berättat om när jag själv var barn (fascinerande att det går att ha konversationer om sånt nu, att hon kan fråga mig om hur jag var som barn) så har hon börjat tycka mer om att leka själv. Igår gick jag förbi Stella när hon satt i soffan med något i handen. "Vad gör du Stella?" frågade jag. "Ingenting!" fick jag omedelbart som svar följt av "Hejdå, mamma, vi ses sen." Samma sak hände senare på kvällen, jag frågade henne om något och hon ville inte berätta...

Vi har varit ute så mycket vi kunnat när vädret har varit fint. Idag är det måndag morgon och regnet öser ner. Stella var överlycklig över att få ha regnkläder och stövlar. "Jag är glad, mamma! Är du glad? Fast det är inte sommar nu?" Men jag välkomnar mörkret på kvällarna, och att sova i ett svalt rum. Men mest av allt längtar jag just nu efter att tioåringen ska komma. Det känns lite som två olika liv, två veckor med två barn och två veckor med bara Stella. Och varje gång båda barnen är här känns familjen hel.

Regn, sol, friidrott och godis

Vi har haft två lediga dagar och njutit av både sol och regn. Idag var vi hos Stellas gammelmorfar och hälsade på. Sen har vi handlat massor med godis inför friidrotts-vm som en av oss är sjukt peppad på att följa under kvällen. Den andra är sjukt peppad på godis.

Vi söker skydd och låtsas att vi åker båt i regnet.

Reflektion

Titt som tätt förvånas jag över ord som ramlar ur hennes mun.
- Mamma, när jag var liten förut då var jag rädd för maskar, men inte nu när jag är stor.
Ibland tror jag att jag hör fel. Nyss förklarade hon för oss att en behöver biljett för att åka tåg. Det tog en stund innan vi fattade att det var biljett hon sa, för hur har hon lärt sig det? Inte från oss. Och den där känslan är så tudelad, å ena sidan pirrigt att hon lever ett liv på dagarna där vi inte är delaktiga hela tiden och å andra sidan precis samma sak men också plus vetskapen om att det där andra livet kommer att ta över alltmer och vi kommer inte att vara universums mitt för denna lilla varelse så länge till.

För övrigt älskar jag hennes känslofyllda utspel, när hon blir så till sig över något att hon inte kan stå stilla och alla sinnen liksom spricker ut i ett härligt regn. I lekparken idag byggde hon koncentrerat en sandkaka. Plötsligt släppte hon spaden och hoppade upp. - Åh, jag är i lekparken med min mamma! Min mamma! Du älskar mig jättemycket! Sedan slängde hon sig runt min hals och gav mig världens bamsekram och puss för att sedan snabbt återgå till sandkakan.

Söndag

Det är söndagkväll. Jag ser på friidrott och Stella spelar spel (!) till det lugnande ljudet av diskmaskinen. Idag har jag hunnit springa, vi har varit på stranden och vi har hälsat på gammelmorfar.

Lägg bort kameran och hjälp till att bygga!

Härlig dag

Idag njöt vi av solen. Jag och Stella vaknade vid 7 och låg och mös i soffan innan vi gjorde god frukost. Sen gick Stella och hennes pappa iväg för att hänga med kompisar medan jag drog iväg på en springtur. Efter lunchen åkte vi till stranden och när vi kom hem lagade vi god middag. Nyss har vi ätit äppelpaj och myst i soffan ännu en gång. Nu ska Stella sova och jag ska ägna mig åt soffan ännu ett tag. Åh, helg, så skönt...

Jobbet

Stella har varit mycket tröttare under veckan som gått än på sommarlovet. Såklart är det många nya intryck och en omställning att börja om på "jobbet" för henne också och det känns lite tungt att se. Själv är jag också trött. Jag skrattar mycket på dagarna - har ett härligt gäng elever - men det finns mycket som är svårt att hantera och bearbeta också. Vissa saker i läraryrket känns tuffare när en har egna barn. När jag ser elever i svårigheter och som mår dåligt (vilket tyvärr händer alldeles för ofta) har jag svårt att släppa det. Jag har aldrig varit bra på att dra gränsen där mitt ansvar slutar och inte bry mig mer och det är nog den egenskap i min yrkesroll som ställer till mest problem för mig, trots att jag kämpat mycket för att bli bättre på att stänga av och inte bry mig om sådant jag inte kan eller ska lägga mig i.

Lek och fantasi, eller hot och löften

Stella gillar att leka roll-lekar och har livlig fantasi. Hon har inga problem att tänka ut alla möjliga scenarion med hittepå-figurer, troll och annat liknande. Det är härligt att följa utvecklingen och jag hoppas så att hon behåller sin dramatiska ådra och sin fantasi.

Just nu leker Stella ofta att hon ska åka någonstans med valfri figur, t.ex en docka eller ett djur. Sedan ska de ta avsked av oss och efter en stund kommer de tillbaka och har spännande äventyr att berätta om eller också något vardagligt. Igår skulle hon köra bil för att handla tillsammans med elefanten. Först måste de tanka för bilen var hungrig. efter att bilen tankats med en vattenkanna gav de sig iväg till namngiven affär (efter rabblande av val som Ica, Willys etc) för att köpa godis. Sen kom de hem och Stella berättade upprört att elefanten minsann inte skulle få något godis eftersom den skrek på affären och inte lyssnade på Stella. En stund senare skulle de ge sig iväg igen, den här gången till lekparken. Återigen blev det drama eftersom Stella lovat elefanten att gunga kompisgungan men den där rackarns elefanten skötte sig inte och fick bums åka hem. Oj oj, vilka återspeglingar av ens eget föräldraskap, och kanske inte de mest positiva aspekterna...

Kaajas vardag

Nu är vardagen här igen. Upp på morgonen, förskola, jobb och sedan så mycket mys som hinns med innan middag och kväll. Stella får vara på en annan avdelning denna vecka tillsammans med några andra av förskolekompisarna då två avdelningar slagits ihop innan all personal är tillbaka nästa vecka. Hon berättade stolt vid frukosten imorse att hon skulle vara med sina tre nya kompisar på förskolan idag och räknade upp de tre pedagogernas namn. Men fast hon kvittrar som en fågel när hon kommer hem så är det fortfarande sorgligt och ledsamt på morgonen. Kanske det bara är så med henne, börjar jag tänka? För vissa är ett avsked alltid lite sorgligt och så är det för Stella även om det är för några timmar.

Ikväll såg vi på favoriten Emil i Lönneberga och när Emil sa till Alfred "Du och jag Alfred" sträckte Stella sin smörkladdiga hand mot min, strök min kind och sa "Du och jag Kaaja". Kaaja är såklart jag, Sara. Helt plötsligt har jag gått från att heta mamma till att oftast kallas Kaaja och ibland mamma Kaaja.

Söndagkväll på stranden med hallom, skratt och mys.

Segelbåtar, filosoferande och kurragömma.

"Titta Kaaja, jag kan!"

Kärlek och hallom

Idag när vi promenerade från stranden sa Stella att hon ville pussa mig. Jag böjde mig ner och fick en stor puss varpå jag sa att jag älskar henne. Hon svarade upprört att jag inte älskar henne. Jag upprepade att jag älskar henne. Då sa Stella "Nej mamma, du älskar mig jättemycket."
Ikväll när vi alla kände oss lite halvdeppiga över tanken på att det är jobb och förskola imorgon så hade vi tur och hittade fantastiska hallonbuskar. Stella kallar hallon för hallom och nu både jag, hennes pappa och storebror samma sak. Vi åt så mycket hallom vi orkade och livet kändes härligt igen.