Fredagsspring

Med fredagsspring i kroppen laddade vi inför en myskväll. Sen åkte vi hem, åt charkisar, smaskade andra godsaker och såg på Stellas favoritfilm Rio.

Tålamodsprövande tider

Det gäller att ha tålamod. Att kunna räkna till tio och andas djupt för att kunna svara med trevligt och lugnt tonfall istället för att höja rösten. Detta måste jag tänka på både hemma och på jobbet. Just idag var det lite kämpigt att försöka behålla lugnet. Stella har haft det tungt under några dagar och därmed vi också. Jag påminner mig själv då och då om att läsa på lite mer om kloka och långsiktiga strategier och tips för att få till bra lösningar med barn. Nu och genom oss utvecklar hon ju faktiskt sitt sätt att kommunicera och lösa konflikter. Det försöker jag också att tänka på. Mycket att tänka på och mycket att göra är det dessa dagar...

Söndagslek

I söndags tillbringade vi några timmar på Stellas favoritställe där man kan både, klättra, springa, hoppa, spela basket, åka rutschkana, studsa studsmatta och allt möjligt. Ett härligt träningspass för oss alla tre!

Kullerbyttaträning

Glasspaus

Kompisar överallt

Trött på vägen hem

Äntligen helg

Äntligen helg efter en lång vecka. Stella har varit ganska trött efter att ha gått tillbaka till längre dagar på förskolan. Jag hoppas att hon vänjer sig snart. Jag är nöjd med hennes förskola och vet att hon har det bra där men ändå vore det såklart skönare att kunna ha lite mer tid med varandra på vardagarna. Jaja, sånt är livet.

Tidigare under veckan fick jag mig ett gott skratt flera gånger. Stellas språkutveckling har tagit riktig fart och hon tar efter allt vi säger. Hon frågar lite då och då vad klockan är (med viktig min, som om hon har bråttom nånstans). Jag svarar såklart. En eftermiddag frågade hon som vanligt vad klockan är och jag svarade att klockan är halv fem. Då blev Stella upprörd: "Nej mamma, du sa att klockan är elva." När hon frågade mig tidigare på dagen så hade jag svarat att klockan är elva och nu var det märkligt att klockan var något helt annat plötsligt. Vi fick ha ett långt samtal om hur klockan går och efter det kollade hon av ungefär var femtonde minut vad klockan är och jag såg på henne hur hon processade denna information.

Skenet bedrar

Idag hade jag några viktiga saker inplanerade, så självklart vaknade Stella lagom krasslig - inte tillräckligt för att det skulle vara självklart att vara hemma, utan sådär på gränsen. Givetvis valde jag att stanna hemma med henne och givetvis blev hon superpigg och började hoppa runt i soffan och skrika tio minuter efter att jag ringt till förskolan. Inte det minsta hängig längre. Så nu sitter vi här framför filmen Rio och funderar på hur vi ska fördriva dagen. Stella låg ner ungefär fem minuter i soffan. Nu springer hon runt och byter kläder (snittar fem t-shirts per dag, just for fun) medan hon ger mig olika order av typen lägg bort telefonen, byt film, byt tröja (?!) osv.

Söndag i lekparken, lite snuvig.

Måndag i soffan, lite feisty.

Just nu

Just nu kan jag hämta Stella tidigt varje eftermiddag och vi njuter av varma sensommardagar på stranden, i lekparken eller bland ankor. Ofta cyklar vi iväg på små äventyr. Ibland stannar vi hemma och läser böcker på en filt i trädgården eller spelar fotboll. På kvällarna springer jag. Med musik i öronen njuter jag av att kunna springa ute (brukar annars vara allergisk) och grubbla över livet.

Att tycka jättemycket om sig själv och andra

Idag har varit en sån där dag då jag bara ville dra täcket över huvudet och gömma mig i sängen hela dagen. När jag hämtat Stella på förskolan bestämde vi oss efter en timmes tjafs och småsurande att vi skulle cykla till biblioteket. PÅ cykeln på vägen dit stryker Stella mig varsamt på ryggen i flera minuter. Sedan utspelas följande konversation.
- Mamma, är du glad?
-Nja, jag är nog inte så glad idag. Men jag är inte sur eller arg heller.
-Okej. Ingen fara. Jag ska vara snäll med min mamma idag.
- Åh, vad glad jag blir då. Jag älskar dig, Stella.
- Mm. Du älskar mig jättemycket.
Lång tystnad.
- Mamma, jag tycker jättemycket om dig. Åh, min mamma! Och jag tycker jättemycket om Dedda (Stella) också.

En helg med både depp och glädje

Igår fyllde jag år. För första gången kändes det lite jobbigt att vara ett år äldre eftersom det finns så mycket jag trodde att jag skulle ha uppnått vid 33 års ålder som jag inte har klarat (jag vet att det är dumt, men...). Fast idag klarade jag åtminstone äntligen av att nå mitt löparmål, att springa en mil under 50 minuter, så då kändes det genast lite bättre. Förutom att ätit tårta, kalasat och sprungit har vi haft en lugn och skön helg då vi umgåtts med nära och kära.

Du å ja, Kaaja!

Fototillfällen

Jag ska hoppa...

Sluta, mamma, jag kan själv...

Kolla då mamma - jag kunde!

 

Lyckan över att ha hoppborgen för sig själv!

Ensamlek, ösregn och saknad

Under veckan har jag försökt öva ensamlek med Stella. Till exempel att hon ska leka i sitt rum medan jag lagar lunch. Förut har hon inte varit så pigg på det, hon gillar att vara där andra är, men efter att jag berättat om när jag själv var barn (fascinerande att det går att ha konversationer om sånt nu, att hon kan fråga mig om hur jag var som barn) så har hon börjat tycka mer om att leka själv. Igår gick jag förbi Stella när hon satt i soffan med något i handen. "Vad gör du Stella?" frågade jag. "Ingenting!" fick jag omedelbart som svar följt av "Hejdå, mamma, vi ses sen." Samma sak hände senare på kvällen, jag frågade henne om något och hon ville inte berätta...

Vi har varit ute så mycket vi kunnat när vädret har varit fint. Idag är det måndag morgon och regnet öser ner. Stella var överlycklig över att få ha regnkläder och stövlar. "Jag är glad, mamma! Är du glad? Fast det är inte sommar nu?" Men jag välkomnar mörkret på kvällarna, och att sova i ett svalt rum. Men mest av allt längtar jag just nu efter att tioåringen ska komma. Det känns lite som två olika liv, två veckor med två barn och två veckor med bara Stella. Och varje gång båda barnen är här känns familjen hel.