Separationsångest

Mamma och jag!

Jag: Du, Stella. Jag undrar över en grej.
Stella: Ja?
Jag: Det är det här om ifall jag går iväg nånstans.
Stella: Vad menar du, går iväg?
Jag: Till exempel om du leker i vardagsrummet och har jätteroligt och jag går till köket istället. Visst förstår du att jag kommer tillbaka, att jag inte har lämnat dig?
Stella: Hm.
Jag: Förut gick det jättebra men nu har du helt plötsligt börjat skrika och gråta.
Stella: Varför ska du gå? Jag vill inte vara ensam, mamma.
Jag: Men ibland är du ju inte ens ensam. När pappa är där med dig så skriker du som en tok ändå och gråter.
Stella: Du menar han den där skäggiga? Jag litar inte på honom en sekund!
Jag: Du har ganska kul med honom. Du verkar älska honom väldigt mycket. Du kollar alltid efter honom och blir alldeles överlycklig när han kommer.
Stella: Jaja. Han är okej. Jag gillar honom.
Jag: Men då behöver du väl inte skrika sådär? Det går lika bra med pappa som med mig. Ingen av oss lämnar dig - vi kommer alltid tillbaka.
Stella: Nja.. Jag vet inte riktigt. Just nu känns det ändå bäst om du inte går mamma. Man vet aldrig vad som händer annars. Om du stannar så kanske en tand kommer ut? Jag har det nästan på känn, ja, jag tror absolut att det kommer en liten rackare om du stannar med mig!