Att vänja sig vid att lämna bort sitt barn känns långt borta just nu. Just nu är Stella ungefär 5 timmar utan oss och det känns tillräckligt jobbigt. Att hon såsmåningom kommer att vara utan sina föräldrar under 8 timmar känns obegripligt ofattbart just nu. Att vänja sig vid tanken på att någon annan kommer att spendera hela dagarna med ens barn, att man bara får några ynkliga timmar innan det är läggdags känns så sorgligt. Det är väl något som de flesta går igenom och jag försöker trösta mig med att det gör mig till en bättre pedagog, men just nu sörjer jag lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar